Syföreningen Märka ord

Att man inte behöver ha något litteraturintresse för att bli VD för Sveriges största bokhandelskedja har vi lärt oss under det senaste året. Tydligen behövs ingen språkkänsla för bokhandelsyrket heller. Eller kan någon förklara för mig hur det kommer sig att såväl nätbokhandeln Bokus som nystartade konkurrenten Kulturbutik fått det här med massa/mängd/grad/antal fullkomligt om bakfoten? "Mest böcker billigast" basunerar Bokus ut på hemsidan. "Mer litteratur till mindre priser" kontrar Kulturbutik i sina annonser.

Seriöst, "mest" böcker? "Mindre priser"? Kommit på tanken att kanske SPRÅKGRANSKA företagets freakin' SLOGAN innan den klubbas igenom? Häng copywritern!

MVH,

Vän av ordning

Team fjortis

New Moon var precis så kass som jag anat men som bioupplevelse sett en njutning. Lagom smaskigt, lagom pinsamt, härlig trickfilmning (kommer ni ihåg det uttrycket? Ungefär samtidigt som man pratade om "otecknad film"), hjärta, smärta och ett helt hav av fjortisar omkring oss som fnissade initierat åt alla vampyrskämt (det var väldigt mycket identitetsbygge i salongen, visa kompisarna att du är med i klubben etc.) och faktiskt dessutom hade smak nog att hånskratta rått åt de mest klyschiga slow-motion-scenerna.

Jag och Amanda gick in för det till MAX: största biosalongen och största coca-colan (vilket inte var ett så smart val eftersom vi var tvungna att springa ((obs ej överdrift)) ut och kissa mitt i filmen och därmed missade säkert två minuters footage på Jacobs nyrakade nakna överkropp i regnet):

Berlinmurens fall fyller 20 år

Tyskt tema i Hedengrens skyltfönster! Observera tegelstenarna som ska symbolisera muren.

Jag blir i alla fall inspirerad av att se skyltning med annat än nyheter och topplisteböcker – till och med lite Goethe och Schiller har de klämt in!

SM i icke-normativitet

Sara Lövestams Udda fick jag i en s.k. godispåse och var inte sådär jättesugen på att läsa, men eftersom jag får dåligt samvete om jag får en bok och inte ger den ens en chans plockade jag upp den efter att jag blev färdig med Katja Lange-Müllers Böse Schafe (äntligen) förra veckan.

Jag förväntade mig inte så mycket av 1. en debutant som 2. fått ge ut en bok genom att vinna bokvärldens svar på Idol, Bok-SM (där första pris var ett kontrakt med Piratförlaget) men Sara Lövestam är skicklig! Udda är bra lättsam underhållning, driven, rolig, snabbläst och snyggt konstruerad med fler oväntade twistar i handlingen. Plus att det är befriande att läsa den här typen av klassisk under-hållningsroman men utan de klassiska stereotypa mainstream-karaktärerna. Huvudpersonerna i Udda snarare tävlar om vem som är mest icke-normativ och marginaliserad och vinner gör tjejen som lyckas pricka in både kvinna, handikappad, fosterbarn, blatte och lesbisk. Grymt!

Här kan man läsa mer om Sara och boken.

Kusligt och fascinerande

Jag har redan tvingat den på både mamma och Amanda - alla (särskilt de som liksom jag själv brukar vara lika skeptiska till ny svensk film som till ny svensk prosa) borde läsa Susanne Axmachers tjocka och mörka moderna släktkrönika Näckrosbarnen. Från första sidans suggestiva bild av den döda pojken som ligger och flyter i det grumliga insjövattnet var jag fast, sträckläste. Okej, varje mening är kanske inte perfekt språkligt avvägd, och visst finns det dialogpassager som är mindre trovärdiga, men det hör till undantagen; på det hela taget är Näckrosbarnen välskriven, fascinerande, autentisk, gripande. Jag föll särskilt för bildspråket: ruttnande löv, dyig insjöbotten, slingrande näckrosstjälkar som drar ned en i djupet, huvudpersonen Claras ärr efter hjärtoperationen som värker och hotar att spricka i sömmarna. Grymheterna och våldet mellan syskonen Lancken får det fortfarande att krypa längs ryggraden. Läs!

Lördagsbokläsning

Intervju med Toni Morrison i Zeit Literatur, DN boklördag om murens fall och nya Svensk bokhandel om hur dåligt det går i branschen jag vill in i.

Det här med reseguider

Jag gillar att köpa reseguider, det är en viktig del i både peppandet inför och efterbearbetningen av en resa och så är det fint att så småningom kunna bygga upp en liten guideboksavdelning i bokhyllan. Min förebild som i så många andra bokhyllsfrågor är J:s pappa, som har långa rader guideböcker hemma, ett helt resande liv till allmänt beskådande.

När vi var i Granada hade vi med oss en klassisk reseguide från Första klass (de där med lite text, mycket bilder och dissekerande tecknade bilder på alla viktiga byggnadsverk). Den var ingen hit direkt, alldeles för lite information (speciellt som Granada bara behandlades på typ sex sidor av 300) och riktad till en något äldre och något turistigare målgrupp än vi. (Men uppslagen som behandlade mat och dryck var väldigt hjälpsamma och inspirerande, om man säger så ...)

En hit var däremot den här:

En bruksanvisning till Spanien. Precis som det låter en sorts introduktion till Spanien som land överhuvudtaget – till kultur, politik, historia, mat, seder, regioner ... Bruksanvisningarna finns till en hel massa länder (jag har tidigare läst den om Japan) och är en sån otroligt bra idé. Jag vill att någon fixar kapital till mig så att jag kan ge ut en liknande serie i Sverige! Det är inga reseguider i traditionell mening (inga bilder alls) utan mer en sorts samling personligt färgade anekdoter (författarna växlar från bok till bok, t.ex. journalister eller diplomater med ett särskilt förhållande till landet i fråga) som leker väldigt mycket med klischéer (det får man vara beredd på, men det är gjort på ett intelligent sätt) och jämförelser med den tyska kulturen. Alltsammans skrivet i en kåserande ton och med den där hövliga gentlemannamässiga tyska humorn som jag gillar så mycket.

I Gebrauchsanweisung für Spanien lärde jag mig oumbärliga fakta som att man för allt i världen inte får hoppa in och sätta sig på sätet bredvid en spansk taxichaufför (shotgun-sätet tjänar som förvaringsplats och papperskorg). Baksätet är det som gäller. Detta kunde jag senare bekräfta p.g.a. avsaknaden av kollektivtrafik till och från Malagas flygplats efter klockan tio på kvällen.

Värmländska, med en touch av Norge

Med tanke på att jag mer än en gång påstått i mitt CV att jag är en fena på norska och dessutom hävdat att jag på grund av mitt värmländska arv (Värmland = nästan Norge) har en naturlig fallenhet för språket var det verkligen på tiden. Just nu är jag bara väldigt stolt över att äntligen, på fullaste allvar, faktiskt ha avslutat min första norska roman. Hurra för mig!

Det gick ganska mycket som en dans, förutom att jag hakade upp mig på vissa ord. Att lav betyder låg fick jag lista ut av kontexten och ett antal exempelmeningar, för att koppla ihop legen med läkaren krävdes en hel del grubblande. Men ändå, färdigläst. Och det värmländska arvet gjorde sitt för att underlätta, skulle jag vilja påstå.

Per Pettersson, vilken charmör! Är det den norska satsmelodin som gör att allt låter så gemytligt? Författarsamtalet på Kulturhuset i onsdags var det bästa hittills.

Kurslitteratur

Vill bara uttrycka min lycka över att efter sju terminers studier äntligen få en litteraturlista i handen med titlar som How to market books, Editing fact and fiction och Förlagsboken. Jag betalar med glädje och tänker att jag hade ett sjukt bra omdöme när jag bestämde mig för att flytta till Stockholm. Målet är nära!