Bara så ni vet var filmen en besvikelse – förenklad, förkortad, för sentimental, för långt ifrån originalet. Boken däremot fantastisk. Den svenska översättningen av Håkan Bravinger damn beautiful. En av de bästa romaner jag läst på länge (någonsin?), faktiskt. Amanda störde sig på kvinnoporträtten men allt sånt gick över huvudet på mig, jag älskar allt: språket, stämningen, tempot; melankolin, universitetsmiljön, det småputtrigt vardagliga och de stora känslorna som flätas in i varandra. Att vara fast i Georges huvud en hel dag: se genom honom, men också se honom, som den futtiga men samtidigt fina varelse han är.
Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.
Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.
9 kommentarer:
Jag har inte läst boken men jag var besviken på filmen ändå. Trodde att den skulle vara arvtagaren till The Hours (både bok och film) men den kom inte alls upp i samma finess. Det blev väldigt snopet det hela. Kanske inte ska ge upp hoppet ändå och satsa på boken...
för att inte tala om de där jäkla stråkarna som fläskades på varenda filmruta. usch!
men hörru, jag vet att jag tjatat på dig att läsa a goodbye to berlin också. har du gjort det? det är också en pärla, om än rätt annorlunda mot a single man.
tänkte f.ö. lite mer på detta med att jag blev så irriterad på kvinnoporträtten och har nu efter en djupgående anlys kommit fram till att det är genusvetenskapen som spökar. där skulle man läsa ALLT med de s.k. genusglasögonen på sig, och det verkar som om jag inte tagit av mig dem än haha
asså, jag tycker ni är lite hårda mot filmen. Har man läst boken innan så vet man ju om att man inte kommer tycka den är ett mästerverk, det är per definition liksom. Sen skulle jag nog ändå inte uppfatta den som ett mästerverk, såå fantastisk var den inte... Men Tom Ford verkar ju vilja jobba med scenografin som en estetisk dramaturgi snarare än med ett finurligt och smart manus... om det var hans poäng med filmen skulle jag faktiskt säga att han har lyckats, hade han andra intentioner så misslyckades han
Jag har inte läst Goodbye to Berlin men är det samma stuk på den som A Single Man så måste jag ju testa! Har du den Amanda?
I övrigt: självklart kan det vara ett problem att se filmen när man har läst och gillat boken – ofta blir man besviken – men det finns ju faktiskt undantag (som Revolutionary Road-filmen t.ex. som jag menar är lika mycket ett mästerverk som romanen). Jag tycker att man kan och bör ha det kravet, att en filmatisering inte bara ska vara "en okej film" utan måste ha det där lilla extra, göra boken rättvisa. Vill man bara göra en okej film kan man väl hitta på grundhistorien själv, istället för att sno någon annans!
Hur menar du med scenografin förresten LK, jag lägger ju inte alltid märke till sådana turer...
Allt som oftast så är väl bokgjorda filmer ganska mycket av besvikelser. Det är tråkigt att det ska vara så.
Men du, du har fått en välförtjänt award i min blogg nu. Tänkte bara meddela!
Hej! Lite längre bak i bloggen såg jag en bild på det där spelet om böcker som jag skymtat förbi här och var. Vad i hela friden heter spelet? Jag måste ha det, måste måste måste!
Åh, tackar Jessica!
Rödluvan: spelet heter "The Great Penguin Bookchase", går t.ex. att köpa här:
http://www.artmeetsmatter.com/proddetail.php?prod=PENBC01
Väldigt beroendeframkallande!
Jo, du har väl rätt med att man borde ställa höga krav på roman-filmatiseringar, men det följs ju tyvärr nästan alltid av besvikelser (jag tycker tex att Revolutionary Road-filmatiseringen var bra, men inte fantastisk). Det jag menade med scenografin var att det känns lite som att Tom Ford är mer intresserad av att skapa en snygg och intressant scenografi och setting än att förmedla en historia om död och ensamheten. Och filmen är ju snygg som sjutton medan historien känns lite förbisedd liksom...
Skicka en kommentar