Verkligheten

I en artikel om bokcirkelsfenomenet i Höstens Böcker lade en av de intervjuade fram teorin att bokcirklande är så populärt just för att det ger oss en anledning att diskutera ämnen vi annars sällan kommer in på. Tunga grejer, eller känsliga, eller väldigt personliga. Jag suktade i åratal i smyg efter att få vara med i en bokcirkel utan något som helst resultat, tills förra året, då jag plötsligt hux flux hamnade i hela två stycken. Och jag kan säga som så mycket att så länge det inte handlar om någon väldigt litterär cirkel där man diskuterar stil och motiv och analyserar berättarhållning och annat nördigt så tror jag att Höstens Böcker har väldigt rätt. Och jag tycker det är så fint.

Poängen är liksom egentligen inte själva diskussionen om romanen, dess handling eller karaktärer – alltså om textens värld – utan snarare de associationer till det egna livet som den väcker hos läsarna. Det är det som är så spännande, alla har läst samma text, har samma utgångspunkt, men i diskussionen kring texten kan man, lika gärna som att finna att man delar erfarenheter med de andra som man inte hade en aning om, inse att man läst och förstått det hela helt annorlunda, utifrån de förutsättningar och den bakgrund man har. Även om samtalet till en början rör sig kring romanen i sig brukar det i min ena cirkel inte dröja länge innan tyngdpunkten flyttas till det personliga, hemligheter avslöjas, hjärtan öppnas tills det blir ett enda stort blött deep talk av det som från början var förklätt till en diskussion om litteratur. Jag skulle till och med vilja påstå att läsningen av Revolutionary Road på ett dramatiskt sätt förändrat hela vårt sätt att umgås. Det är mer drama nu, om man säger så.

Vad vi läser brukar vi slåss om i en facebook-tråd, hittills har det blivit de här:

Nästa gång går vi över till männen och läser Goethe.