Den senaste tiden har jag både här och där och på de mest oväntade ställen stött på (den väldigt mänskliga) tanken att världen eventuellt inte är vad den utger sig för att vara och att vi – eventuellt, eventuellt – lever i en fiktion. Kristina Lugn pratade om livet som en berättelse i Vi Läser och härom veckan skrev Kajsa på We Tell Ourselves Stories in Order to Live om mystiska tecken i vardagen och Carina Rydberg-paranoia.
Tanken är onekligen kittlande. Och eventuellt en konsekvens av ett långvarigt och intensivt läsande/filmtittande/berättelseknarkande? När jag var liten brukade jag fantisera om hur alla andra i min omgivning endast existerade när jag var närvarande, alternativt hade helt andra liv när jag inte var med. Jag såg framför mig en omfattande konspiration, ett sorts livsskådespel (very Truman Show) där jag var den enda ovetande och det hela gick ut på till varje pris hålla skenet uppe inför mig. Jag vet, väldigt egocentriskt. Sen gav mamma mig Sofies värld när jag var tio och jag blev oerhört fascinerad av berättelsen med fiktionen inuti fiktionen – hur Sofie plötsligt upptäcker att hon bara är en figur i Hildes berättelse (filosofiavsnitten skummade jag pliktskyldigt igenom den gången). Vatten på kvarnen för min paranoida lilla barnhjärna.
Numera har jag kommit över min konspirationsteoriperiod men letar fortfarande mer eller mindre omedvetet efter logik och tecken och håller med om att livet blir mer intressant om man betraktar det som en sorts berättelse. Och – kan ni tänka er, när jag satt på KB och läste Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker (s. 141!) häromdagen stötte jag till och med på argument för att ett sådant förhållningssätt – att se sitt liv och sin karaktär som ett konstverk – kan vara nyttigt:
Rätt tillämpat gör möjligen ett sådant perspektiv oss också till bättre människor. Vi blir inte bara bättre Begripare utan också bättre Levare. Utifrån kriterier som stilenlighet, överflödighet och avrundning kan vi mäta det kloka i enskilda handlingar och i längre tidsförlopp. Att betrakta andra och oss själva som figurer i en stor roman kan på det sättet inte uppfattas som en ytlig världsbild där eskapismen ruvar runt hörnet. Tvärtom kan det skärpa vår inlevelseförmåga och vidga vyerna kring våra vardagligheter. På det sättet undviker vi den partikularism – bundenheten vid den enskilda situationen – som lätt förvandlar andra människor till järnfilsspån och oss själva till magneter. Men det förutsätter givetvis att vi är goda läsare.
Bra bok! Mycket kritik-debatt nu f. ö. Se t. ex. senaste numret av 00-tal.
2 kommentarer:
Häromdagen skulle jag motivera varför jag uppskattade en viss roman för min kompis. Jag berättade bland annat för henne att det var så befriande att läsa en berättelse som tangerade både verkligheten och fiktionen istället för alla som skriver om sig själva och om sina pappor samt all så kallad reality som går på TV. Min utgångspunkt var lite att det måste ju ändå vara beviset på att någon är en skicklig författare, om man kan behärska detta. Men hennes kommentar var istället att det är det yttersta beviset på att vår verklighet inte alls behöver vara den mest verkliga utan att det kanske finns någon ännu mer verklig verklighet någon annanstans.
F.ö. var jag också väldigt fascinerad av the Truman Show när jag var liten. Dock tog jag det inte riktigt så långt som du gjorde...
Vilka sjukt intressanta tankar om livet som fiktion eller en berättelse. Lite orelaterat så brukar jag alltid tänka när jag lyssnar på sommarpratare i p1 (i ipoden) att alla - verkligen alla - har en historia att berätta. Och den tanken får också vatten på sin kvarn om vi alla börjar se livet som en berättelse. Förutom att, som mannen i citatet hävdar, få en vidare livssyn så kan ett sådant perspektiv ju också ge en distans till vardagssaker. Allt blir spännande i fiktionens milda stearinbelysning! Eller är jag alldeles för kvällstrött och flummig nu? Hm.
Skicka en kommentar