På ett sätt är det synd att jag hann läsa ut Joy Nicholsons Klanerna i Palos Verdes så snabbt (ett av Modernista-fynden, remember?). Den hade nämligen annars passat perfekt i den ena lilla bokcirkeln jag är med i, där vi av någon omedveten anledning (eller kanske inte så omedveten ändå) nästan bara valt och läst coming-of-age-romaner med kvinnliga personer i huvudrollen. Det är fint på ett sätt för annars känns det som att de flesta ”viktiga” växa-upp-skildringarna (inte samma sak som uppväxtskildringar!) handlar om män (som naturligtvis även de kvinnliga läsarna förväntas kunna identifiera sig med, det omvända är däremot otänkbart). The Catcher in the Rye är väl kanske den mest kända. Den är visserligen fin som snus men kände jag en femtonåring idag skulle jag mycket hellre ge henne eller honom Klanerna i Palos Verdes. Hör bara hur underbar settingen låter: Katastrofalt dysfunktionell familj. Gated community på USA:s västkust. En pappa som är kändiskirurg och ligger runt med grannfruar och sköterskor. En groteskt tjock och psykiskt instabil mamma (tidigare fotomodell) som äter konstant som någon sorts förvirrad protesthandling (L som tipsade associerade till Fat is a Feminist Issue). Väldigt mycket surfing. Väldigt mycket pengar, knark, pyromaner och riktiga mean girls. Lite skabbigt och sorgligt utnyttjningssex (men som tur är också en outsider-snygging som plötsligt dyker upp och kärar ner sig i huvudpersonen).
Klanerna i Palos Verdes lyckas vara feministisk utan att någonsin vara övertydlig, lyckas få helt galna karaktärer att verka trovärdiga och lyckas skildra maktspelet i den undergångsdömda familjen Mason på ett så komplext sätt att man på något sätt förstår allas ståndpunkt. Fast både mamman och pappan sviker och manipulerar som galna framstår ingen av dem som ondare än den andra. Med huvudpersonen Medina (åh, hon är en sån tuffing!) sympatiserar jag så mycket att jag måste googla Joy Nicholson efteråt (misstänker att romanen är väldigt självbiografisk). Blir lite besviken när jag ser att hon bara skrivit en bok till (som inte alls låter lika intressant) och istället öppnat ett hem för djur som farit illa. Wot?
5 kommentarer:
Wow, Johannas bokblogg, gud vad kul!
Gillar den här boken mycket, verkligen. Den är så stenhård, och jag inser hur få böcker jag läst som har ett feministiskt/genuskopplat tema utan att det i boken öppet diskuteras. Här bara "är" det temat så självklart, vilket förstärks genom det karga språket. Jäkligt snyggt. Själva historien gjorde mig både stärkt och rädd på samma gång. Också mycket besviken på att hennes andra bok inte alls verkar lika bra!
Förresten, det var ju mamman i den här boken jag pratade om när jag drog paralleller till Fat is a feminist issue. Fast nu när jag läst lite mer i den inser jag att den teorin går ut på att man omedvetet äter för att bli fet eftersom man därigenom anser sig uppnå vissa fördelar, och jag vet inte riktigt om det här kvalar in där. Å andra sidan är Fat is a feminist issue-teorierna antagligen mer giltiga i ett samhälle som Palos Verdes, själv känner jag att åtminstone en del av problematiken är överspelad här i Sverige år 2009.
Håller med Lina om att det är sjukt sällan man läser en feministisk bok som inte är politiskt in you face. Jag blev helt galen i den här boken, läste ut den på en dag (tur att det inte fanns något att göra på jobbet). Beskrivningarna av när hon surfar( speciellt i ett avsnitt när hon klarar av en tubvåg, där innan algblommningen) gjorde mig så lycklig, friheten liksom!
jag var fö ockå tvungen att googla Joy och ville dö när jag såg hennes fula och ostrukturerade hemsida :C varför hålla på med massa äckliga djur när man kan skriva fantastiska böcker?!
Blir sjukt sugen på att läsa den!
Ja men precis, just det att den feministiska analysen inte skrivs en på näsan utan kommer fram självklart genom handlingen och personernas agerande är så bra genomfört! Plus att det finns plats för problematisering, inget är svart eller vitt.
Jag blev f.ö. väldigt sugen på att veta vem Joys man är som hon har hundhemmet ihop med. Är det "Adrian"? Och reflekterade förresten ni andra över alla känslomässiga incestvibbar i boken? Jag tänker på Medinas beskrivningar av Jim och såklart på relationen mellan Jim och mamman. Det finns liksom inga klara förhållanden i familjen, allt blandas samman: fru/man, bror/syster, mor/son osv.
Skicka en kommentar