Förra veckan när jag var på harmonihelg i ett hus mitt ute i de öppna landskapen i Skåne (dvs fina vänner, mycket mat, mycket vin, lite bilutflykter, mycket sällskapsspel och mycket naturromantik) passade vi även på att ha bokcirkelsmöte om Goethes Sturm-und-Drang-verk Den unge Werthers lidanden. Slående i diskussionen var hur extremt irriterande vi alla (dvs. en demografiskt sett väldigt homogen grupp kvinnor i 24-25-årsåldern, boende i storstad, huvudsaklig inkomst studiemedel, övervägande singlar, inga barn, nästan helt heterosexuella, uppväxta med Darling, potentiella kulturtanter om sisådär trettio år) var på bokens huvudfigur, den lidande Werther. Faktum är att diskussionen ganska så direkt rörde sig bort från att behandla romanen så där lite allmänt och istället enbart fokuserades på Werthers personlighet som whiner, drama queen och egoist ("han är ju inte ens intresserad av Lotte på riktigt, bara av att i sina brev framställa sig själv som extremt romantisk och passionerad") och huruvida Goethe var medveten om vilken jobbig karaktär han hade skapat eller inte.
Jag tycker att det är väldigt intressant. Som litteraturvetare har jag stött på en hel del kursare som tyckt att Den unge Werthers lidanden är hur bra som helst, att Werther är hur fin som helst, slutet hur sorgligt som helst osv osv. Medan jag själv redan när jag läste den första gången, på littvet A-kursen, var så frustrerad över Werthers piedestalsyn på kvinnor, plåstertendenser, självömkande och påförande av skuld på Lotte att jag knappt kunde läsa klart boken (istället för att bara ta livet av sig direkt drar han ut på det hela i ett helt dygn, gottar ned sig ordentligt i sin olycka och passar under tiden på att skriva en rad brev, de flesta till Lotte och de flesta med det uppenbara resultatet att hon kommer att känna sig skyldig till W:s död. Mysig kille.).
Vilka är människorna som gillar Werther? Och varför tycker jag och mina kompisar instinktivt att han är så jäla jobbig och osympatisk? Rent intuitivt och genom att jämföra empiriska fakta kom vi fram till att den som hyllar Werther ofta själv är något av en Werther. Och anledningen till att vi ogillar Werther är att vi själva har negativa personliga erfarenheter av Werthers motsvarighet IRL.
Typexemplet på IRL-Werther är en kille du har träffat på universitetet någon gång, förslagsvis har ni läst konstvetenskap eller litteraturvetenskap ihop. Killen är en konstnärssjäl, känslig och romantisk, kanske är han det man förut kallade för indiepoppare. Kanske brukar han lyssna på Bon Iver eller Elliot Smith och vältra sig i sin egen melankoli (eller eh, det är ju jag...). Han är alltid kär, alltid olyckligt, eller väldigt destruktivt. Men verkar paradoxalt nog inte bry sig om att faktiskt lära känna föremålet för sina käsnlor. Kanske skriver han långa, passionerade kärleksbrev. Ofta önskar han att livet vore lite mer Sturm und Drang, helt enkelt. Och Den unge Werthers lidanden är en av hans absolut bästa läsuppleverlser, total identifikation här.
Vad säger ni? Har vi fel? Kan man gilla både Werther och Fittstim?
5 kommentarer:
Bra sammanfattat här alltså, mycket fint blogg-inlägg!
Tack för att du tar upp det här! Det var länge sedan jag läste Werther. Då var jag ung och imponerades lätt av klassikerstatusen. Men redan då funderade jag på vad det var för speciellt med Lotte som gjorde honom SÅ förälskad. Kan alla flickor vara så älskansvärda? Kan alla pojkar bli så kollriga? Eller? Det var något som inte stämde.
Nä, någonting är det som inte stämmer...
Men vad jag har funderat på sen vårt bokcirkel-möte är vem som är den kvinnliga varianten av Werther?? Finns hon?? Eller är det "omöjligt" för en kvinna att ha en sådan personlighet??
Är vi som uppenbarligen ändå finns i Werther-IRL-sfären motsvarigheten? Eller var de de man kände på gymnasiet som hade alldeles för mkt snedlugg och randiga strumpor i all stars och som gick/borde gå hos psykolog och som man av överlevnadsinstinkt höll lite på avstånd???
Jag har så många frågor sedan vårt möte!
åh gud jag blir irriterad på honom bara av att läsa det här inlägget! Werther alltså, jag ORKAR inte. Om 30 år när vi är kulturtanter kan du väl sadla om till författare och gör en För Lydia (fast bra)utifrån Lottes perspektiv? Och passa på att ge lelle W en ordentlig känga PLZ
I min Lotte-version skulle Lotte få gå i terapi i många, många år för att reda att ut att man kan faktiskt ha sunda förhållanden till män och att det knappast var hennes fel att han tog livet av sig. Framåt 30-års åldern lyckas hon äntligen reda ut det känslomässiga arv Werther gav henne och får äntligen ett hyfsat normalt känsloliv....
VArför kan jag inte sluta tänka på Werther?? Ut ur mitt huvud nu tack!
Skicka en kommentar