Under de senaste dagarna har jaget i Malina plågats av onda drömmar. Hela det andra kapitlet (eller kanske mer den andra delen), som heter "Der dritte Mann", är en djupdykning ner i hennes ångestfyllda undermedvetna: en förvirrande, våldsam och grotesk värld som ibland liknar den hon faktiskt upplevt, men som förr eller senare inte stämmer. Gemensamt för drömmarna är att jagets far vill döda henne, och i varje dröm måste hon dö. Hon gasas ihjäl, fryser till is, bryter nacken, begravs under en lavin.
Drömskildringarna är imponerande. Ingeborg lyckas precis fånga den där speciella mardrömsstämningen, känslorna. Jag känner igen dem allihop. Att vara förföljd, att inte komma undan. Att försöka tala någon till rätta, böna och be men inte lyckas. Vreden, att frustrerat skrika och slåss och hata. Illamåendekänslan av att darrig av press försöka lyckas med något (hinna fram, rädda sig själv) men hela tiden snubbla, misslyckas, glömma något viktigt. Drömmarna är inte på riktigt men det gör ju ingen skillnad för känslorna. När jag läser Malina och känner igen mig tänker jag att drömkänslorna alltid är desamma, för alla. Det är bara sättet hjärnan får för sig att illustrera dem som varierar.
Varje gång jaget dör och med ett ryck vaknar ur trancen för att tröstas av Malina (som här antar rollen som drömtydare och terapeut) är hennes uppskrämda hjärtklappning också min. Tyvärr befarar jag att vandringen ner i det nattsvarta bara kommer att fortsätta i kapitel tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar