Lite lokalpatriotism

I december läste jag Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska som tunnelbanebok. Den passar väldigt bra som just det, med korta kapitel som man kan hoppa in i och ut ur lite hur som helst. Jag gillar ju Hanna, hennes skarpa På-stan-krönikor och Namn-och-nytt-kåserier som alltid lyckas efterlämna en klump i halsen, och eftersom jag också lever i exil uppskattar jag dessutom till skillnad från somliga andra hennes Värmlands-romantik och breda dialekt (som hos mig till synes oundvikligen bleknar för varje dag).

Boken då, en "uppväxtskildring i djurform" (haha, fyndigt!) är egentligen inget annat än just en samling kåserier på ungefär samma tema som Hanna brukar köra (i alla fall innan pappan gick bort), dvs.: väldigt mycket excentrisk skäggig pappa, mycket djur, barndom, Värmland. Mamma läste den före mig och vi var överens om att det precis som vi befarat blir lite av en överdos. Lite för hackigt, för upprepande och enformigt att läsa ett par hundra sidor kåseri på kåseri sådär. Men som några minuters underhållning mellan Slussen och Hötorget passade den ypperligt! Och lämnade i slutändan genom de där nästan omärkliga små nattsvarta stänken i allt det farsartade och dråpliga ändå ett djupare avtryck än vad jag hade räknat med.