Igår i videobutiken (eller borde jag kalla det DVD-butiken? Förvirring.) fick jag plötsligt ett oväntat sug efter att se The Reader, filmatiseringen av Bernhard Schlinks Der Vorleser, som det var en massa ståhej om för ett tag sen, snygga Kate Winslet fick bl.a. en Oscar om jag inte minns fel (vilket man väl hade kunnat vänta sig eftersom hon i filmen 1. spelar en inte allt igenom god, ja, man skulle t. om. kunna kalla det en komplex människa, 2. är osminkad, 3. springer runt naken hela tiden). Jag undvek filmen med flit när den gick på bio eftersom jag hade läst i en recension att de amerikanska skådespelarna pratar engelska med tysk brytning, vilket lät rätt så outhärdligt.
Och såhär i efterhand så kan jag ju bekräfta att ja, det här med språkblandningen var rätt så outhärdligt. Ingen konsekvens överhuvudtaget: Winslet pratar engelska med någon sorts konstig hård tysk låtsasbrytning, Ralph Fiennes däremot (vars rollfigur ska vara lika tysk som Winslets) pratar perfekt engelska. De tyska Top Dawg-skådisarna som lånats in för att spela de inte lika bärande rollerna i filmen pratar å sin sida naturligtvis med autentisk accent. Vidare uttalas vissa tyska namn i filmen på tyska (Heinrich, Hanna) medan andra, som huvudpersonen Michael Bergs, med amerikanskt uttal. Jag orkar inte mecka med någon riktig fonetisk skrift här men om man på tyska säger ungefär "Mi-cha-el Berk" säger man på engelska "Majkel Börg". Sånt här stör mig ofantligt! Kan de inte bara bestämma sig, antingen kör vi på engelska eller på tyska? Satt också och irriterade mig på att viss text i bakgrunden av filmen, typ gatuskyltar, menyer, reklam osv. var på tyska medan annan, som böcker och brev, var på engelska.
MEN, det jag egentligen ville komma till var att The Reader trots språkförvirringen faktiskt är en helt okej film. Fin, till och med. Detta, kom jag och J fram till, helt enkelt för att Schlinks grundhistoria är så bra i sig: mångskiktig, tänkvärd. Att behandla ett ämne som förintelsen och skuldfrågan är inte lätt, men Schlink lyckas faktiskt inte bara närma sig det från ett oväntat håll utan illustrerar också komplexiteten i ämnet på ett både konkret och pedagogiskt sätt. Berättelsen om Hanna Schmitz är ett skolexempel på varför det sällan är möjligt att dela in världen i endast svart eller vitt.
Boken kan jag bara rekommendera, liksom Bernhard Schlink överhuvudtaget. Att jag faktiskt har läst den hela två gånger är däremot bara en slump, första gången (på svenska, Högläsaren) var jag ungefär tretton år och mest intresserad av älskogsscenerna.
2 kommentarer:
Ja, helt rätt. Och jag vill också tillägga att den som bara har sett filmen och gillade den ska absolut läsa boken också, det finns en hel del djupare förklaringar att upptäcka vilket är bra eftersom karaktärerna är ju ganska komplexa.
jag tyckte inte alls om filmen! den var platt och ralph fiennes gjorde världens kanske träigaste skådespelarinsats ever enligt moi. den unge pojken var bättre iofs, men ändå. jag hade visserligen precis läst boken när jag såg filmen, vilken väldigt sällan bäddar för succé. tycker dessutom att winslet borde vunnit sin oscar för revolutionary road snarare än the reader....
boken är ju en helt annan femma däremot
Skicka en kommentar