Jag har redan tvingat den på både mamma och Amanda - alla (särskilt de som liksom jag själv brukar vara lika skeptiska till ny svensk film som till ny svensk prosa) borde läsa Susanne Axmachers tjocka och mörka moderna släktkrönika Näckrosbarnen. Från första sidans suggestiva bild av den döda pojken som ligger och flyter i det grumliga insjövattnet var jag fast, sträckläste. Okej, varje mening är kanske inte perfekt språkligt avvägd, och visst finns det dialogpassager som är mindre trovärdiga, men det hör till undantagen; på det hela taget är Näckrosbarnen välskriven, fascinerande, autentisk, gripande. Jag föll särskilt för bildspråket: ruttnande löv, dyig insjöbotten, slingrande näckrosstjälkar som drar ned en i djupet, huvudpersonen Claras ärr efter hjärtoperationen som värker och hotar att spricka i sömmarna. Grymheterna och våldet mellan syskonen Lancken får det fortfarande att krypa längs ryggraden. Läs!
1 kommentar:
Åh, det låter som något fantastiskt. Jag tror inte jag har hört talas om den innan heller men nu ska den in i läslistan som jag har i ett worddokument och prickar av efterhand jag köper böckerna. Tack för fint tips!
Skicka en kommentar