Läs ...

... Annina Rabes sammanfattning av litteraturen på 00-talet i Noll noll. Om språkmaterialism, deckarvågen, bekännelser, kärnfamiljsångest, pappor, bloggar och litteraturen som blev en hipp modeaccessoar.

The Thin Man

En av de mer oväntade behållningarna med den fina Blur-dokumentären No Distance Left to Run, som vi såg på Debaser igår kväll (bio med öl = hurra!), var det tidiga 90-talsmodet och då särskilt Damons Penguin-omslags-tröja i videon till "She's so high".

Penguin är som Apple, en estetik-sekt.

Ser ni kopplingen?

+

Vad lustigt det där är, när man nyss har lärt sig nåt nytt eller gått och grubblat på nån viss grej, och så plötsligt stöter på associationer och referenser till det precis hela tiden. Uppsatsskrivandet gör till exempel att jag ser Bourdieu och teorin om kulturella fält överallt, nu senast i Dagens Nyheters artikel om Lee Lozano-utställningen på Moderna. "Just Lee Lozanos extrema självständighet, hennes vägran att sälja ut sig, är det som nu väcker störst beundran", skriver Birgitta Rubin i artikeln. Och jag vill bara säga: Vilket praktexempel på en aktör som följer det kulturella fältets regler! Det vill säga avstår från fame, glory och feta checkar för att istället, i det tysta, samla kulturellt kapital. Ironiskt bara att Lozanos verk nu, tio år efter hennes död, har blivit en kommersiell succé.

+

+

Något annat som fastnat i min hjärna på senaste tiden är The Man of My Dreams, senaste bokcirkelsboken. Det är inte bara verkligheten som påminner om den, även annan fiktion. I romantiska amerikansk-indie-komedin 500 Days of Summer är till exempel huvudpersonen Tom den perfekta manliga spegelbilden till Hannah i TMOMD. Lika skadad av romantisk populärkultur och tvåsamhetspropaganda som hon, och filmen kommer med samma lösning på problemet som boken: hårt arbete istället för hjärtekrossat grubblande! Den lösningen stör mig f. ö., som om man skulle kunna jämföra behovet av kärlek med behovet av självförverkligande, eller ersätta det ena med det andra! Påminner mig om den där freudianska idén om att nunnor och munkar kanaliserar över sin sexuella energi till typ trädgårdsarbete. Tror inte det funkar. Tror att det är två helt olika saker, båda viktiga.

När jag var på Stadsteatern härom veckan och såg Harper (bra! Gå innan det är för sent!) dök The Man of My Dreams än en gång upp i huvudet, för det är ju inte var dag man får sig berättat historien om kvinnor tvingas ta kontroll över situationen efter att deras män anklagats för pedofili ... Såväl Harper som Hannahs syster kör på samma strategi: tig, låtsas som inget, förneka det. Funkar inte så bra i något av fallen.

En snygg enda man

Jag har svärmat för dem förut men jag kan inte låta bli att säga det igen: Salamonski gör så fina böcker! Formen, papperskvaliteten, typsnittet, Liselotte Watkins författarillustration. Det är såhär the good ol'book ska bemöta det digitala hotet.

Öken

Le Clézio-boken alltså. Efter 60 sidor lade jag tillbaka den i hyllan. Segt! Jag vet inte om ni förstår hur rebellisk och personligt utvecklande en sådan gest är för mig?

Istället fann jag Ingeborg Bachmann-samlingen med dikter, noveller och essäer som jag velat titta i ända sen i somras, och ännu mer sen jag läste Malina. Blev så glad. Ingeborg fascinerar mig, till och med när jag inte förstår henne.

Jag har besegrat bokhögen!

Kan knappt tro att det är sant men jag har kommit till botten i bokhögen som har legat och gett mig skuldkänslor hemma! Längst ned låg Öken av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Har kastats in i en mödosam ökenvandring och kan hittills konstatera vackert språk, om än väl överlastat med Tusen-och-en-natt-exotism och upprepningar : mörka ögon som blänkande metall, indigoskimrande hud, kvinnor i blå slöjor.

De senaste månaderna har jag kämpat emot läsinspirationen i bokhandlar och tidskrifter, hållt för öronen när folk börjat tipsa och hållit plånboken så stängd som möjligt. Den mentala listan är så klart lika diffust evighetslång som vanligt, men när jag är färdig med Öken vill jag ändå kunna gå in i en bokhandel och vara – like omg! – spontan! Det är målet.

Tioboksjubileum med champagne, ostron och "The Man of My Dreams"

Hurra, hurra för vår bokcirkel som har hunnit igenom tio böcker och lika många subjektivism-indränkta diskussioner vid det här laget!! Vi firade högtidligt med champagne och ostron på AG. Det var mitt livs första ostron (gott!) och med tanke på alla världsvana modeveckemänniskor som cirklade i lokalen var jag rätt nervös för själva isörplandet. Det gick dock galant, bra jobbat.

Efter ät-prestationen övergick vi till bokpratet och eftersom diskussionen bara växte och växte (inte riktigt i stil med när vi läste Maken, men nära) övergick vi även till öl. Jag är väldigt förtjust i Prep så det var ett kärt återseende att få läsa Curtis Sittenfeld igen: hennes cyniska ton, träffsäkra skildringar av känslor som man trodde man var ensam om i hela världen, och karaktärer som är så vardagliga att de borde vara tråkiga men istället är precis lika intressanta som verkliga människor.

Saker vi diskuterade:
Boken som psykoanalytisk fallbeskrivning. Idén om tvåsamheten som lösning på allt. Att ha extremt dåligt självförtroende. Att ständigt definiera sig själv utifrån andra. Att alltid övertolka andras beteende till sin egen nackdel. Att ständigt anpassa sig till killar, till vad killar vill prata om, även om man egentligen tycker att de är idioter. Att aldrig kunna tro att man verkligen, verkligen är önskad. Att jämföra sig med andra. Kvinnliga förebilder. Vems fel det är att Hannah inte träffar mannen i sina drömmar. Perfekta par och poängen med att punktera idén om perfekta par. Varför Mike i Hannahs ögon aldrig kan vara mannen i hennes drömmar. Att bli föremål för för mycket kärlek. Om jakten. Om tryggheten i att vara besatt på avstånd. Olivers bisarra otrohet. Henry och idén om den perfekte mannen. Att önska att hela dejting-grejen var overwith och man bara fick hoppa direkt till någon sorts vardagstrygghet. Och slutligen: det väldigt chick-littiga omslaget och det väldigt o-chick-littiga innehållet – bra kombination eller dålig?

Alltsammans naturligtvis väldigt obalanserat och oanalytiskt och hela tiden fritt associerat till våra egna liv, egna relationer, egna erfarenheter och neuroser. Precis som vanligt alltså, och precis som alla litteraturkritiker jag sitter och läser på KB dagarna i ända säger att man inte får göra när man ska samtala om litteratur. Bra kväll. Vi snodde med oss tre goodie-bags och gick hem.