Snart slut på det Buddenbrookska lidandet

Trettio sidor kvar i Buddenbrooks ... Jag ser ljuset i tunneln men är vid det här laget rejält less. Klarar inte av ännu en långrandig beskrivning av de Buddenbrookska krämporna: tandvärk, ledvärk, magkramp, nervändar i kläm, hjulbenthet, allmän opasslighet. Har aldrig varit med om en familj med så dåligt immunförsvar.

På de senaste femtio sidorna har det gått utför i rasande fart (undertiteln är ju ändå "Verfall einer Familie): folk dör som flugor, hus måste säljas, tillgångar och familjemedlemmar spridas för vinden. Jag kommer med medkänsla att minnas de insiktsfulla avsnitt där karaktärerna plötsligt obarmhärtigt avslöjats i sin svaga och pinsamma mänsklighet – men, tut mir Leid, 760 sidor babblig text satt i mikroskopiskt typsnitt på flortunnt bibelpapper är bara inte värt det!

Vilket uppenbarligen inte heller redaktören till mammas Buddenbrooks-utgåva (från 40-talet?) i halvfranskt band tyckte. Vi jämförde utgåvor i julas och hennes var ungefär 300 sidor kortare än min, satt i större typsnitt och med luftiga marginaler. Skulle ha velat se strykningarna i det originalmanuset!

Mental förberedelse

Första utlästa boken 2010 kommer förhoppningsvis att hänga kvar i bakhuvudet under vårens uppsatsskrivande, praktiserande och jobbsökande.

Omslaget lyckas vara otroligt fult och otroligt fyndigt samtidigt. Bettskenan. Spända duktiga-flicka-käkar.

Det finns faktiskt en hel rad böcker som handlar om duktighet och prestationsångest, jag läste även baksidestexten på de här:

men kom fram till att Diagnos duktig var mest konkret, minst självhjälps-flummig och tog tydligast avstamp i en seriös genusanalys. Tunn och snabbläst är den också, vilket kan vara ett övertygande unique selling point för den duktiga målgruppen.

Livet som spännande läsning

Den senaste tiden har jag både här och där och på de mest oväntade ställen stött på (den väldigt mänskliga) tanken att världen eventuellt inte är vad den utger sig för att vara och att vi – eventuellt, eventuellt – lever i en fiktion. Kristina Lugn pratade om livet som en berättelse i Vi Läser och härom veckan skrev Kajsa på We Tell Ourselves Stories in Order to Live om mystiska tecken i vardagen och Carina Rydberg-paranoia.

Tanken är onekligen kittlande. Och eventuellt en konsekvens av ett långvarigt och intensivt läsande/filmtittande/berättelseknarkande? När jag var liten brukade jag fantisera om hur alla andra i min omgivning endast existerade när jag var närvarande, alternativt hade helt andra liv när jag inte var med. Jag såg framför mig en omfattande konspiration, ett sorts livsskådespel (very Truman Show) där jag var den enda ovetande och det hela gick ut på till varje pris hålla skenet uppe inför mig. Jag vet, väldigt egocentriskt. Sen gav mamma mig Sofies värld när jag var tio och jag blev oerhört fascinerad av berättelsen med fiktionen inuti fiktionen – hur Sofie plötsligt upptäcker att hon bara är en figur i Hildes berättelse (filosofiavsnitten skummade jag pliktskyldigt igenom den gången). Vatten på kvarnen för min paranoida lilla barnhjärna.

Numera har jag kommit över min konspirationsteoriperiod men letar fortfarande mer eller mindre omedvetet efter logik och tecken och håller med om att livet blir mer intressant om man betraktar det som en sorts berättelse. Och – kan ni tänka er, när jag satt på KB och läste Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker (s. 141!) häromdagen stötte jag till och med på argument för att ett sådant förhållningssätt – att se sitt liv och sin karaktär som ett konstverk – kan vara nyttigt:

Rätt tillämpat gör möjligen ett sådant perspektiv oss också till bättre människor. Vi blir inte bara bättre Begripare utan också bättre Levare. Utifrån kriterier som stilenlighet, överflödighet och avrundning kan vi mäta det kloka i enskilda handlingar och i längre tidsförlopp. Att betrakta andra och oss själva som figurer i en stor roman kan på det sättet inte uppfattas som en ytlig världsbild där eskapismen ruvar runt hörnet. Tvärtom kan det skärpa vår inlevelseförmåga och vidga vyerna kring våra vardagligheter. På det sättet undviker vi den partikularism – bundenheten vid den enskilda situationen – som lätt förvandlar andra människor till järnfilsspån och oss själva till magneter. Men det förutsätter givetvis att vi är goda läsare.

Bra bok! Mycket kritik-debatt nu f. ö. Se t. ex. senaste numret av 00-tal.

Snygg hylla

Ni måste älska den här bokhyllebloggen som Katten tipsade mig om. Jag önskar jag vore händig (och inte bodde i andrahand) och liksom kunde bygga in hela mitt hem i bokhyllor!

Spelhåla

Lättaste frågan hittills fick Ida:

Complete this Françoise Sagan book title – Bonjour ...?
a) Tristesse
b) Encore
c) Ca va?

Annars är frågorna klurigare, speciellt med tanke på att allt är på engelska och allt handlar om engelskspråkig litteratur. Tre kvällar i rad har vi spelat och jag väntar fortfarande på att få vinna!

Berlin x 6

Pocketshop på tyska.


Tillfällig geografisk förvirring när jag först inte kunde finna tv-tornet på Alexanderplatz.


Snö!


En hel rad Reclam i Julias bokhylla


Suhrkamp, nyinflyttade på Pappelallee.


Silvester-fest!

Lite lokalpatriotism

I december läste jag Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska som tunnelbanebok. Den passar väldigt bra som just det, med korta kapitel som man kan hoppa in i och ut ur lite hur som helst. Jag gillar ju Hanna, hennes skarpa På-stan-krönikor och Namn-och-nytt-kåserier som alltid lyckas efterlämna en klump i halsen, och eftersom jag också lever i exil uppskattar jag dessutom till skillnad från somliga andra hennes Värmlands-romantik och breda dialekt (som hos mig till synes oundvikligen bleknar för varje dag).

Boken då, en "uppväxtskildring i djurform" (haha, fyndigt!) är egentligen inget annat än just en samling kåserier på ungefär samma tema som Hanna brukar köra (i alla fall innan pappan gick bort), dvs.: väldigt mycket excentrisk skäggig pappa, mycket djur, barndom, Värmland. Mamma läste den före mig och vi var överens om att det precis som vi befarat blir lite av en överdos. Lite för hackigt, för upprepande och enformigt att läsa ett par hundra sidor kåseri på kåseri sådär. Men som några minuters underhållning mellan Slussen och Hötorget passade den ypperligt! Och lämnade i slutändan genom de där nästan omärkliga små nattsvarta stänken i allt det farsartade och dråpliga ändå ett djupare avtryck än vad jag hade räknat med.

Största läsupplevelserna 2009

Av 54 titlar, sammanlagt (ja men klart jag räknar!). Alla rekommenderas å det varmaste, utan förbehåll.