Äntligen har jag kommit ner till Malina i bokhögen, jag har läst trettio sidor och känner mig helt golvad. Språket är så vackert! Smärtsamt. Ibland tänker jag att jag missförstår tonen i vissa böcker bara för att jag råkar vara på ett visst humör när jag läser dem eller har en viss melodi på hjärnan (sedan kanske jag går och hör författaren läsa samma text IRL på ett helt annat sätt och blir ofta djupt besviken). Att Malina känns så melankolisk skulle eventuellt kunna bero på att jag bland annat haft den här kvartslånga hypnosen i bakgrunden. Men skitsamma, jag tror att Ingeborg Bachmann är ett geni. Hur jaget beskriver vägen hem till lägenheten på Ungargasse, hur krampen släpper och hon blir alldeles lugn och genomträngd av lycka. De första mötena med Malina (som kanske är hon själv?), att veta att hon är underordnad honom, skildringen av barndomsstaden som bara är en rad meningslösa minnen, det förvirrande i att ingen annan är född på samma dag som hon, det allt uppfyllande och uppoffrande i kärleken till Ivan.
Att läsa på tyska för alltid att jag läser långsammare, och kanske lite mer uppmärksamt. Generöst? Lättpåverkat?
Om att vänta på Ivan och ringa hem till honom fast hon vet att han inte är där:
Seit ich diese Nummer wählen kann, nimmt mein Leben endlich keinen Verlauf mehr, ich gerate nicht mehr unter die Räder, ich komme in keine ausweglosen Schwierigkeiten, nicht mehr vorwärts und nicht mehr vom Weg ab, da ich den Atem anhalte, die Zeit aufhalte und telefoniere und rauche und warte.
Ingeborg.
1 kommentar:
Jag läste den i höstas. Så JÄVLA bra! Så där bra att jag önskar att min tyska var bättre, jag vill ju läsa allting hon har skrivit...
Skicka en kommentar