Jag firar uppsatsinlämningen med att dejta mig själv och en bok

När jag bodde i Edinburgh brukade jag jämt göra saker själv. Gå och fika med böcker, gå på bio, gå på museum, gå till parken. Samma sak i London, och till och med under sommaren i Münster. Numera gör jag det i stort sett aldrig (för lite tid? för många vänner? för invand miljö?) och igår blev jag påmind om hur dumt det är att jag slutat med en sak som jag ju egentligen gillar jättemycket. Hänga med mig själv d.v.s.

Anledningen till detta var att jag oväntat blev lämnad hanging solo, eftersom de tre människorna jag kunde tänka mig att eftermiddagshänga med för att fira att jag äntligen blivit färdig med magisteruppsatsen 1. hade kräksjukan, 2. jobbade, 3. var på föreläsning. Bra kvinna reder sig själv, tänkte jag, gick till jobbet och köpte den här:

och satte mig sedan på Bagdad Café (i hörnsoffan, som är grön och lagom mjuk och lagom hög att liksom sjunka ner i på ett bekvämt men inte allt för osnutet sätt) på medelhavsmuseet och läste och drack te i två timmar. Det var så underbart att jag till och med tog påtår, inte bara på teet utan även på kakan.

Läs boken istället!

Bara så ni vet var filmen en besvikelse – förenklad, förkortad, för sentimental, för långt ifrån originalet. Boken däremot fantastisk. Den svenska översättningen av Håkan Bravinger damn beautiful. En av de bästa romaner jag läst på länge (någonsin?), faktiskt. Amanda störde sig på kvinnoporträtten men allt sånt gick över huvudet på mig, jag älskar allt: språket, stämningen, tempot; melankolin, universitetsmiljön, det småputtrigt vardagliga och de stora känslorna som flätas in i varandra. Att vara fast i Georges huvud en hel dag: se genom honom, men också se honom, som den futtiga men samtidigt fina varelse han är.

Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.

Läs ...

... Annina Rabes sammanfattning av litteraturen på 00-talet i Noll noll. Om språkmaterialism, deckarvågen, bekännelser, kärnfamiljsångest, pappor, bloggar och litteraturen som blev en hipp modeaccessoar.

The Thin Man

En av de mer oväntade behållningarna med den fina Blur-dokumentären No Distance Left to Run, som vi såg på Debaser igår kväll (bio med öl = hurra!), var det tidiga 90-talsmodet och då särskilt Damons Penguin-omslags-tröja i videon till "She's so high".

Penguin är som Apple, en estetik-sekt.

Ser ni kopplingen?

+

Vad lustigt det där är, när man nyss har lärt sig nåt nytt eller gått och grubblat på nån viss grej, och så plötsligt stöter på associationer och referenser till det precis hela tiden. Uppsatsskrivandet gör till exempel att jag ser Bourdieu och teorin om kulturella fält överallt, nu senast i Dagens Nyheters artikel om Lee Lozano-utställningen på Moderna. "Just Lee Lozanos extrema självständighet, hennes vägran att sälja ut sig, är det som nu väcker störst beundran", skriver Birgitta Rubin i artikeln. Och jag vill bara säga: Vilket praktexempel på en aktör som följer det kulturella fältets regler! Det vill säga avstår från fame, glory och feta checkar för att istället, i det tysta, samla kulturellt kapital. Ironiskt bara att Lozanos verk nu, tio år efter hennes död, har blivit en kommersiell succé.

+

+

Något annat som fastnat i min hjärna på senaste tiden är The Man of My Dreams, senaste bokcirkelsboken. Det är inte bara verkligheten som påminner om den, även annan fiktion. I romantiska amerikansk-indie-komedin 500 Days of Summer är till exempel huvudpersonen Tom den perfekta manliga spegelbilden till Hannah i TMOMD. Lika skadad av romantisk populärkultur och tvåsamhetspropaganda som hon, och filmen kommer med samma lösning på problemet som boken: hårt arbete istället för hjärtekrossat grubblande! Den lösningen stör mig f. ö., som om man skulle kunna jämföra behovet av kärlek med behovet av självförverkligande, eller ersätta det ena med det andra! Påminner mig om den där freudianska idén om att nunnor och munkar kanaliserar över sin sexuella energi till typ trädgårdsarbete. Tror inte det funkar. Tror att det är två helt olika saker, båda viktiga.

När jag var på Stadsteatern härom veckan och såg Harper (bra! Gå innan det är för sent!) dök The Man of My Dreams än en gång upp i huvudet, för det är ju inte var dag man får sig berättat historien om kvinnor tvingas ta kontroll över situationen efter att deras män anklagats för pedofili ... Såväl Harper som Hannahs syster kör på samma strategi: tig, låtsas som inget, förneka det. Funkar inte så bra i något av fallen.

En snygg enda man

Jag har svärmat för dem förut men jag kan inte låta bli att säga det igen: Salamonski gör så fina böcker! Formen, papperskvaliteten, typsnittet, Liselotte Watkins författarillustration. Det är såhär the good ol'book ska bemöta det digitala hotet.

Öken

Le Clézio-boken alltså. Efter 60 sidor lade jag tillbaka den i hyllan. Segt! Jag vet inte om ni förstår hur rebellisk och personligt utvecklande en sådan gest är för mig?

Istället fann jag Ingeborg Bachmann-samlingen med dikter, noveller och essäer som jag velat titta i ända sen i somras, och ännu mer sen jag läste Malina. Blev så glad. Ingeborg fascinerar mig, till och med när jag inte förstår henne.