Kungen har fel!

När jag gick på gymnasiet hade jag en period då jag läste ganska många standarddeckare, men det verkar som att jag fick en överdos för sedan dess har jag knappt läst en enda. Förutom Män som hatar kvinnor i den ena bokcirkeln då, men det var ju just för att det var en bok jag själv aldrig skulle köpa.

Det är ju lite tråkigt att vara sådär förutsägbar, så när jag nu ändå hade Johan Theorins Blodläge hemma tänkte jag att jag skulle passa på att läsa den. Folk vars smak jag litar på har sagt att den ska vara så speciell, bättre skriven än andra deckare, och till och med kungen läser ju den. Men hallå, den är ju tråkig! Ska inte underhållningsdeckare lyckas dra in en redan på första sidan? Jag har kommit till s. 36 nu och var så oengagerad att jag började diska istället.

Mer internationell bokmarknadsforskning

När jag var i Münster i juni fortsatte jag med det internationella bokhandels-spanandet och gjorde vissa spännande observationer. Till exempel:

I Tyskland har Twilight-hypen gett upphov till en helt ny genre! Låt mig presentera: romantasyn!

Tyskland är för övrigt förhoppningsvis det enda västeuropeiska land där ett begrepp som kvinnokraft kan bli lika med chick-lit. Jag stod ett tag bredvid det här bordet och såg arg ut, men ingen reaktion.

Fler exempel på hyllplatskreativiteten i de tyska bokhandlarna: Junge Szene, för unga young-adult-hipsterböcker som Helene Hegemanns Axolotl Roadkill, Charlotte Roches Feuchtgebiete (borde inte den vara på Frauenpower?) och nedan nämnda Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst.


Och slutligen: varför bor inte jag i ett stort kulturland där förlagen har råd att ge ut trevliga reseantologier ordnade efter respektive land? Jag vill också åka till Grekland och läsa utdrag ur The Magus och Sapfos dikter! Till Paris och läsa frankofilnoveller. Kom igen!

Döden döden döden

Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst är fin, sorglig, välskriven, men ändå bättre i teorin än i praktiken, tyvärr. Det låter så smärtsamt bra: en ung kille dör i en bilolycka, hans flickvän och hennes bästa vän bearbetar (eller flyr ifrån?) sorgen genom att ge sig ut på en planlös roadtrip genom Tysklands ingenstans. "En berättelse om vuxenlivets första riktiga kris", som baksidestexten säger. Något jag borde gilla.

Men jag har läst den här berättelsen förut, och bättre, någon annanstans. Vill man ha tysk melankolisk samtidsprosa där alla riktiga känslor är gömda mellan raderna och sorg, ilska eller desperation endast uttrycks genom till synes meningslösa beskrivningar av likgiltiga vardagssysslor och tyst dramatik tycker jag att man istället kan läsa den fantastiska Judith Hermann. I Alice behandlar hon till och med ämnet hur-reagerar-man-om-ens-livskamrat-dör i hela fem noveller.

I Und im Zweifel für dich selbst är alla de där märkliga nyckfulla handlingarna som huvudpersonerna utför och som ska göra att man förstår att de är på gränsen till nervsammanbrott så ödsligt tomma i sin symbolik. Ska man skriva isbergsteknik måste man behärska konsten att ladda ytan med verklig, tätt sammanpackad betydelse.

Men omslaget är fortfarande to die for. Och, bonusinfo, Elisabeth Rank har en rolig blogg med en massa knäppa How-to-look-like-our-shirt-print-bilder.

Soul mates

Är inte omslagen till böckerna jag och JMG läser väldigt lika på något subtilt sätt? Manshuvudena, vända mot varandra. Den mystiska deckaratmosfären.

Litteratur-events jag skulle gått på den här veckan om jag inte haft annat för mig

Sofi Oksanen på Söderbokhandeln i Stockholm. På onsdag klockan 19.

Biskops-Arnö-skribenter på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb. (Obs att bilden tyvärr inte föreställer Hornstulls strand.) Onsdag klockan 20.

Och ett samtal om litteratur och upphovsrätt (apropå Helene Hegemanns skandal med Axolotl Roadkill) på Goethe-institutet. Torsdag 18:30. (Obs att de brukar bjuda på vin!)

Böcker och politik

Lydia Cachos självbiografiska dokument Jag låter mig inte skrämmas borde läsas för den goda sakens skull. Cacho är en av de mest beundransvärda offentliga personer jag vet: journalist, feminist och människorättskämpe som blivit världskänd för sitt engagemang mot sexhandel, pedofili, korruption och organiserad brottslighet i Mexiko. Och, tyvärr (och det är det den här boken handlar om) för de repressalier hon fått utstå för sitt arbete (otaliga livshot – hon följs ständigt av livvakter – rättsvidriga gripanden, tortyr och trakasserier).

Hon är en nästan overkligt stark person – idealistisk och principfast med en ärlig tro på möjligheten till en bättre värld. Hennes föredrag på bokmässan i Göteborg i höstas är det enda av de seminarier jag gick på som jag faktiskt minns.

Synd bara att boken helt enkelt inte är särskilt bra skriven. Jag låter mig inte skrämmas är rörig och ytlig journalistik. Läsaren hålls hela tiden på armlängds avstånd, det är opersonligt, med för mycket hastigt refererande av händelseförlopp och för lite bakgrund och analys.

Men som sagt, läs den för sakens skull. Precis som för Roberto Saviano innebär medial och internationell uppmärksamhet en sorts livförsäkring för Lydia Cacho.

Books and booze

Bytet från Pocktail-festen på Natur & Kultur igår kväll. Läsa själv eller ge bort? Anna bad oss att tömma spritflaskorna och bokborden och jag och Heléne tog henne på orden. Jag har aldrig kalasat i begravnings-outfit förut och kan säga att det var en hit. Trevligt folk, fantastisk utsikt. Nu är Pocktail dött och Annas nya blogg hittar man här.

Branschdebatt

Läs Per I Gedins debattartikel i SvD om det bedrövliga tillståndet i den svenska bokbranschen här, och Bonnierförläggarnas defensiva svar här. Tänk sedan själv!

Jag tycker mest att det är tråkigt att allas positioner känns så givna. Gedins artikel är en bra sammanfattning av läget men kommer inte med något nytt. Bonniers svar är lika självklart utifrån deras position. Vem vågar sticka ut och tänka nytt?

Damn good coffee

Vi har haft en liten Twin Peaks-revival hemma, som slutade med att jag för första gången faktiskt vågade se färdigt andra säsongen. Det är ett stort steg för mig som är så harig att jag annars konsekvent undviker allt som hamnar i närheten av genren deckare/thriller/skräck/buffy/whatever.

När jag gick på gymnasiet var jag och mina bästisar helt besatta av serien. De bästa Twin Peaks-minnena har jag från bortskolkade gympalektioner och sena efterfester då vi satt nere i Katrins mörka källare och närstuderade Coopers kaffesörplande. Twin peaks fick hela min innan dess ganska vaga idé om estetik att falla på plats och fortfarande är varje ny kofta/kjol med hög midja/rött läppstift jag köper på något sätt en referens till Audrey Horne.

Eftersom SVT ska börja sända serien igen nu lagom till 20-årsjubileet är det rätt mycket Twin Peaks överallt, bland annat i ett jättenördigt och härligt P3-populär-avsnitt som ni verkligen borde lyssna på och hittar här. Mats Strandberg och Sonja Schwarzenberger pratar TP-upplevelser och nämner bland annat den här pengakåta-merch-boken, som jag definitivt inte kommer att läsa men ändå inte kunde låta bli att googla fram. Thrilling!

Frånvaro

Oj, jag vet inte alls vad som hände men plötsligt kom det upp tusen andra saker som tydligen var mer intressanta att göra än att skriva här. Jag är ute på praktik nu och kanske får jag en överdos av att allt handlar om böcker där? När jag tittar på manusbuntarna på mitt skrivbord får begreppet "läsa en bok" liksom en helt ny innebörd.

Hur som helst. En lägesrapport kanske?

Den här läste jag ut senast. Medan jag var inne i den kändes den lite för bred och därför ofokuserad, men nu vetefan om den inte lyckats göra ett djupare intryck ändå. Svårt att säga vad det handlar om. Rasism? Coming-of-age? Samtida USA? Världen post-9/11? Potatis? På samma gång oväntat humoristisk och oväntat sorglig och hemsk, respektlöst blandat.

Den här håller jag på med just nu. Väldigt rolig. När jag gjorde praktik i London serverade jag vid ett tillfälle Hanif Kureishi vin på ett high society-bokreleaseparty. Det var coolt men hade såklart varit ännu coolare om jag faktiskt hade läst någon bok av karln. Härligt att det tog fyra år för mig att ta tag i den saken.

Och den här tänkte jag beställa på Bokus. Jag är väldigt nyfiken efter Jonas Thentes hyllning i DN. Och är en stor beundrare av Stephan Mendel-Enks mansbok, ville gråta av lycka efter att ha läst den. Det är – tyvärr – mycket lättare att få män i ens närhet i behov av ett feministiskt uppvaknande att läsa Med uppenbar känsla för stil än typ Under det rosa täcket, av den enkla anledningen att det är en av deras egna som skrivit boken.

Skakande insikt btw att det är billigare för mig som bokhandelsanställd att beställa vissa böcker via nätet. än att utnyttja min personalrabatt. Oftast köper jag på jobbet ändå, men ibland är jag bara för snål.

Happy schmappy

Happy Sally är så bra! Så bra att jag knappt kan vänta tills jag får slita upp den ur väskan på tunnelbanan hem, trots att jag borde vara mätt på text efter att ha läst manus hela dagen på praktiken så att ögonen blöder och hjärnan ekar tomt.

Valet och kvalet

Jag har lite fjärilar i magen idag men det kanske kan lugna mig att läsa? Jobbade fyra timmar och köpte (surprise) två romaner (det gör att jag genast tänker i termer av timpenning – hur mycket kostade de egentligen i arbetstid?). Jag läste om Sara Stridsbergs nya Darling River i Boklördag igår och bestämde mig för att det är hög tid att jag läser henne. En av Stridsbergs pjäser, Valerie Solanas ska bli president i Amerika, har jag sett och den var ju superbra. Men jag är peppad på Lorrie Moore också, så vilken ska jag börja med?

Tänkte bada samtidigt, så kanske Happy Sally?

Stockholmsångest

Johan Klings förmåga att med minimala medel (ett språk så knappt och sparsmakat att JMGM:s svenskalärare dömde ut den som för lättläst) slå knytnäven i läsarens mage är imponerande. Människor helt utan betydelse är lysande prosa, och den får mig att må illa. Ställer in den i bokhyllan med samma känsla av nästan panikartad förödmjukelse som efter att jag såg Darling på bio (exempel: den medelålders mannen förlorar allt och tvingas flytta in i ett studentboende. Låtsas som att det är lugnt).

Det är träffsäkert, obarmhärtigt, stämningsfullt. Och inget man egentligen vill läsa när man precis är på väg ut i kulturarbetarverkligheten.

Kloka kvinnor i övre medelåldern som jag avgudar som ett patetiskt litet boyband-fan

1. Bodil Malmsten

Sträckläste Priset på vatten i Finistère julen 2006 och önskade på fullaste allvar att jag också finge vara en medelålders kvinna med uppbrytarlust (inte en young and perky 21-åring), flytta till Frankrike och odla pioner.

2. Gun-Britt Sundström

Jag har bland annat poserat framför Maken-litteratur-skylten utanför café Valand i Stockholm. Hardcore! Bitar av mig själv finns i pocket nu, läs den, till exempel i kollektivtrafiken, det har jag gjort och det är passande på mer än ett sätt.

Baka kaka

I år kan inget få mig att känna entusiasm inför bokrean. Gud vad trött och falsk den är. Den allmänna, stora, bokhandelskedje- och varuhusrean alltså, inget ont sagt om initiativ som Söderbokhandelns lysande 40%-på-allt-tradition.

Jag har knappt ens jobbat på rean i år, bara fyra timmar. Wahnsinn! Blev närmast förvånad när jag trots detta lyckades peppa upp mig tillräckligt för att köpa med mig Mia Öhrns Klassiska kakor på nytt vis hem när jag nu ändå var på jobbet. 60 spänn, för den som blir inspirerad och inte har ynnesten att njuta av personalrabatt.






Retro-estetiken och alla hallongrotte-, radiokake- och finska pinne-recept påminner mig om den här gamla skamlöst Marabou-sponsrade godingen:


Det är roligt att baka!! Allt jag kan om sockerkakor, korvpizza och smörkräm har jag lärt mig i Det är roligt att baka. Underbar.

Fint som snus

Nästan för bra för att vara sant: världens raraste och närmast ruskigt begåvade Elisabeth Moch (som är kvinnan bakom min fina header) gör numera inte bara illustrationer för tunga tidskrifter, Minimarket-tryck och pinupkalendrar, utan även bokomslag. I love!

Se Ellis portfolio här. Läs om boken här. Låter som något som skulle kunna passa som en vemodig sommarbok, eller hur?

Jag firar uppsatsinlämningen med att dejta mig själv och en bok

När jag bodde i Edinburgh brukade jag jämt göra saker själv. Gå och fika med böcker, gå på bio, gå på museum, gå till parken. Samma sak i London, och till och med under sommaren i Münster. Numera gör jag det i stort sett aldrig (för lite tid? för många vänner? för invand miljö?) och igår blev jag påmind om hur dumt det är att jag slutat med en sak som jag ju egentligen gillar jättemycket. Hänga med mig själv d.v.s.

Anledningen till detta var att jag oväntat blev lämnad hanging solo, eftersom de tre människorna jag kunde tänka mig att eftermiddagshänga med för att fira att jag äntligen blivit färdig med magisteruppsatsen 1. hade kräksjukan, 2. jobbade, 3. var på föreläsning. Bra kvinna reder sig själv, tänkte jag, gick till jobbet och köpte den här:

och satte mig sedan på Bagdad Café (i hörnsoffan, som är grön och lagom mjuk och lagom hög att liksom sjunka ner i på ett bekvämt men inte allt för osnutet sätt) på medelhavsmuseet och läste och drack te i två timmar. Det var så underbart att jag till och med tog påtår, inte bara på teet utan även på kakan.

Läs boken istället!

Bara så ni vet var filmen en besvikelse – förenklad, förkortad, för sentimental, för långt ifrån originalet. Boken däremot fantastisk. Den svenska översättningen av Håkan Bravinger damn beautiful. En av de bästa romaner jag läst på länge (någonsin?), faktiskt. Amanda störde sig på kvinnoporträtten men allt sånt gick över huvudet på mig, jag älskar allt: språket, stämningen, tempot; melankolin, universitetsmiljön, det småputtrigt vardagliga och de stora känslorna som flätas in i varandra. Att vara fast i Georges huvud en hel dag: se genom honom, men också se honom, som den futtiga men samtidigt fina varelse han är.

Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.

Läs ...

... Annina Rabes sammanfattning av litteraturen på 00-talet i Noll noll. Om språkmaterialism, deckarvågen, bekännelser, kärnfamiljsångest, pappor, bloggar och litteraturen som blev en hipp modeaccessoar.

The Thin Man

En av de mer oväntade behållningarna med den fina Blur-dokumentären No Distance Left to Run, som vi såg på Debaser igår kväll (bio med öl = hurra!), var det tidiga 90-talsmodet och då särskilt Damons Penguin-omslags-tröja i videon till "She's so high".

Penguin är som Apple, en estetik-sekt.

Ser ni kopplingen?

+

Vad lustigt det där är, när man nyss har lärt sig nåt nytt eller gått och grubblat på nån viss grej, och så plötsligt stöter på associationer och referenser till det precis hela tiden. Uppsatsskrivandet gör till exempel att jag ser Bourdieu och teorin om kulturella fält överallt, nu senast i Dagens Nyheters artikel om Lee Lozano-utställningen på Moderna. "Just Lee Lozanos extrema självständighet, hennes vägran att sälja ut sig, är det som nu väcker störst beundran", skriver Birgitta Rubin i artikeln. Och jag vill bara säga: Vilket praktexempel på en aktör som följer det kulturella fältets regler! Det vill säga avstår från fame, glory och feta checkar för att istället, i det tysta, samla kulturellt kapital. Ironiskt bara att Lozanos verk nu, tio år efter hennes död, har blivit en kommersiell succé.

+

+

Något annat som fastnat i min hjärna på senaste tiden är The Man of My Dreams, senaste bokcirkelsboken. Det är inte bara verkligheten som påminner om den, även annan fiktion. I romantiska amerikansk-indie-komedin 500 Days of Summer är till exempel huvudpersonen Tom den perfekta manliga spegelbilden till Hannah i TMOMD. Lika skadad av romantisk populärkultur och tvåsamhetspropaganda som hon, och filmen kommer med samma lösning på problemet som boken: hårt arbete istället för hjärtekrossat grubblande! Den lösningen stör mig f. ö., som om man skulle kunna jämföra behovet av kärlek med behovet av självförverkligande, eller ersätta det ena med det andra! Påminner mig om den där freudianska idén om att nunnor och munkar kanaliserar över sin sexuella energi till typ trädgårdsarbete. Tror inte det funkar. Tror att det är två helt olika saker, båda viktiga.

När jag var på Stadsteatern härom veckan och såg Harper (bra! Gå innan det är för sent!) dök The Man of My Dreams än en gång upp i huvudet, för det är ju inte var dag man får sig berättat historien om kvinnor tvingas ta kontroll över situationen efter att deras män anklagats för pedofili ... Såväl Harper som Hannahs syster kör på samma strategi: tig, låtsas som inget, förneka det. Funkar inte så bra i något av fallen.

En snygg enda man

Jag har svärmat för dem förut men jag kan inte låta bli att säga det igen: Salamonski gör så fina böcker! Formen, papperskvaliteten, typsnittet, Liselotte Watkins författarillustration. Det är såhär the good ol'book ska bemöta det digitala hotet.

Öken

Le Clézio-boken alltså. Efter 60 sidor lade jag tillbaka den i hyllan. Segt! Jag vet inte om ni förstår hur rebellisk och personligt utvecklande en sådan gest är för mig?

Istället fann jag Ingeborg Bachmann-samlingen med dikter, noveller och essäer som jag velat titta i ända sen i somras, och ännu mer sen jag läste Malina. Blev så glad. Ingeborg fascinerar mig, till och med när jag inte förstår henne.

Jag har besegrat bokhögen!

Kan knappt tro att det är sant men jag har kommit till botten i bokhögen som har legat och gett mig skuldkänslor hemma! Längst ned låg Öken av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Har kastats in i en mödosam ökenvandring och kan hittills konstatera vackert språk, om än väl överlastat med Tusen-och-en-natt-exotism och upprepningar : mörka ögon som blänkande metall, indigoskimrande hud, kvinnor i blå slöjor.

De senaste månaderna har jag kämpat emot läsinspirationen i bokhandlar och tidskrifter, hållt för öronen när folk börjat tipsa och hållit plånboken så stängd som möjligt. Den mentala listan är så klart lika diffust evighetslång som vanligt, men när jag är färdig med Öken vill jag ändå kunna gå in i en bokhandel och vara – like omg! – spontan! Det är målet.

Tioboksjubileum med champagne, ostron och "The Man of My Dreams"

Hurra, hurra för vår bokcirkel som har hunnit igenom tio böcker och lika många subjektivism-indränkta diskussioner vid det här laget!! Vi firade högtidligt med champagne och ostron på AG. Det var mitt livs första ostron (gott!) och med tanke på alla världsvana modeveckemänniskor som cirklade i lokalen var jag rätt nervös för själva isörplandet. Det gick dock galant, bra jobbat.

Efter ät-prestationen övergick vi till bokpratet och eftersom diskussionen bara växte och växte (inte riktigt i stil med när vi läste Maken, men nära) övergick vi även till öl. Jag är väldigt förtjust i Prep så det var ett kärt återseende att få läsa Curtis Sittenfeld igen: hennes cyniska ton, träffsäkra skildringar av känslor som man trodde man var ensam om i hela världen, och karaktärer som är så vardagliga att de borde vara tråkiga men istället är precis lika intressanta som verkliga människor.

Saker vi diskuterade:
Boken som psykoanalytisk fallbeskrivning. Idén om tvåsamheten som lösning på allt. Att ha extremt dåligt självförtroende. Att ständigt definiera sig själv utifrån andra. Att alltid övertolka andras beteende till sin egen nackdel. Att ständigt anpassa sig till killar, till vad killar vill prata om, även om man egentligen tycker att de är idioter. Att aldrig kunna tro att man verkligen, verkligen är önskad. Att jämföra sig med andra. Kvinnliga förebilder. Vems fel det är att Hannah inte träffar mannen i sina drömmar. Perfekta par och poängen med att punktera idén om perfekta par. Varför Mike i Hannahs ögon aldrig kan vara mannen i hennes drömmar. Att bli föremål för för mycket kärlek. Om jakten. Om tryggheten i att vara besatt på avstånd. Olivers bisarra otrohet. Henry och idén om den perfekte mannen. Att önska att hela dejting-grejen var overwith och man bara fick hoppa direkt till någon sorts vardagstrygghet. Och slutligen: det väldigt chick-littiga omslaget och det väldigt o-chick-littiga innehållet – bra kombination eller dålig?

Alltsammans naturligtvis väldigt obalanserat och oanalytiskt och hela tiden fritt associerat till våra egna liv, egna relationer, egna erfarenheter och neuroser. Precis som vanligt alltså, och precis som alla litteraturkritiker jag sitter och läser på KB dagarna i ända säger att man inte får göra när man ska samtala om litteratur. Bra kväll. Vi snodde med oss tre goodie-bags och gick hem.