Sommarboken var ett tips från A som jag varit motsträvig till i ett helt år men den var fantastiskt fin i beskrivningarna av Sophia och den egensinniga farmorn och deras förhållande till varandra. Allra mest gillade jag farmorns pedagogik. Som här där Sophia klättrat upp i de alldeles för höga sjömärket:
Sophia hade hunnit nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. Hon måste vänta tills barnet kom ner igen. Det var inte farligt, små barn har en hel del apa i sig, de hugger tag och faller inte bara man låter bli att skrämma dem. Nu klättrade Sophia mycket långsamt och med en lång paus mellan varje steg och farmorn förstod att hon var rädd. […]
Det går fint, ropade farmorn. Nu har du bara lite kvar till toppen!
Sophia fortsatte. Hon fick händerna över den sista plankan och rörde sig inte.
Och nu ska du neråt igen, sa farmorn.
Men barnet rörde sig inte. Det var så hett i solen att sjömärket flimrade, alla konturer gick i vågor.
Sophia, sa farmorn. Min käpp har ramlat i potten och jag hålls inte på benen. Hon väntade och ropade igen: Det är asdåligt, hör du! Det är asdåligt med balansen idag och jag måste ha dendär käppen!
Sophia började klättra neråt, det gick stadigt, ett steg i sänder.
Fina Tove Jansson! Nu måste jag väl läsa Lyssnerskan också.
2 kommentarer:
ja! lyssnerskan är väldigt annorlunda, men med samma fina språk och lite melankoliska ton. rekommenderas varmt.
Jag hittade precis Sommarboken i en inbunden utgåva på Göteborgskyrkans second hand i Gamlestaden, endast fem riksdaler gav jag för den, längtar tills den kommer på tur att läsas!
Skicka en kommentar