tisdag 28 juli 2009

Domedagen är nära


Har precis börjat läsa denna. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att jag alltid börjar störa mig på sån här smart amerikansk populärvetenskaplig litteratur efter typ 50 sidor? The Long Tail var urtråkig när man väl hade fattat poängen (borde läst artikeln istället), d.v.s. efter första kapitlet. Gladwell skriver bättre och har fler fyndiga exempel men ändå, att jag väljer att lyssna på musik istället för att läsa boken som ligger i väskan på tunnelbanan är inget bra betyg.

I alla fall så vet jag hur som helst inte hur bra valet att läsa The Tipping Point var just nu... Genomgående för boken är att Gladwell för att beskriva hur trender startar och plötsligt utan förvarning utvecklas och blir lavinartade använder sig av en liknelse om hur epidemier fungerar. Mitt problem är att jag tar större intryck av liknelsen i sig än av det Gladwell egentligen vill säga, alltså, om vi säger så här, jag är lätt hypokondrisk och behöver med tanke på allt snack om svininfluensan minst av allt i världen just nu läsa sånt här:
This is a well-known principle in virology. The strains of flu that circulate at the beginning of each winter's flu epidemic are quite different from the strains of flu that circulate at the end. The most famous flu epidemic of all – the pandemic of 1918 – was first spotted in the spring of that year and was, relatively speaking, quite tame. But over the summer the virus underwent some strange transformation and over the next six months ended up killing between 20 and 40 million people worldwide. Nothing had changed in the way in which the virus was spread. But the virus had suddenly become much more deadly.
Gulp. Idag skämtade min språklärare om influensan och sa glatt: "Vem vet hur världen kommer att se ut om ett år om vi träffades här igen, vem vet om vi ens skulle vara här allihop!?" Det här är inte roligt! En kund som jag hade för några veckor sen berättade att han var virolog eller immunolog eller något liknande och att svininfluensan bara är ett fjutt i förhållande till alla andra smittor som är nära att bryta ut och som han som insider men inte allmänheten kände till. Svininfluensan kanske inte ens är det största hotet!!

Vill man götta sig i influensehets så kan jag för övrigt varmt rekommendera Superklubbens rapportering. Alltid lika peppade på domedagen.

måndag 27 juli 2009

Comeback

Apropå Judith Hermann så kom jag att tänka på hur glad jag blev i våras när jag fick veta att hon skulle komma ut med en ny bok. Jag och J bildade en minibokcirkel och läste en novell i taget under ett par veckor, högtidligt, och bokpratade sedan i parken, vid frukosten, på natten.


Och jag kom att tänka på det stora minuset (som också är det stora plusset) med de författare som jag gillar och som inte är någon sorts moderna eller omoderna klassiker och döda för länge sedan utan fortfarande, som Hermann, är produktiva. Nämligen att det är så olidligt att vänta. Alla är ju inte som Palahniuk.

Till exempel, snälla rara Jeffrey, raff dich auf, få ihop en ny roman nu!


Shit vad jag kommer fira när den dagen kommer. Och det kan ju knappast bli en The Little Friend av det, eftersom den svåra andra boken redan kommit, eller??

Judith, walk with me


Kan någon förklara för mig hur man laddar ner det här? Det står att man ska kunna spara ner en mp3-fil men jag lyckas bara få någon ljudström som jag inte kan lägga på ipoden. Är det för att jag har mac? För att jag är en teknikidiot? Snälla hjälp, jag är så himla sugen: en promenad genom Berlin (med karta och allt), samtidigt som Judith Hermann guidar runt en i hörlurarna. Min absoluta favorit bland samtida tyska författare! (Ehh ok jag skulle väl inte säga att jag har stenkoll på konkurrensen men hon är i alla fall galet bra. Så bra att jag riskerade att förstöra hela upplevelsen av Nichts als Gespenster genom att skriva C-uppsats om den...) Och som dessutom, visar det sig, kommer från Neukölln, där jag just nu sitter i ett smuligt WG-kök, kokar rödbetor och lyssnar på Stone Roses.


Enda minuset är att JH har en jättejobbig röst. Jag lyssnade på ett hörprov från hennes senaste novellsamling Alice, där hon läser själv, och blev grundligt besviken. Gnällig. Värsta sortens tyska kvinnoröst (jag har en teori om att det finns kanske fem olika kvinnoröstgrupper här, ska försöka analysera det närmare någon annan gång).

lördag 25 juli 2009

Verkligheten

I en artikel om bokcirkelsfenomenet i Höstens Böcker lade en av de intervjuade fram teorin att bokcirklande är så populärt just för att det ger oss en anledning att diskutera ämnen vi annars sällan kommer in på. Tunga grejer, eller känsliga, eller väldigt personliga. Jag suktade i åratal i smyg efter att få vara med i en bokcirkel utan något som helst resultat, tills förra året, då jag plötsligt hux flux hamnade i hela två stycken. Och jag kan säga som så mycket att så länge det inte handlar om någon väldigt litterär cirkel där man diskuterar stil och motiv och analyserar berättarhållning och annat nördigt så tror jag att Höstens Böcker har väldigt rätt. Och jag tycker det är så fint.

Poängen är liksom egentligen inte själva diskussionen om romanen, dess handling eller karaktärer – alltså om textens värld – utan snarare de associationer till det egna livet som den väcker hos läsarna. Det är det som är så spännande, alla har läst samma text, har samma utgångspunkt, men i diskussionen kring texten kan man, lika gärna som att finna att man delar erfarenheter med de andra som man inte hade en aning om, inse att man läst och förstått det hela helt annorlunda, utifrån de förutsättningar och den bakgrund man har. Även om samtalet till en början rör sig kring romanen i sig brukar det i min ena cirkel inte dröja länge innan tyngdpunkten flyttas till det personliga, hemligheter avslöjas, hjärtan öppnas tills det blir ett enda stort blött deep talk av det som från början var förklätt till en diskussion om litteratur. Jag skulle till och med vilja påstå att läsningen av Revolutionary Road på ett dramatiskt sätt förändrat hela vårt sätt att umgås. Det är mer drama nu, om man säger så.

Vad vi läser brukar vi slåss om i en facebook-tråd, hittills har det blivit de här:






Nästa gång går vi över till männen och läser Goethe.

tisdag 21 juli 2009

Holden och Medina

På ett sätt är det synd att jag hann läsa ut Joy Nicholsons Klanerna i Palos Verdes så snabbt (ett av Modernista-fynden, remember?). Den hade nämligen annars passat perfekt i den ena lilla bokcirkeln jag är med i, där vi av någon omedveten anledning (eller kanske inte så omedveten ändå) nästan bara valt och läst coming-of-age-romaner med kvinnliga personer i huvudrollen. Det är fint på ett sätt för annars känns det som att de flesta ”viktiga” växa-upp-skildringarna (inte samma sak som uppväxtskildringar!) handlar om män (som naturligtvis även de kvinnliga läsarna förväntas kunna identifiera sig med, det omvända är däremot otänkbart). The Catcher in the Rye är väl kanske den mest kända. Den är visserligen fin som snus men kände jag en femtonåring idag skulle jag mycket hellre ge henne eller honom Klanerna i Palos Verdes.

Hör bara hur underbar settingen låter: Katastrofalt dysfunktionell familj. Gated community på USA:s västkust. En pappa som är kändiskirurg och ligger runt med grannfruar och sköterskor. En groteskt tjock och psykiskt instabil mamma (tidigare fotomodell) som äter konstant som någon sorts förvirrad protesthandling (L som tipsade associerade till Fat is a Feminist Issue). Väldigt mycket surfing. Väldigt mycket pengar, knark, pyromaner och riktiga mean girls. Lite skabbigt och sorgligt utnyttjningssex (men som tur är också en outsider-snygging som plötsligt dyker upp och kärar ner sig i huvudpersonen).

Klanerna i Palos Verdes lyckas vara feministisk utan att någonsin vara övertydlig, lyckas få helt galna karaktärer att verka trovärdiga och lyckas skildra maktspelet i den undergångsdömda familjen Mason på ett så komplext sätt att man på något sätt förstår allas ståndpunkt. Fast både mamman och pappan sviker och manipulerar som galna framstår ingen av dem som ondare än den andra. Med huvudpersonen Medina (åh, hon är en sån tuffing!) sympatiserar jag så mycket att jag måste googla Joy Nicholson efteråt (misstänker att romanen är väldigt självbiografisk). Blir lite besviken när jag ser att hon bara skrivit en bok till (som inte alls låter lika intressant) och istället öppnat ett hem för djur som farit illa. Wot?

Sightseeing in the underground

Idag var jag så inne i all porr och alla förvecklingar i Snuff att jag åkte fel i tunnelbanan tre gånger. Skämdes och hoppades att ingen såg hur jag hela tiden fick gå över till andra sidan av plattformen och åka tillbaka samma väg igen. Hur lyckas man? Tanken var att jag skulle åka Friedrichstraße–Rathaus Neukölln men istället för att följa planen gick jag oväntat (för mig själv alltså) av på Hermannplatz, bytte helt godtyckligt till U8, upptäckte vid Hermannstraße att jag åkte fel, gick av och åkte tillbaka, missade Hermannplatz, gick av på Schönleinstraße, åkte tillbaka till Hermannplatz, gick på U7 igen och lyckades, hör och häpna, slutligen gå av på rätt hållplats. För den som vill ha en ännu tydligare bild av hur borta jag egentligen var kan den här kartan kanske vara till hjälp:
Na? Boken är för övrigt bra men inte lika bra som t.ex. Lullaby eller Rant (älskar Rant!). Lite tjatig. Lite mycket upprepningar. Lite mycket så att alla Palahniuks karaktärer har samma typ av röst och sätt att uttrycka sig på, oavsett vilka de är. Ok det är en fantastisk typ av berättarröst men jag vill inte tro att det är den enda han har att komma med.

lördag 18 juli 2009

Fyra veckor på kontinenten

Har precis packat. Bytte med tanke på de snåla bagagevikt-restriktionerna ut det stora Prisma-lexikonet mot det lilla. Jag har ingen våg och är världens sämsta på att höfta. Tur att det finns pocket asså!

torsdag 16 juli 2009

Har Zlatan läst den?


Nu har LK också läst ut Urkällan, som jag tipsade om efter att ha läst den i vintras. Jag hade valt den som lite av vinterns kämpa-sig-igenom-klassiker (om nu sommarens är Buddenbrooks) men den visade sig vara så fantastisk och fascinerande att jag när jag väl hade fångats rasade igenom den på bara ett par veckor då i januari när jag inte hade något att göra. Det var så längesen jag blev gripen av en bok på det sättet, så absorberad att jag var tvungen att gå runt och tänka på den hela tiden, associera allt till den. Fasen om jag inte har börjat se på modernitet och urbanitet, betong, individualister och hård disciplin på ett helt annat och väldigt underdånigt beundrande sätt efteråt. Även om jag samtidigt tyckte att allt det politiska, all extremindividualism och alla hyllningar av kapitalism och egoism som boken innehåller tidvis var rätt frånstötande. Urkällan är en riktig idéroman, och en skickligt genomförd sådan, så till den grad att jag tidvis blev paranoid under läsningen, kände mig hjärntvättad. Ayn Rand var inte dum minsann.

På tankesmedjan Timbros hemsida (det är de som ger ut Rand i Sverige, bara det säger ju något om åt vilket håll det barkar) kan man läsa kopior på en lång rad ”personliga brev” som de vid pocketutgivningen av Rands andra stora framgångsrika roman, Och världen skälvde, skickade ut till olika kända personer i Sverige (bl.a. en hel del vänstermänniskor…), kompletta med hänvisningar till passager och karaktärer i romanen. Tanken var väl att folk skulle läsa boken, provoceras lite, förhoppningsvis också de bli påverkade av idéinnehållet. Till Zlatan skriver Timbro till exempel såhär:
Hej Zlatan!
Du har gått din egen väg och litat till din egen förmåga. Därför är det här är en bok för dig.
Hehe. Kul PR-knep.

LK gillade hur som helst också boken jättemycket, det gjorde mig glad! Tänkte väl att arkitekturporren skulle gå hem men man vet ju aldrig, det är alltid fint att lyckas med ett boktips. Eftersom den är så tjock – den svenska pocketutgåvan av Urkällan är 787 sidor lång, satt i det minsta typsnitt jag sett – kan det kännas lite motigt till en början men man får sin belöning, jag lovar!

Ack Värmeland du sköna etc.


JMG läser just nu Gösta Berlings saga, på min rekommendation. Hittills har jag därmed lobbat in denna fantastiska Värmlandsskildring hos hela tre tyskar. JMG tycker att boken är bra men förvirras ibland av kapitel som inte har något varken med Gösta eller majorskan att göra utan istället handlar om en (till synes, säger jag bara!) sammanhangslös stor björn eller om skogen eller sjön eller någon annan kär del av det väldigt mänskliga landskapet. Om jag är i närheten fungerar jag lite som ett levande lexikon och har bland annat fått förklara följande ord:

Järpar

Kavaljer
Kälke

Släde
Brukspatron
Tjärbotten

Det sista var klart svårast. Järpar vet jag i och för sig heller inte vad det är, men gissade och sa "en sorts fågel". Är det det? Måste slå upp det snarast. Har samtidigt ett vagt minne av att ha ätit sk järpar i skolmatsalen, men då var det små köttfärskorvar. ???

tisdag 14 juli 2009

Sommarens hetaste tips

För några dagar sen var jag på Modernistas utförsäljning på Kvarngatan. Ojojoj säger jag bara! Höga travar med snygg kvalitetslitteratur för 10-70 kronor styck, och då är i alla fall en tredjedel av allt de rear ut sånt som är prismärkt med 10 spänn... Där fanns klassikerserierna, gamla Feminista-titlar och massor (det om något gör lite ont i hjärtat) av tunna små unga pretentiösa svenska debutromaner (som förlaget överdoserar på om man säger så). Förra säsongens nyheter. Gamla snyggingar som jag inte trodde fanns i tryck mer. Å ena sidan tycker jag att det är jättedeppigt att det uppenbarligen går så katastrofalt dåligt ekonomiskt sett för ett så unikt och föredömligt nischat förlag som Modernista, å andra sidan blev jag glad som en liten gutt av att få fyra fantastiska böcker för 40 kronor. 40 KRONOR!!!Sarah och More Fire (i den inbundna versionen med ludet omslag!) har jag läst för många år sen och ville ha i bokhyllan, Klanerna i Palos Verdes var ett tips från L (har börjat läsa och den är bra!!) och Elise Karlssons Lonely Planet åkte med av bara farten. Med tanke på innehållet kan jag tänka mig att den kan vara ett bra sällskap på Ryanair på söndag.

Geld

Det är farligt att jobba i bokhandel. Även om man har personalrabatt ruinerar man sig lätt. Min lista på att-läsa-böcker byggs alltid på när jag hoppat in och jobbat extra en dag, jag plockar läsex, köper lite pocketar, högen växer. Ofta spelar det knappt någon roll vilken typ av böcker det är, är jag lite uttråkad eller råkar på ett riktigt snyggt omslag kan jag få för mig att vilja köpa de mest otippade böcker. Jag är inte kräsen, jag tar minsann vad som erbjuds! I början av min bokhandelsbiträdeskarriär, då jag jobbade på en studentbokhandel, brukade jag exempelvis ofta svältfött (vi hade en minimal pockethylla med mycket fack och lite party) gå och tafsa på juridik-böckerna: hmm, EG-rätt, låter det inte rätt så spännande ändå?

Just nu ligger sedan några veckor den här hemligt undanlagd åt mig på jobbet. Alltså, jag har verkligen en grej för Tyskland och jag är fascinerad av tidsperioden, alla fina foton… Men hur ofta kommer jag faktiskt att titta i den om jag nu köper den? Är det värt de där hundralapparna? Vore det inte förnuftigare att köpa en cykel istället när jag nu så satans olägligt har blivit bestulen?

Så snyggt: gamla Großes Schauspielhaus som pryder omslagets baksida.

söndag 12 juli 2009

Kunder

Förutom det här skriver George Orwell också en hel massa annat intressant i Books v. cigarettes. Den tunna boken innehåller en samling artiklar från 40-talet där Orwell (som egentligen inte alls hette Orwell, det var en pseudonym minsann, han hette Blair) bland annat beskriver sin gamla internatskola och sin tid som lungsjuk tjugonågonting-åring på ett katastrofalt skabbigt parisiskt sjukhus (gripande! JMG tipsade om att det nog är lite i samma stil som Down and out in Paris and London, som står i vår bokhylla men som jag inte har läst).

Men allra mest skriver Georgie (eller, Eric då) i alla fall om böcker, och allra roligast i ”Bookshop Memories”, där han beskriver arbetet som biträde i ett antikvariat. OMG kunderna! Tydligen är det ingen större skillnad mellan en second-hand-bookshop i mellankrigstidens England och en pösande bokhandelskedja i nutidens Sverige, jag kände igen mig i allt:
Many of the people who came to us were of the kind who would be a nuisance anywhere but have special opportunities in a bookshop. For example, the dear old lady who ’wants a books for an invalid’ (a very common demand, that), and the other dear old lady who read such a nice book in 1897 and wonders whether you can find her a copy. Unfortunately she doesn’t remember the title or the author’s name or what the book was about, but she does remember that it had a red cover.
But apart from these there are two well-known types of pest by whom every bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who comes every day, sometimes several, times a day, and tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying. […] Scarcely half the people who ordered books from us ever came back.

Ok bara ett citat till:

In a town like London there are always plenty of not quite certifiable lunatics walking the streets, and they tend to gravitate towards bookshops, because a bookshop is one of the places where you can hang about for a long time without spending any money.

Hahaha! Exakt så är det. Jag måste tänka på alla våra stammisar, de där som kanske luktar lite konstigt och smyger runt i butiken i timmar. Döden, killen med Aspbergers som alltid ställer så svåra frågor, damen i rosa som sitter och läser i böckerna med förstoringsglas, den asiatiske mannen som lägger undan stora högar men aldrig hämtar ut dem … Mannen med alla pengar i små separata plastpåsar, han med glasögonen som är så gullig och alltid köper skrivblock för tio kronor styck, och så min favorit: den lilla gubben som brukade komma in varje lördag när jag jobbade och köpa fyra ångande Harlequin-romaner för tre.

lördag 11 juli 2009

Pantertant


Sommarboken var ett tips från A som jag varit motsträvig till i ett helt år men den var fantastiskt fin i beskrivningarna av Sophia och den egensinniga farmorn och deras förhållande till varandra. Allra mest gillade jag farmorns pedagogik. Som här där Sophia klättrat upp i de alldeles för höga sjömärket:

Sophia hade hunnit nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. Hon måste vänta tills barnet kom ner igen. Det var inte farligt, små barn har en hel del apa i sig, de hugger tag och faller inte bara man låter bli att skrämma dem. Nu klättrade Sophia mycket långsamt och med en lång paus mellan varje steg och farmorn förstod att hon var rädd. […]
Det går fint, ropade farmorn. Nu har du bara lite kvar till toppen!
Sophia fortsatte. Hon fick händerna över den sista plankan och rörde sig inte.
Och nu ska du neråt igen, sa farmorn.
Men barnet rörde sig inte. Det var så hett i solen att sjömärket flimrade, alla konturer gick i vågor.
Sophia, sa farmorn. Min käpp har ramlat i potten och jag hålls inte på benen. Hon väntade och ropade igen: Det är asdåligt, hör du! Det är asdåligt med balansen idag och jag måste ha dendär käppen!
Sophia började klättra neråt, det gick stadigt, ett steg i sänder.

Fina Tove Jansson! Nu måste jag väl läsa Lyssnerskan också.

Speed Reading

Efter att ha kämpat med tyska klassiker hela våren och försökt toppa det med Buddenbrooks gick luften liksom ur mig i juni. Andra halvan av Thomas Mann får vänta till i höst, just nu vill jag bara läsa tunna snabba böcker. Tror det var någon på Bokhora som skrev om hur hon ibland behövde läsa en massa lättläst litteratur för att få upp läsglädjen igen, precis så funkar det för mig också har jag insett. Därav dessa:



fredag 10 juli 2009

Namn och nytt

Inte för att valet är så särskilt svårt för mig (jag är ingen vidare rökare, fast jag jobbar på det på somrarna) men den här titeln är så snygg att jag utan vidare adopterar den:

Böcker eller cigaretter? Vad ska man lägga pengarna på? George Orwell röstar såklart på böckerna. Titelessän i Books v. cigarettes är en saklig ekonomisk kalkyl där författaren, med anledning av några fabriksarbetares påstående att de inte har råd att läsa böcker, argumenterar för att bokläsande i jämförelse med mycket annan skit är billig underhållning. Från 1946. Mycket rolig!

And if our book consumption remains as low as it has been, at least let us admit that it is because reading is a less exciting pastime than going to the dogs, the pictures or the pub, and not because books, whether bought or borrowed, are too expensive.

Jag håller såklart med, och tycker dessutom att läsning är spännande! Om det är mer spännande än att gå på hundkapplöpning kan jag dock inte svara på.

Fint omslag för övrigt. Books v. cigarettes är en av delarna i Penguins ”Great Ideas”-serie – korta artiklar och essäer (vissa legendariska, andra, som Orwells, hade i alla fall jag aldrig hört talas om förut) av smarta filosofer, författare och vetenskapare som Platon, Wollstonecraft, Woolf, Camus, Foucault. Alla lika snygga. Jäkla Penguin.