Älskar DN Boklördag. Igår var det dessutom extra roligt eftersom man med buller och bång publicerade ett – hör och häpna – alldeles äkta och nyskrivet litterärt manifest! De sju så kallade yngre författarna bakom "Manifest för ett nytt litterärt decennium" vill slå ett slag för "det klassiska berättandet" och delade i punktform högtidligt ut kängor åt främst den unga samtida prosans hang-up på omotiverade form- och språkexperiment, men även åt deckare, chick-lit, sammanblandningen av självbiografi och fiktion, journalistisk prosa, historiska biografier, skrivarskolor, samt åt herr och fru Ahndoril, Lotta Lotass med flera... Höga ideal, stora ambitioner, kvalificerat litteraturbitchande. Underbart!
Jag gillar ju verkligen hela idén med manifest, oavsett vad man tycker om innehållet i dem. Klagade senast för någon vecka sen på avsaknaden av allvar och ideal i den samtida litteraturen, av litterära grupperingar, manifest, diskussion, polemik. När var och en sitter på sin egen lilla vindskammare och skriver händer liksom inget. Känner mig väldigt tröstad av att manifestens tid alltså inte är alldeles förbi. Det finns fortfarande författare med starka åsikter om hur konst ska skapas och fungera, som i alla fall har ambitionen att utveckla litteraturen, det finns fortfarande folk som tror på framsteg! Tydligen. Dessutom håller jag med om grundidén i detta berättandets manifest, jag har alltid varit mer för epiken än lyriken.
Och så tycker jag att det är väldigt lustigt att nästan varenda tankegång som finns med i manifestet är saker som Jerker Virdborg, som är en av de sju, också pratade om när Petter intervjuade honom för Känguru förra året. Irritationen över språkexperimenten och föraktet för "clownprosa" och författare som levererar oneliners... Passionerat.
Har bara läst Försvinnarna av Virdborg, men den är väldigt bra, suggestiv och obehaglig, och faktiskt ett utmärkt exempel på just den typ av prosa som författarna enligt manifestet vill skriva: en där berättelsen och berättandet står i centrum, och egenheterna i språk och form finns där av ingen annan anledning än för att förstärka och lyfta fram historien. I oktober kommer Virdborgs nya roman Kall feber, som ska stå i något sorts dialogförhållande till Karin Boyes Kallocain. Efter den här manifest-cirkusen kan man inte göra annat än att vänta på den med spänning.
Jag gillar ju verkligen hela idén med manifest, oavsett vad man tycker om innehållet i dem. Klagade senast för någon vecka sen på avsaknaden av allvar och ideal i den samtida litteraturen, av litterära grupperingar, manifest, diskussion, polemik. När var och en sitter på sin egen lilla vindskammare och skriver händer liksom inget. Känner mig väldigt tröstad av att manifestens tid alltså inte är alldeles förbi. Det finns fortfarande författare med starka åsikter om hur konst ska skapas och fungera, som i alla fall har ambitionen att utveckla litteraturen, det finns fortfarande folk som tror på framsteg! Tydligen. Dessutom håller jag med om grundidén i detta berättandets manifest, jag har alltid varit mer för epiken än lyriken.
Och så tycker jag att det är väldigt lustigt att nästan varenda tankegång som finns med i manifestet är saker som Jerker Virdborg, som är en av de sju, också pratade om när Petter intervjuade honom för Känguru förra året. Irritationen över språkexperimenten och föraktet för "clownprosa" och författare som levererar oneliners... Passionerat.
Har bara läst Försvinnarna av Virdborg, men den är väldigt bra, suggestiv och obehaglig, och faktiskt ett utmärkt exempel på just den typ av prosa som författarna enligt manifestet vill skriva: en där berättelsen och berättandet står i centrum, och egenheterna i språk och form finns där av ingen annan anledning än för att förstärka och lyfta fram historien. I oktober kommer Virdborgs nya roman Kall feber, som ska stå i något sorts dialogförhållande till Karin Boyes Kallocain. Efter den här manifest-cirkusen kan man inte göra annat än att vänta på den med spänning.
1 kommentar:
Ditt inlägg om manifestet är faktiskt ett av de få positiva jag har läst. Det känns som att en väldig massa människor blev väldigt provocerade och började hojta om avundsjuka och kulturkonservatism hit och dit... Bara för att ett antal författare vill sätta berättelsen i centrum?
Håller för övrigt med om att Virdborgs nya verkar väldigt intressant.
Skicka en kommentar