Jag vidgar mina vyer

Med det här kassa mobilfotot vill jag bara avslöja vilken hylla jag hängde vid i förrgår på stadsbiblioteket. Anledningen stavas min andra bokcirkel (det här är den första) som har möte ikväll. Fem litteraturvetare som träffas och läser böcker vi har fördomar om ihop. Min motivation är att det ger ett mer trovärdigt intryck om man argumenterar emot något som man faktiskt har läst. Hittills har vi pratat om Paolo Coelho (fördomarna bekräftades om man säger så) och Stieg Larsson (bättre än jag trott, platt men riktigt spännande).

Och nu ligger jag i soffan och sträckläser Kvinnan är första könet. Mår lite sämre efter varje mening.

Jag gillar...

...spåren som tidigare läsare lämnat efter sig:


Namnteckningen från en, gissar jag, ung man som varit i New York och inhandlat en "number one bestseller".


Ett visitkort från en parisisk modebutik.


"Property of the Renfrewshire Education Committee."

Ingeborg

Nämen, ser man på!

Jag som funderade så på det märkliga i att Ingeborg Bachmanns roman Malina, som alltid kommer upp förr eller senare när det handlar om modern tyskspråkig litteratur, Österrike, Gruppe 47 och så vidare, aldrig översatts till svenska. På nästan fyrtio år. Men! Så kom jag hem från Berlin och tillbaka på jobbet låg den plötsligt där, i en snygg inbunden variant utgiven av det lilla förlaget Salamonski, bland andra bokhögar på nyhetsbordet. I juli kom den ut, Maria Schottenius skrev apropå det i DN om den såhär. Salamonski har jag aldrig hört talas om tidigare, men blir direkt charmad av den hemsnickrade hemsidan, den korta men personliga utgivningslistan och den uppenbara entusiasmen. "Vårt motto är att publicera det som vi inte på något sätt kan låta bli att publicera." Bakom namnet står bland annat författaren och Norstedts-förläggaren Håkan Bravinger. Stefania Malmsten har formgivit Malina (gillar alltid hennes bokomslag, dessutom är hon ju dotter till Bodil, älskar Bodil!) och Liselotte Watkins har tecknat författarporträttet.

Sjukt snyggt. Nu blir jag bara ännu mer sugen på att sätta igång med lära-känna-Bachmann-projektet. I bokhyllan hemma står också en samling med hennes lyrik, noveller och annat smått och gott som följt med J i flytten men som jag förut inte riktigt registrerat.

Plus att Eva från Brno som jag träffade på Humboldt hyllade brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan. Vet att jag läste någon essä i Süddeutsche Zeitung om den för länge sen och det lät väldigt passionerat och spännande. Det bådar gott för en djupdykning, helt enkelt!

Äntligen!

Älskar DN Boklördag. Igår var det dessutom extra roligt eftersom man med buller och bång publicerade ett – hör och häpna – alldeles äkta och nyskrivet litterärt manifest! De sju så kallade yngre författarna bakom "Manifest för ett nytt litterärt decennium" vill slå ett slag för "det klassiska berättandet" och delade i punktform högtidligt ut kängor åt främst den unga samtida prosans hang-up på omotiverade form- och språkexperiment, men även åt deckare, chick-lit, sammanblandningen av självbiografi och fiktion, journalistisk prosa, historiska biografier, skrivarskolor, samt åt herr och fru Ahndoril, Lotta Lotass med flera... Höga ideal, stora ambitioner, kvalificerat litteraturbitchande. Underbart!

Jag gillar ju verkligen hela idén med manifest, oavsett vad man tycker om innehållet i dem. Klagade senast för någon vecka sen på avsaknaden av allvar och ideal i den samtida litteraturen, av litterära grupperingar, manifest, diskussion, polemik. När var och en sitter på sin egen lilla vindskammare och skriver händer liksom inget. Känner mig väldigt tröstad av att manifestens tid alltså inte är alldeles förbi. Det finns fortfarande författare med starka åsikter om hur konst ska skapas och fungera, som i alla fall har ambitionen att utveckla litteraturen, det finns fortfarande folk som tror på framsteg! Tydligen. Dessutom håller jag med om grundidén i detta berättandets manifest, jag har alltid varit mer för epiken än lyriken.

Och så tycker jag att det är väldigt lustigt att nästan varenda tankegång som finns med i manifestet är saker som Jerker Virdborg, som är en av de sju, också pratade om när Petter intervjuade honom för Känguru förra året. Irritationen över språkexperimenten och föraktet för "clownprosa" och författare som levererar oneliners... Passionerat.

Har bara läst Försvinnarna av Virdborg, men den är väldigt bra, suggestiv och obehaglig, och faktiskt ett utmärkt exempel på just den typ av prosa som författarna enligt manifestet vill skriva: en där berättelsen och berättandet står i centrum, och egenheterna i språk och form finns där av ingen annan anledning än för att förstärka och lyfta fram historien. I oktober kommer Virdborgs nya roman Kall feber, som ska stå i något sorts dialogförhållande till Karin Boyes Kallocain. Efter den här manifest-cirkusen kan man inte göra annat än att vänta på den med spänning.

Världens mittpunkt

Hanterar saknaden efter Berlin genom att läsa om Berghain i Lost and Sound: Berlin, Techno und der Easyjetset. Nu är det slut med fyra veckor av glasbubbleliv. Dags för plugg, plikter, jobb, vardagsproblem och ett akut otillräckligt uteliv. Buhu.

Mer än bara Bonjour Tristesse uppenbarligen

Måste bara visa bokpaketet som Ellis mamma hade med sig till henne: fyra gamla inbundna Francoise Sagan-romaner med kiosklitteratur-omslag, titlar som "Ögon som siden" och massa LSD, Hollywood och vackra kvinnor i baksidestexten. Så fina! Finns de översatta till svenska?

Ca. 450 Taschenbücher, neuwertig, ungelesen

Vem sitter egentligen och håller på 450 olästa pocketböcker? Och vem vill köpa dem? Är det 450 olika titlar eller 450 ex av en och samma, och i så fall, vilken titel handlar det egentligen om?

Gissar på 450 olika, de enda som kan tänkas vara intresserade av att köpa ett helt parti på flera hundra ex av samma bok är väl de stora kedjorna, och de brukar nog använda andra kanaler än stormarknadens annonstavlor.

Shopping craze

Det råkar ligga 7000 kvadratmeter bokhandel precis mitt emellan de båda universitetsbyggnaderna jag springer mellan på dagarna.

Resultat efter lunchrasten: W. G. Sebalds Die Ringe des Saturn, Theodor Fontanes Effi Briest (fick komplex när jag insåg att jag grovt uppskattat var den enda av alla germanistik-studenterna som inte hade läst den) och Ingeborg Bachmanns Malina.

Åkte till Schloss Charlottenburg som var kvar på min att-göra-lista och föreställde mig hur jag skulle sitta lite romantiskt tillbakalutad i slottsparken och läsa Fontane, det gick tyvärr inte, för många turister och för få bänkar. Fick bli en grafittad bänk under ett träd en bit därifrån istället, se så mysigt.

En blondinvits?

Fast det var över två veckor sen jag läste ut Lonely Planet har jag svårt att få Amanda, jag-berättaren, ur huvudet, jag blir varken klok på henne eller på boken överlag. Å ena sidan gillar jag huvudpersonen, hur hon både bekräftar mina fördomar och glider undan dem, och så tycker jag att Elise Karlsson är skicklig i hur hon förmedlar Amandas karaktär och sätt att tolka världen genom monologen. Jag blir alltid imponerad när en författare så uppenbart lämnar sin egen röst för att anpassa sig till sina figurer, här är det ju extremt genomfört, med felaktig satsbyggnad, ett (åtminstone till ytan) tomt, förstrött språk. Bimbospråk.

Å andra sidan blir jag samtidigt (inte alls logisk här) inte av med känslan av irritation över just samma sak – språket. Av känslan av att Karlsson driver med Amanda, som om det inte vore okej att skriva på det sättet, eller kanske snarare att det inte är okej att just Elise Karlsson skriver på det sättet, eftersom karaktären och språket är så långt ifrån henne själv (smart, pretentiös, skriver om klassiker i SVD osv) att det automatiskt gränsar till att vara raljerande.

För övrigt oerhört snyggt av Modernista att sätta en sliten söndersminkad Marilyn på omslaget. Och passande också, Amanda påminner faktiskt en hel del om Joyce Carol Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Inte bara i beskrivningen av yta och de fördelar det för båda för med sig att vara snygga, korkade blondiner, utan kanske ännu mer i skildringen av huvudpersonernas sexualitet, som är mycket mer komplicerad och mycket mer självständig än vad man till en början förväntar sig.

Godnatt!

Nu går jag och lägger mig med de här: två böcker som båda handlar om Berlin men annars är så olika man kan tänka sig. Å ena sidan Christa Wolfs definitiva delade-Tyskland-roman Der geteilte Himmel (underbart språk, trodde inte alls att hon var så poetisk!) om kärlekshistorien mellan lärarstudenten Rita och kemisten Manfred. Manfred, liksom miljontals andra östtyskar, flyttar (eller flyr) av missnöje till Västberlin, Rita tvekar om hon ska följa efter eller inte, och innan hon hinner bestämma sig är det 1961 och muren byggs.

Å andra sidan: Tobias Rapps nyutkomna reportage om teknoscenen i Berlin och de horder av unga hipsters från hela Europa som plötsligt vallfärdar till det annars så otrendiga landets huvustad. Lost and Sound: Berlin, Techno und der Easyjetset.

Passar bra, är det något den här staden är så är det just full av kontraster.

Boktips till LK

Den bästa föreläsningen på Humboldt den här veckan var utan tvekan onsdagens, som handlade om DDR-författaren Brigitte Reimanns roman Franziska Linkerhand. Det är så synd att LK inte kan tyska, för jag tror hon skulle gilla den här minst lika mycket som Urkällan. Reimann var en av de unga intellektuella östtyskar som i början av 1960-talet flyttade till Hoyerswerda, en stad som byggdes upp för arbetarna i brunkolsindustrin Schwarze Pumpe, och utformades med höga ambitioner för att bli en sorts socialistisk idealstad. Det betydde identiska Plattbau-hus i långa rader, inget att göra efter mörkrets inbrott och en befolkning som till största delen bestod av unga familjer.

Reimann kom till Hoyerswerda för att arbeta i industrin och hjälpa till att bygga upp staden, men istället för en utopi fann hon i staden stoff till att skriva romanen Franziska Linkerhand, som är en kritisk uppgörelse med just den socialistiska stadsplaneringen. Huvudpersonen Franziska är en ung arkitekt som kommer till Neustadt, fiktionens Hoyerswerda, för att delta i det pågående byggprojektet där, men stöter på problem, inte bara med tankesättet som styr planeringen av den nya staden utan också med sin roll som kvinnlig arkitekt. Arkitekturhistoria vävs ihop med fiktion. Plus lite kärlek och idealism. Inspiration fick Reimann av sina samtal med den store DDR-arkitekten Hermann Henselmann (gjorde bl.a. de första skisserna till tv-tornet i Berlin) som aldrig slutat hylla hennes författarskap och som själv förkastat Hoyerswerda som "en ständig upprepning av form och norm".


Själv frågade sig Reimann: "kann man in Hoyerswerda überhaupt küssen?"


Hon dog 1973 i cancer, bara fyrtio år gammal. Skrev in i det sista på romanen. 1998 kom Franziska Linkerhand för första gången ut i fullständig utgåva, när den 1974 gavs ut i DDR hade bland annat de avsnitt som rörde självmord och psykisk sjukdom i den socialistiska idealstaden försvunnit i censuren.

Cheap and chic

Nu har det gått så långt att jag skäms när någon kund kommer fram med en pocketbok i handen och vill ha reda på priset. Rent instinktivt tänker jag alltid ungefär en femtilapp, alltså två för hundra, men sen standardprisskalan höjdes senast kostar F, som länge varit den prisgruppen de flesta pocketböcker ingår i, inte mindre än 64 kronor. Det finns i stort sett inte en enda bok som märks med A–D längre (förutom någon ungdomspocket och En bok för alla-utgåvorna, men att En bok för alla överhuvudtaget märks efter pocketskalan är en skandal i sig, de ska ju kosta 30 spänn, tydligt utskrivet på bokryggen) och sedan prishöjningen är dessutom mystiskt nog alla nya böcker som kommer ut för första gången eller trycks om G- eller H-märkta (69 respektive 74 kronor). Vissa, ofta tjockisar eller bästsäljare, tillhör till och med I-gruppen (79 spänn). Är detta ok? Är detta en normal prisutveckling? Jag är inte ekonom även om jag läst en termin företagsekonomi, så jag kan inte argumentera för att är nåt mysko med det hela men jag vet att jag inte känner mig beredd att betala mer än 70 kronor för en oinbunden liten skruttbok! Själva idén med pocket är ju att det ska vara och kännas billigt. Inte konstigt att folk beställer sina böcker från Adlibris istället för att köpa dem i den fysiska bokhandeln, där ligger en nyutkommen pocket snarare på 30-40 spänn (varför måste inte de följa A–I-skalan egentligen?) – just nu har de dessutom en helt galen 9-kronors-sommarrea.

Apropå låga priser så är det dessutom bara att beklaga att Sverige tydligen är för litet för att det ska finnas plats för ett initiativ med billighetsutgåvor av gamla klassiker. Penguin är såklart föredömliga när det gäller engelska, även om de nyare gröna versionerna är fula (ja, det är tydligen möjligt även på Penguin) och om möjligt ännu sämre och bubbligare bundna än de gamla. Men ännu bättre är tyska Reclam, som har allt, och dessutom, upptäckte jag i bokhandeln häromdagen, även engelska och franska klassikerserier (de är röda istället för gula). De är tillräckligt små för att stoppa i fickor (yes!) och handväskor, har sett likadana ut i urminnes tider så det är bara att acceptera och nörda in sig på designen, och det bästa, nästan alla kostar mellan två och tre euro.


Har sett bokhyllor i tyska hem där tre hela hyllplan varit fulla bara med tunna små gula Reclam. Man dånar.