Stockholmsångest

Johan Klings förmåga att med minimala medel (ett språk så knappt och sparsmakat att JMGM:s svenskalärare dömde ut den som för lättläst) slå knytnäven i läsarens mage är imponerande. Människor helt utan betydelse är lysande prosa, och den får mig att må illa. Ställer in den i bokhyllan med samma känsla av nästan panikartad förödmjukelse som efter att jag såg Darling på bio (exempel: den medelålders mannen förlorar allt och tvingas flytta in i ett studentboende. Låtsas som att det är lugnt).

Det är träffsäkert, obarmhärtigt, stämningsfullt. Och inget man egentligen vill läsa när man precis är på väg ut i kulturarbetarverkligheten.