Fler intressanta bilder på min packning

Nu åker jag till Berlin och firar nyår i Elises fina Prenzlauer Berg-lägenhet. Känns nästan nervöst att komma dit igen efter den där fantastiska sommaren. Kommer relationen mellan mig och staden att funka i minusgrader?

De sista trettio sidorna av Malina tar jag på flygbussen. Gott nytt år, hörni!

Bokbloggarna och litteraturkritiken

"I think there is a major problem [...] in that the media manages to talk about books in a way that goes over the heads of the vast majority of people", skriver independentförläggaren Catheryn Kilgariff apropå den traditionella litteratur-kritiken i tidningar och tidskrifter i The Bookaholic's Guide to Book Blogs. "There has to be a way of encouraging the reading of books which is more democratic, fair and not full of intellectual concerns that pull people off."

Kilgariffs lösning på problemet är – naturligtvis – bokbloggen. Har hon rätt? Fortsättning och den rafflande upplösningen följer förhoppningsvis i min magisteruppsats.

Mardrömmar och död i "Malina"

Under de senaste dagarna har jaget i Malina plågats av onda drömmar. Hela det andra kapitlet (eller kanske mer den andra delen), som heter "Der dritte Mann", är en djupdykning ner i hennes ångestfyllda undermedvetna: en förvirrande, våldsam och grotesk värld som ibland liknar den hon faktiskt upplevt, men som förr eller senare inte stämmer. Gemensamt för drömmarna är att jagets far vill döda henne, och i varje dröm måste hon dö. Hon gasas ihjäl, fryser till is, bryter nacken, begravs under en lavin.

Drömskildringarna är imponerande. Ingeborg lyckas precis fånga den där speciella mardrömsstämningen, känslorna. Jag känner igen dem allihop. Att vara förföljd, att inte komma undan. Att försöka tala någon till rätta, böna och be men inte lyckas. Vreden, att frustrerat skrika och slåss och hata. Illamåendekänslan av att darrig av press försöka lyckas med något (hinna fram, rädda sig själv) men hela tiden snubbla, misslyckas, glömma något viktigt. Drömmarna är inte på riktigt men det gör ju ingen skillnad för känslorna. När jag läser Malina och känner igen mig tänker jag att drömkänslorna alltid är desamma, för alla. Det är bara sättet hjärnan får för sig att illustrera dem som varierar.

Varje gång jaget dör och med ett ryck vaknar ur trancen för att tröstas av Malina (som här antar rollen som drömtydare och terapeut) är hennes uppskrämda hjärtklappning också min. Tyvärr befarar jag att vandringen ner i det nattsvarta bara kommer att fortsätta i kapitel tre.

Årets julklapp

Gissa om jag är en väldigt glad boknörd idag?! Som TP, fast allt handlar om läsning och istället för att fylla tårtan med tårtbitar fyller man bokhyllan med böcker. Vem vill spela?

Läs mer här.

Martina Lowden till Kristina Lugn i Vi Läser:

M: Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

K: Det är jag inte. Men kanske har det tagit över, bara att jag inte är medveten om det. Jag lever väldigt mycket i en berättelse, och livet har varit en strävan att få andra att förstå hur de ska passa in i min fiktion och spela den roll som jag har tilldelat dem. Det handlar om att få livet att hänga ihop och ha en mening. När livet slutar vara en berättelse, när man liksom inte hittar berättarrösten, det är då man får ångest.

Inte bara retroromantiska bloggerskor utan även kloka poeter behöver ibland känslan av att leva i en fiktion. Kristina Lugn är så fin, motvalls.

Driving home for Christmas

Med tanke på att jag kom hem senare än min morgontidning i natt är det faen ett under att jag nu, halv tio, är påklädd, färdigpackad, färdigdiskad, har färdig-tömt-soporna, slängt bort filen, borstat tänderna etc. etc. och sitter här och bryr mig om att lägga upp en bild på årets julklappspåse. Här är den:

Jag brukar alltid försöka undvika att ge bort böcker till alla i julklapp för att inte vara så förutsägbar men som ni eventuellt kan ana av formatet har jag tänkt annorlunda i år. Någon måste ju rädda den fysiska bokhandeln. Om en knapp timme går tåget, over and out!

Tyskland kommer till Göteborg!

Åh, temat för bokmässan i Göteborg 2011 kommer att vara tyskspråkig litteratur! Okej, nu är det ju väldigt långt fram men tänk ändå på alla intressanta författare och teman man kan förväntas få nörda in sig på. Hurra!

För övrigt gillar jag Karins bokblogg: inspirerande, motto ur Feberboken och så gillar hon också Malina, vilket man kan läsa om lite här och där och var.

Vackert och upplyftande

Ivan tycker inte om att jaget skriver om så dystra saker (han hittar lappar i hennes lägenhet som det står saker som "SÄTT ATT DÖ" och "Det egyptiska mörkret" på). Hon borde författa något lite trevligare och gladare. Så jaget börjar drömma om att skriva just en sån där härlig och fröjdefull bok som han önskar sig, för honom:

Wenn es dieses Buch geben sollte, und eines Tages wird es das geben müssen, wird man sich vor Freude auf den Boden werfen, bloß weil man eine Seite daraus gelesen hat, man wird einen Luftsprung tun, es wird einem geholfen sein, man liest weiter und beißt sich in die Hand, um vor Freude nicht aufschreien zu müssen, es ist kaum auszuhalten, und wenn man auf dem Fensterbrett sitzt und weiterliest, wirft man den Leuten auf der Straße Konfetti hinunter, damit sie erstaunt stehenbleiben, als wären sie in einen Karneval geraten, und man wirft Äpfel und Nüsse, Dattel und Feigen hinunter, als wäre Nikolaustag, man beugt sich, ganz schwindelfrei, aus dem Fenster und schreit: Hört nur, hört! schaut nur, schaut! ich habe etwas Wunderbares gelesen, darf ich es euch vorlesen, kommt näher alle, es ist zu wunderbar!

(Det vill säga vad som händer när man läser den där HÄRLIGA boken: man kastar sig på golvet av lycka, skuttar runt, biter sig i handen för att inte skrika av fröjd, man spårar ur totalt och kastar jublande konfetti och äpplen och dadlar och fikon och annan frukt på människorna på gatan för att de ska förstå hur underbart allt är osv. osv.)

Ivan fattar inte varför jaget plötsligt sitter och fnissar för sig själv.

Det hela får mig att tänka på Petra Söderlunds avhandling om läsardiskussioner på Internet, Läsarnas nätverk, och hur en kvinna i en av diskussionerna hon citerar där (just denna handlade om huruvida man gillar att läsa klassiker eller inte) upprört frågar sig varför man måste läsa så obehaglig litteratur jämt på universiteten. Själv har hon pluggat litteraturvetenskap och tvingats ta sig igenom ruskigheter som Dostojevskij och Orwell – borde inte litteratur-undervisningen snarare fokusera på VACKER OCH UPPLYFTANDE litteratur??

Teori

Det här är vad jag gör idag. Grattis till mig.

Ungargassenland

Äntligen har jag kommit ner till Malina i bokhögen, jag har läst trettio sidor och känner mig helt golvad. Språket är så vackert! Smärtsamt. Ibland tänker jag att jag missförstår tonen i vissa böcker bara för att jag råkar vara på ett visst humör när jag läser dem eller har en viss melodi på hjärnan (sedan kanske jag går och hör författaren läsa samma text IRL på ett helt annat sätt och blir ofta djupt besviken). Att Malina känns så melankolisk skulle eventuellt kunna bero på att jag bland annat haft den här kvartslånga hypnosen i bakgrunden. Men skitsamma, jag tror att Ingeborg Bachmann är ett geni. Hur jaget beskriver vägen hem till lägenheten på Ungargasse, hur krampen släpper och hon blir alldeles lugn och genomträngd av lycka. De första mötena med Malina (som kanske är hon själv?), att veta att hon är underordnad honom, skildringen av barndomsstaden som bara är en rad meningslösa minnen, det förvirrande i att ingen annan är född på samma dag som hon, det allt uppfyllande och uppoffrande i kärleken till Ivan.

Att läsa på tyska för alltid att jag läser långsammare, och kanske lite mer uppmärksamt. Generöst? Lättpåverkat?

Om att vänta på Ivan och ringa hem till honom fast hon vet att han inte är där:

Seit ich diese Nummer wählen kann, nimmt mein Leben endlich keinen Verlauf mehr, ich gerate nicht mehr unter die Räder, ich komme in keine ausweglosen Schwierigkeiten, nicht mehr vorwärts und nicht mehr vom Weg ab, da ich den Atem anhalte, die Zeit aufhalte und telefoniere und rauche und warte.

Ingeborg.

The Bookaholics Guide to Book Blogs

Den här kom på posten igår. Svårt att tro men det är faktiskt kurslitteratur, till magisteruppsatsen. I bakgrunden överdådet från S:t Nikolaus-paketen som kom på samma gång. Good times!

Sisters unite!

Är det någon som kan tipsa mig om romaner som använder sig av ett berättarsubjekt i plural? Alltså ett "vi"? Stötte på det nyligen i Pauline Woolfs västernroman Swede, i kapitlen som skildras från de hämndlystna systrarna Steens perspektiv. Tror aldrig jag har läst något liknande förut. Det skulle kunna bli konstigt och svårläst, men i Swede funkar det riktigt bra: det förstärker intrycket av systrarna (Ada, Esther, Jennifer) som en hårt sammansvetsad grupp, som en enda liten mytisk dödsmaskin som målmedvetet arbetar sig fram genom det ödsliga landskapet. Det oväntade vi:et hjälper definitivt till att göra deras historia till den av bokens alla öden som fastnar tydligast i minnet. Finns det fler lyckade exempel?

Snygg bok!

Elli ♥

Extreme header makeover gjord av den fantastiska Elisabeth Moch.

Man dånar!

Bourgeois

Just nu sitter jag hela dagarna och läser Habermas på KB (mest om hur folk gått från kritiska medskapare i det litterära samtalet till passiva konsumenter, hej kulturpessimism) och allt prat om den borgerliga familjen får mig att vilja plocka upp Buddenbrooks igen. Som jag minns det var de olika delarna (12 stycken) relativt fristående, som små miniromaner, så det borde inte vara så svårt att kasta sig in i den igen. Jullovet?

Här tog det stopp sist:

Mest böcker

Roade mig alldeles nyss med en statistisk undersökning av vår bokhylla. Resultatet var att denna kvantitativt sett domineras av:

Chuck! Fem böcker, fem titlar. Jag är skyldig till allihop. Grattis, Chuck!

På andra plats, till ära för bloggen, hittar vi ingen annan än:

Georgie! Fyra böcker, fyra titlar, jag är inte särskilt skyldig alls. Men har läst alla utom en och känner (fortfarande) en gnagande nyfikenhet på Down and out. När, när?

Av bronsplatsens Albert har vi bara tre titlar, men hela fem (5) böcker. Pluspoäng för olika språkutgåvor?


Obs att jag faktiskt har en svart basker och JMG en svart polo. Vi använder dessutom dessa ofta.

Nästan på prispallen, dvs tröstpris:

Truman! Fyra böcker, tre titlar. Tre språk. Bra jobbat.

Såhär långt kanske man undrar var kvinnorna har tagit vägen. Det kan man lugnt göra! Men jag försäkrar om att de är hack i häl (Judith Hermann, Susan Faludi, Bodil Malmsten, Nina Bouraoui). Och ärligt talat är det nog dem jag i de flesta fallen föredrar, om vi nu ska prata om kvalitet istället för kvantitet.

Syföreningen Märka ord

Att man inte behöver ha något litteraturintresse för att bli VD för Sveriges största bokhandelskedja har vi lärt oss under det senaste året. Tydligen behövs ingen språkkänsla för bokhandelsyrket heller. Eller kan någon förklara för mig hur det kommer sig att såväl nätbokhandeln Bokus som nystartade konkurrenten Kulturbutik fått det här med massa/mängd/grad/antal fullkomligt om bakfoten? "Mest böcker billigast" basunerar Bokus ut på hemsidan. "Mer litteratur till mindre priser" kontrar Kulturbutik i sina annonser.

Seriöst, "mest" böcker? "Mindre priser"? Kommit på tanken att kanske SPRÅKGRANSKA företagets freakin' SLOGAN innan den klubbas igenom? Häng copywritern!

MVH,

Vän av ordning

Team fjortis

New Moon var precis så kass som jag anat men som bioupplevelse sett en njutning. Lagom smaskigt, lagom pinsamt, härlig trickfilmning (kommer ni ihåg det uttrycket? Ungefär samtidigt som man pratade om "otecknad film"), hjärta, smärta och ett helt hav av fjortisar omkring oss som fnissade initierat åt alla vampyrskämt (det var väldigt mycket identitetsbygge i salongen, visa kompisarna att du är med i klubben etc.) och faktiskt dessutom hade smak nog att hånskratta rått åt de mest klyschiga slow-motion-scenerna.

Jag och Amanda gick in för det till MAX: största biosalongen och största coca-colan (vilket inte var ett så smart val eftersom vi var tvungna att springa ((obs ej överdrift)) ut och kissa mitt i filmen och därmed missade säkert två minuters footage på Jacobs nyrakade nakna överkropp i regnet):

Berlinmurens fall fyller 20 år

Tyskt tema i Hedengrens skyltfönster! Observera tegelstenarna som ska symbolisera muren.

Jag blir i alla fall inspirerad av att se skyltning med annat än nyheter och topplisteböcker – till och med lite Goethe och Schiller har de klämt in!

SM i icke-normativitet

Sara Lövestams Udda fick jag i en s.k. godispåse och var inte sådär jättesugen på att läsa, men eftersom jag får dåligt samvete om jag får en bok och inte ger den ens en chans plockade jag upp den efter att jag blev färdig med Katja Lange-Müllers Böse Schafe (äntligen) förra veckan.

Jag förväntade mig inte så mycket av 1. en debutant som 2. fått ge ut en bok genom att vinna bokvärldens svar på Idol, Bok-SM (där första pris var ett kontrakt med Piratförlaget) men Sara Lövestam är skicklig! Udda är bra lättsam underhållning, driven, rolig, snabbläst och snyggt konstruerad med fler oväntade twistar i handlingen. Plus att det är befriande att läsa den här typen av klassisk under-hållningsroman men utan de klassiska stereotypa mainstream-karaktärerna. Huvudpersonerna i Udda snarare tävlar om vem som är mest icke-normativ och marginaliserad och vinner gör tjejen som lyckas pricka in både kvinna, handikappad, fosterbarn, blatte och lesbisk. Grymt!

Här kan man läsa mer om Sara och boken.

Kusligt och fascinerande

Jag har redan tvingat den på både mamma och Amanda - alla (särskilt de som liksom jag själv brukar vara lika skeptiska till ny svensk film som till ny svensk prosa) borde läsa Susanne Axmachers tjocka och mörka moderna släktkrönika Näckrosbarnen. Från första sidans suggestiva bild av den döda pojken som ligger och flyter i det grumliga insjövattnet var jag fast, sträckläste. Okej, varje mening är kanske inte perfekt språkligt avvägd, och visst finns det dialogpassager som är mindre trovärdiga, men det hör till undantagen; på det hela taget är Näckrosbarnen välskriven, fascinerande, autentisk, gripande. Jag föll särskilt för bildspråket: ruttnande löv, dyig insjöbotten, slingrande näckrosstjälkar som drar ned en i djupet, huvudpersonen Claras ärr efter hjärtoperationen som värker och hotar att spricka i sömmarna. Grymheterna och våldet mellan syskonen Lancken får det fortfarande att krypa längs ryggraden. Läs!

Lördagsbokläsning

Intervju med Toni Morrison i Zeit Literatur, DN boklördag om murens fall och nya Svensk bokhandel om hur dåligt det går i branschen jag vill in i.

Det här med reseguider

Jag gillar att köpa reseguider, det är en viktig del i både peppandet inför och efterbearbetningen av en resa och så är det fint att så småningom kunna bygga upp en liten guideboksavdelning i bokhyllan. Min förebild som i så många andra bokhyllsfrågor är J:s pappa, som har långa rader guideböcker hemma, ett helt resande liv till allmänt beskådande.

När vi var i Granada hade vi med oss en klassisk reseguide från Första klass (de där med lite text, mycket bilder och dissekerande tecknade bilder på alla viktiga byggnadsverk). Den var ingen hit direkt, alldeles för lite information (speciellt som Granada bara behandlades på typ sex sidor av 300) och riktad till en något äldre och något turistigare målgrupp än vi. (Men uppslagen som behandlade mat och dryck var väldigt hjälpsamma och inspirerande, om man säger så ...)

En hit var däremot den här:

En bruksanvisning till Spanien. Precis som det låter en sorts introduktion till Spanien som land överhuvudtaget – till kultur, politik, historia, mat, seder, regioner ... Bruksanvisningarna finns till en hel massa länder (jag har tidigare läst den om Japan) och är en sån otroligt bra idé. Jag vill att någon fixar kapital till mig så att jag kan ge ut en liknande serie i Sverige! Det är inga reseguider i traditionell mening (inga bilder alls) utan mer en sorts samling personligt färgade anekdoter (författarna växlar från bok till bok, t.ex. journalister eller diplomater med ett särskilt förhållande till landet i fråga) som leker väldigt mycket med klischéer (det får man vara beredd på, men det är gjort på ett intelligent sätt) och jämförelser med den tyska kulturen. Alltsammans skrivet i en kåserande ton och med den där hövliga gentlemannamässiga tyska humorn som jag gillar så mycket.

I Gebrauchsanweisung für Spanien lärde jag mig oumbärliga fakta som att man för allt i världen inte får hoppa in och sätta sig på sätet bredvid en spansk taxichaufför (shotgun-sätet tjänar som förvaringsplats och papperskorg). Baksätet är det som gäller. Detta kunde jag senare bekräfta p.g.a. avsaknaden av kollektivtrafik till och från Malagas flygplats efter klockan tio på kvällen.

Värmländska, med en touch av Norge

Med tanke på att jag mer än en gång påstått i mitt CV att jag är en fena på norska och dessutom hävdat att jag på grund av mitt värmländska arv (Värmland = nästan Norge) har en naturlig fallenhet för språket var det verkligen på tiden. Just nu är jag bara väldigt stolt över att äntligen, på fullaste allvar, faktiskt ha avslutat min första norska roman. Hurra för mig!

Det gick ganska mycket som en dans, förutom att jag hakade upp mig på vissa ord. Att lav betyder låg fick jag lista ut av kontexten och ett antal exempelmeningar, för att koppla ihop legen med läkaren krävdes en hel del grubblande. Men ändå, färdigläst. Och det värmländska arvet gjorde sitt för att underlätta, skulle jag vilja påstå.

Per Pettersson, vilken charmör! Är det den norska satsmelodin som gör att allt låter så gemytligt? Författarsamtalet på Kulturhuset i onsdags var det bästa hittills.

Kurslitteratur

Vill bara uttrycka min lycka över att efter sju terminers studier äntligen få en litteraturlista i handen med titlar som How to market books, Editing fact and fiction och Förlagsboken. Jag betalar med glädje och tänker att jag hade ett sjukt bra omdöme när jag bestämde mig för att flytta till Stockholm. Målet är nära!

Rassel i kulturtantspoängmätaren

I torsdags var jag, JMG och Louise på Goethe-institutet och lyssnade på Julia Franck som pratade om sin roman Die Mittagsfrau/Hjärtats blinda fläckar. Fascinerande historia och en väldigt fascinerande författare - jag har aldrig varit med om en författare som frivilligt varit så privat i en intervju.

Ett hett tips, det där Goethe-institutet! En-och-en-halv timmes förhoppningsvis intressant bokprat (med simultantolkning för den som inte kan tyska), sen får man gratis vin (rött, vitt) och kan mingla med exiltyskar (det är välbesökt!). Nästa Veranstaltung är den 13 november, då handlar det om murens fall och bland annat kommer författaren Katja Lange-Müller, som även hade en VIP-läsning för min kurs i Berlin i somras. Rolig kvinna.

Feber

Nämen!

Helt oberoende av varandra har båda mina bokcirklar bestämt sig för att läsa böcker med matchande titlar.

Den här med litteraturvetarna:

och den här med verklighetens folk (äh, jag ba skojar, verklighetens folk skulle aldrig läsa en kvinnlig modernist):

Härom veckan hade litteraturvetarcirkeln möte om Karin Boyes Kallocain. De andra tyckte att den var banal men jag tyckte den var en pärla. Och mer tänkvärd än både Orwells 1984 och Huxleys Brave new world. Bara det att det stora hotet mot staten och diktaturen i boken inte är det organiserade motståndet, utan de mest förtroliga mänskliga relationerna. Familjen, tvåsamheten, den nära vänskapen. Som därför måste omöjliggöras!

Jerker Virdborgs Kall feber som vi fortsätter med ska enligt reklamtexten vara inspirerad av Kallocain, och passande nog kommer han (Albert Bonniers-författaren...) till Bonniers Konsthall på torsdag för att prata dystopier med Alexandra Coelho Ahndoril. Då går vi dit, som en riktig studiecirkel.

Boktips

Jag gillar verkligen den här historien:

När J spelade i Luxemburg förra veckan försökte han få igång en konversation med publiken genom att fråga om de hade några bra boktips. Ingen svarade förstås. Men när han gått av scenen var det plötsligt någon som stack till honom en lapp:

Den hade gått runt i publiken, folk hade uppenbarligen tagit frågan på fullaste allvar. Jag dör, så fint.

Jag industrispionerar nere på kontinenten

En marginell men ändå tråkig konsekvens av att min kamera blev snodd i Spanien är att jag inte har några pedagogiska foton att illustrera mina iakttagelser i de spanska bokhandlarna med. Men ni får försöka visualisera.

Granada är en riktig studentstad så där finns bokhandlar överallt. Och välsorterade är de, även om de är små. Hur det går ihop har jag ingen aning om. Är det de fasta bokpriserna? Den kontinentala bildningen? I bokhandeln Atlandia på Gran Vía de Colón berättade innehavaren att de olika butikerna i staden nischat in sig på olika områden. En bokhandel som låg nära juridiska institutionen hade böcker inom juridik, ekonomi och politik, en som låg i läkarstudenternas kvarter medicinsk litteratur och så vidare. Jag tänkte på min Akademibokhandel och det ständigt krympande utbudet. Att jag hela tiden får hänvisa till Bokus. Läste i Svensk bokhandel att internetbokhandeln i länder med fasta bokpriser (typ alla västeuropeiska länder: Tyskland, Frankrike, Spanien...) har svårare att vinna marknadsandelar. Något att tänka på.

På Atlandia fanns dock mest skönlitteratur, både bestsellers och slowsellers och en massa klassiker dessutom. Däremot nästan inga böcker på andra språk än spanska. Det är rätt frustrerande att gå runt och mysa i boklådor där man inte kan köpa något (men bra för privatekonomin såklart). Istället blev jag hooked på andra saker, hur böckerna var ordnade i hyllorna till exempel. Jag trodde att den alfabetiska ordningen var universell, men tydligen inte: I Spanien står böckerna inte uppställda efter författare och titel, utan efter förlag, så att det bildas snygga enhetliga grafiska färgfält i hyllorna (varje förlag har sin egen profil när det gäller omslagsdesign, som en sorts serieutgivning med samma färg, storlek, typsnitt osv.). Jag blir så nyfiken, betyder det här att bokförlagens status är bättre i Spanien? Har allmänheten bättre koll på förlagen och deras profiler än här (där de flesta kanske kan namedroppa Bonniers och Norstedts, men skrämmande nog sällan mer än det)?

Och framför allt: hur hittar man det man söker? Först måste man veta vilket förlag som har gett ut just den bok man letar efter, sedan måste man lista ut hur böckerna står ordnade inom respektive förlags hylla, för inte heller där råder det någon synlig ordning, varken alfabetisk eller annan. Är det ett sätt att skapa arbetsplatser i bokhandeln måntro?

Lätt att hitta var däremot det obligatoriska svenskhörnet - en hög stapel Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Åsa Larsson intill varandra. Och i flygplatsbokhandeln i Madrid var de där igen, på mittenbordet. Det går bra, minsann!

Hälsning från Spanien

Humor på ryska

Mamma lånade mig den här, jag tycker omslaget är fantastiskt snyggt:

Novellerna däremot var lite svårsmälta, tror det berodde mycket på översättningen. Språket kändes avhugget, otympligt, konstlat – inte skriver väl Tjechov så?

Den berättelse jag gillade bäst var ingen av de slösa-bort-livet-vemodiga som upptog större delen av boken utan en kort, snärtig och väldigt rolig novell i slutet av boken som heter "Ryktet går". En lärare i välskrivning (bara det är ju roligt) vid namn Sergej Kapitonitj Achinejev råkar på sin dotters bröllopsfest inför en av sina vänner, Vankin, ge skenet av att ha en affär med sin kokerska. För att förekomma det falska rykte han befarar att Vankin kommer att sprida ut på festen skyndar sig Achinejev att mingla runt bland festdeltagarna och för var och en berätta sin version – den sanna – av historien: han stod tillsammans med kokerskan i köket och hade just medelst ett smackande ljud med läpparna i luften visat sitt gillande av hennes kokkonst, då vännen Vankin promenerar in i köket – och tror att det är ljudet av heta kyssar han precis har hört..!

Först när Achinejev berättat om incidenten för alla på festen pustar han ut. Men hans ansträngningar tycks ändå förgäves. Bara några dagar senare hör han att ryktet om hans förhållande med den allt annat än snygga kokerskan går i byn, och till slut konfronterar till och med hans egen fru honom med det. Förargad söker Achinejev upp Vankin – men denne svär på sitt eget liv att han inte har sagt ett knyst till någon om det han hörde i köket.

Den som har skapat ryktet – genom sin egna ivriga och nervösa dementi – är Achinejev själv.

Hurra!

För att jag för första gången faktiskt har läst årets nobelpristagare i litteratur. På tyska. Det ni! Och på WALTIC-kongressen förra sommaren såg jag och Simon Herta Müller live on stage, tror det var i en paneldebatt om exil-litteratur. Lika mörk, allvarlig och motvalls som jag föreställt mig efter att ha läst essäerna i Der König verneigt sich und tötet. Samtalsledarens försök att lätta upp stämningen gick inte hem alls, Müller vägrade skämta till svars på någon fråga.

Beviset!

Geografisk harmoni

Jag hade egentligen inte tänkt köpa något på bokmässan, men det blev två böcker och en kulturtantspåse i alla fall. Vet inte riktigt varför jag tror att man inte kan få för många tygkassar?

Böckerna då: av en slump blev det två fransoser. Och båda med koppling till Algeriet:

Albert Camus' Främlingen i Jan Stolpes nyöversättning är nästa bok i tur för bokcirkeln efter Werther-"upplevelsen" sist. Jag blev så imponerad av Stolpe när han blev intervjuad i DN och språket var verkligen väldigt bra. Modernt och nära. Det skulle vara intressant att ha läst den äldre versionen för att kunna jämföra, men det här var första gången för mig. Nu ska jag inte säga för mycket innan bokcirkelsmötet men det var fascinerande att inse hur Främlingen är som en skönlitterär variant av, ett komplement till eller en repetition av Myten om Sisyfos. Som en illustration av Camus' existentialistiska filosofi. Bra.

Nina Bouraouis Innan männen har jag till skillnad från Främlingen läst förut, men älskade den så mycket att jag var tvungen att äga den också. Köpte den i Elisabeth Grates monter – av hennes man? Sen läste jag om den på tåget hem, det är bara 62 koncentrerade sidor, så det går snabbt. 62 sidor teenage angst, sommarångest, familjeångest, besatthet, åtrå, skejting, gräs, förortsbetong och tomma ändlösa fält där bakom. Nina Bouraoui är så bra, hon skriver monologer så att man blir hypnotiserad. Ännu tydligare är det i Mina onda tankar, den är också en av mina favoritböcker men jag skulle nog ändå rekommendera den som vill testa att läsa henne att börja med Innan männen. Den är mer av aptitretare.

Bokmässan i efterhand

Jag har varit bortrest och blivit bestulen, allt är ganska kaotiskt när man varken kan ta ut pengar, identifiera sig, åka tunnelbana eller ringa någon – dvs. allt det där man annars tar för givet –, därav frånvaron.

Men innan resan och innan kaoset inträffade var jag hur som helst på mitt livs första bokmässa. Väldigt spännande bara att få åka morgontåg till Göteborg. Det var litegrann som en klassresa, alla mina kursare var i stort sett också där så det blev mycket bondande av i bistrovagnen, mässfiket, på sylta, Galagofest, Park, i folkvimlet, på Världskulturmuseet osv osv. Kände mig socialt utmattad på vägen hem. Fina vänner och bekanta att stöta på, bo hos, luncha eller dricka vin med överallt, och så det där obligatoriska nätverkandet som det var tanken att vi skulle syssla med. Jag klarade av det mesta runtminglandet på torsdagen (klokt val, fr.o.m fredag var det så mycket folk att man inte hade en chans att prata ordentligt med folk i montrarna), ägnade fredagen åt seminarier (Lydia Cacho var den som fastnade bäst i minnet, supermänniska!) och lördagen åt att driva omkring planlöst, handla lite och titta på folk. Så mycket intryck, Geschäft, bibliotekarier, böcker överallt! Och väldigt spännande att se känt folk i verkligheten. Jag och Jii fick bl.a. platser längst fram i SR:s monter när Spanarna sände live, satt där och dreglade ihop med tanterna och farbröderna, det var en höjdare.

En himmel för en boknörd alltså. Men åker jag dit nästa år igen – och det gör jag nog – får det räcka med en dag eller högst två. Klarar inte av för mycket folkmassor, oavsett om det är på en mässa, på Drottninggatan eller i simhallen.

Samtal om en whiner

Förra veckan när jag var på harmonihelg i ett hus mitt ute i de öppna landskapen i Skåne (dvs fina vänner, mycket mat, mycket vin, lite bilutflykter, mycket sällskapsspel och mycket naturromantik) passade vi även på att ha bokcirkelsmöte om Goethes Sturm-und-Drang-verk Den unge Werthers lidanden. Slående i diskussionen var hur extremt irriterande vi alla (dvs. en demografiskt sett väldigt homogen grupp kvinnor i 24-25-årsåldern, boende i storstad, huvudsaklig inkomst studiemedel, övervägande singlar, inga barn, nästan helt heterosexuella, uppväxta med Darling, potentiella kulturtanter om sisådär trettio år) var på bokens huvudfigur, den lidande Werther. Faktum är att diskussionen ganska så direkt rörde sig bort från att behandla romanen så där lite allmänt och istället enbart fokuserades på Werthers personlighet som whiner, drama queen och egoist ("han är ju inte ens intresserad av Lotte på riktigt, bara av att i sina brev framställa sig själv som extremt romantisk och passionerad") och huruvida Goethe var medveten om vilken jobbig karaktär han hade skapat eller inte.


Jag tycker att det är väldigt intressant. Som litteraturvetare har jag stött på en hel del kursare som tyckt att Den unge Werthers lidanden är hur bra som helst, att Werther är hur fin som helst, slutet hur sorgligt som helst osv osv. Medan jag själv redan när jag läste den första gången, på littvet A-kursen, var så frustrerad över Werthers piedestalsyn på kvinnor, plåstertendenser, självömkande och påförande av skuld på Lotte att jag knappt kunde läsa klart boken (istället för att bara ta livet av sig direkt drar han ut på det hela i ett helt dygn, gottar ned sig ordentligt i sin olycka och passar under tiden på att skriva en rad brev, de flesta till Lotte och de flesta med det uppenbara resultatet att hon kommer att känna sig skyldig till W:s död. Mysig kille.).

Vilka är människorna som gillar Werther? Och varför tycker jag och mina kompisar instinktivt att han är så jäla jobbig och osympatisk? Rent intuitivt och genom att jämföra empiriska fakta kom vi fram till att den som hyllar Werther ofta själv är något av en Werther. Och anledningen till att vi ogillar Werther är att vi själva har negativa personliga erfarenheter av Werthers motsvarighet IRL.

Typexemplet på IRL-Werther är en kille du har träffat på universitetet någon gång, förslagsvis har ni läst konstvetenskap eller litteraturvetenskap ihop. Killen är en konstnärssjäl, känslig och romantisk, kanske är han det man förut kallade för indiepoppare. Kanske brukar han lyssna på Bon Iver eller Elliot Smith och vältra sig i sin egen melankoli (eller eh, det är ju jag...). Han är alltid kär, alltid olyckligt, eller väldigt destruktivt. Men verkar paradoxalt nog inte bry sig om att faktiskt lära känna föremålet för sina käsnlor. Kanske skriver han långa, passionerade kärleksbrev. Ofta önskar han att livet vore lite mer Sturm und Drang, helt enkelt. Och Den unge Werthers lidanden är en av hans absolut bästa läsuppleverlser, total identifikation här.


Vad säger ni? Har vi fel? Kan man gilla både Werther och Fittstim?

How do you do, Fräulein?

Igår i videobutiken (eller borde jag kalla det DVD-butiken? Förvirring.) fick jag plötsligt ett oväntat sug efter att se The Reader, filmatiseringen av Bernhard Schlinks Der Vorleser, som det var en massa ståhej om för ett tag sen, snygga Kate Winslet fick bl.a. en Oscar om jag inte minns fel (vilket man väl hade kunnat vänta sig eftersom hon i filmen 1. spelar en inte allt igenom god, ja, man skulle t. om. kunna kalla det en komplex människa, 2. är osminkad, 3. springer runt naken hela tiden). Jag undvek filmen med flit när den gick på bio eftersom jag hade läst i en recension att de amerikanska skådespelarna pratar engelska med tysk brytning, vilket lät rätt så outhärdligt.

Och såhär i efterhand så kan jag ju bekräfta att ja, det här med språkblandningen var rätt så outhärdligt. Ingen konsekvens överhuvudtaget: Winslet pratar engelska med någon sorts konstig hård tysk låtsasbrytning, Ralph Fiennes däremot (vars rollfigur ska vara lika tysk som Winslets) pratar perfekt engelska. De tyska Top Dawg-skådisarna som lånats in för att spela de inte lika bärande rollerna i filmen pratar å sin sida naturligtvis med autentisk accent. Vidare uttalas vissa tyska namn i filmen på tyska (Heinrich, Hanna) medan andra, som huvudpersonen Michael Bergs, med amerikanskt uttal. Jag orkar inte mecka med någon riktig fonetisk skrift här men om man på tyska säger ungefär "Mi-cha-el Berk" säger man på engelska "Majkel Börg". Sånt här stör mig ofantligt! Kan de inte bara bestämma sig, antingen kör vi på engelska eller på tyska? Satt också och irriterade mig på att viss text i bakgrunden av filmen, typ gatuskyltar, menyer, reklam osv. var på tyska medan annan, som böcker och brev, var på engelska.

MEN, det jag egentligen ville komma till var att The Reader trots språkförvirringen faktiskt är en helt okej film. Fin, till och med. Detta, kom jag och J fram till, helt enkelt för att Schlinks grundhistoria är så bra i sig: mångskiktig, tänkvärd. Att behandla ett ämne som förintelsen och skuldfrågan är inte lätt, men Schlink lyckas faktiskt inte bara närma sig det från ett oväntat håll utan illustrerar också komplexiteten i ämnet på ett både konkret och pedagogiskt sätt. Berättelsen om Hanna Schmitz är ett skolexempel på varför det sällan är möjligt att dela in världen i endast svart eller vitt.

Boken kan jag bara rekommendera, liksom Bernhard Schlink överhuvudtaget. Att jag faktiskt har läst den hela två gånger är däremot bara en slump, första gången (på svenska, Högläsaren) var jag ungefär tretton år och mest intresserad av älskogsscenerna.