Med tanke på att jag mer än en gång påstått i mitt CV att jag är en fena på norska och dessutom hävdat att jag på grund av mitt värmländska arv (Värmland = nästan Norge) har en naturlig fallenhet för språket var det verkligen på tiden. Just nu är jag bara väldigt stolt över att äntligen, på fullaste allvar, faktiskt ha avslutat min första norska roman. Hurra för mig!
Det gick ganska mycket som en dans, förutom att jag hakade upp mig på vissa ord. Att lav betyder låg fick jag lista ut av kontexten och ett antal exempelmeningar, för att koppla ihop legen med läkaren krävdes en hel del grubblande. Men ändå, färdigläst. Och det värmländska arvet gjorde sitt för att underlätta, skulle jag vilja påstå.
Per Pettersson, vilken charmör! Är det den norska satsmelodin som gör att allt låter så gemytligt? Författarsamtalet på Kulturhuset i onsdags var det bästa hittills.
3 kommentarer:
Härligt inspirerande inlägg! Jag har också tänkt läsa den på norska, min första.
Gör det, den är BRA!
du skulle ha ringt mig så hade du sluppit att grubbla!
Skicka en kommentar