En blondinvits?

Fast det var över två veckor sen jag läste ut Lonely Planet har jag svårt att få Amanda, jag-berättaren, ur huvudet, jag blir varken klok på henne eller på boken överlag. Å ena sidan gillar jag huvudpersonen, hur hon både bekräftar mina fördomar och glider undan dem, och så tycker jag att Elise Karlsson är skicklig i hur hon förmedlar Amandas karaktär och sätt att tolka världen genom monologen. Jag blir alltid imponerad när en författare så uppenbart lämnar sin egen röst för att anpassa sig till sina figurer, här är det ju extremt genomfört, med felaktig satsbyggnad, ett (åtminstone till ytan) tomt, förstrött språk. Bimbospråk.

Å andra sidan blir jag samtidigt (inte alls logisk här) inte av med känslan av irritation över just samma sak – språket. Av känslan av att Karlsson driver med Amanda, som om det inte vore okej att skriva på det sättet, eller kanske snarare att det inte är okej att just Elise Karlsson skriver på det sättet, eftersom karaktären och språket är så långt ifrån henne själv (smart, pretentiös, skriver om klassiker i SVD osv) att det automatiskt gränsar till att vara raljerande.

För övrigt oerhört snyggt av Modernista att sätta en sliten söndersminkad Marilyn på omslaget. Och passande också, Amanda påminner faktiskt en hel del om Joyce Carol Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Inte bara i beskrivningen av yta och de fördelar det för båda för med sig att vara snygga, korkade blondiner, utan kanske ännu mer i skildringen av huvudpersonernas sexualitet, som är mycket mer komplicerad och mycket mer självständig än vad man till en början förväntar sig.