Samtal om en whiner

Förra veckan när jag var på harmonihelg i ett hus mitt ute i de öppna landskapen i Skåne (dvs fina vänner, mycket mat, mycket vin, lite bilutflykter, mycket sällskapsspel och mycket naturromantik) passade vi även på att ha bokcirkelsmöte om Goethes Sturm-und-Drang-verk Den unge Werthers lidanden. Slående i diskussionen var hur extremt irriterande vi alla (dvs. en demografiskt sett väldigt homogen grupp kvinnor i 24-25-årsåldern, boende i storstad, huvudsaklig inkomst studiemedel, övervägande singlar, inga barn, nästan helt heterosexuella, uppväxta med Darling, potentiella kulturtanter om sisådär trettio år) var på bokens huvudfigur, den lidande Werther. Faktum är att diskussionen ganska så direkt rörde sig bort från att behandla romanen så där lite allmänt och istället enbart fokuserades på Werthers personlighet som whiner, drama queen och egoist ("han är ju inte ens intresserad av Lotte på riktigt, bara av att i sina brev framställa sig själv som extremt romantisk och passionerad") och huruvida Goethe var medveten om vilken jobbig karaktär han hade skapat eller inte.


Jag tycker att det är väldigt intressant. Som litteraturvetare har jag stött på en hel del kursare som tyckt att Den unge Werthers lidanden är hur bra som helst, att Werther är hur fin som helst, slutet hur sorgligt som helst osv osv. Medan jag själv redan när jag läste den första gången, på littvet A-kursen, var så frustrerad över Werthers piedestalsyn på kvinnor, plåstertendenser, självömkande och påförande av skuld på Lotte att jag knappt kunde läsa klart boken (istället för att bara ta livet av sig direkt drar han ut på det hela i ett helt dygn, gottar ned sig ordentligt i sin olycka och passar under tiden på att skriva en rad brev, de flesta till Lotte och de flesta med det uppenbara resultatet att hon kommer att känna sig skyldig till W:s död. Mysig kille.).

Vilka är människorna som gillar Werther? Och varför tycker jag och mina kompisar instinktivt att han är så jäla jobbig och osympatisk? Rent intuitivt och genom att jämföra empiriska fakta kom vi fram till att den som hyllar Werther ofta själv är något av en Werther. Och anledningen till att vi ogillar Werther är att vi själva har negativa personliga erfarenheter av Werthers motsvarighet IRL.

Typexemplet på IRL-Werther är en kille du har träffat på universitetet någon gång, förslagsvis har ni läst konstvetenskap eller litteraturvetenskap ihop. Killen är en konstnärssjäl, känslig och romantisk, kanske är han det man förut kallade för indiepoppare. Kanske brukar han lyssna på Bon Iver eller Elliot Smith och vältra sig i sin egen melankoli (eller eh, det är ju jag...). Han är alltid kär, alltid olyckligt, eller väldigt destruktivt. Men verkar paradoxalt nog inte bry sig om att faktiskt lära känna föremålet för sina käsnlor. Kanske skriver han långa, passionerade kärleksbrev. Ofta önskar han att livet vore lite mer Sturm und Drang, helt enkelt. Och Den unge Werthers lidanden är en av hans absolut bästa läsuppleverlser, total identifikation här.


Vad säger ni? Har vi fel? Kan man gilla både Werther och Fittstim?

How do you do, Fräulein?

Igår i videobutiken (eller borde jag kalla det DVD-butiken? Förvirring.) fick jag plötsligt ett oväntat sug efter att se The Reader, filmatiseringen av Bernhard Schlinks Der Vorleser, som det var en massa ståhej om för ett tag sen, snygga Kate Winslet fick bl.a. en Oscar om jag inte minns fel (vilket man väl hade kunnat vänta sig eftersom hon i filmen 1. spelar en inte allt igenom god, ja, man skulle t. om. kunna kalla det en komplex människa, 2. är osminkad, 3. springer runt naken hela tiden). Jag undvek filmen med flit när den gick på bio eftersom jag hade läst i en recension att de amerikanska skådespelarna pratar engelska med tysk brytning, vilket lät rätt så outhärdligt.

Och såhär i efterhand så kan jag ju bekräfta att ja, det här med språkblandningen var rätt så outhärdligt. Ingen konsekvens överhuvudtaget: Winslet pratar engelska med någon sorts konstig hård tysk låtsasbrytning, Ralph Fiennes däremot (vars rollfigur ska vara lika tysk som Winslets) pratar perfekt engelska. De tyska Top Dawg-skådisarna som lånats in för att spela de inte lika bärande rollerna i filmen pratar å sin sida naturligtvis med autentisk accent. Vidare uttalas vissa tyska namn i filmen på tyska (Heinrich, Hanna) medan andra, som huvudpersonen Michael Bergs, med amerikanskt uttal. Jag orkar inte mecka med någon riktig fonetisk skrift här men om man på tyska säger ungefär "Mi-cha-el Berk" säger man på engelska "Majkel Börg". Sånt här stör mig ofantligt! Kan de inte bara bestämma sig, antingen kör vi på engelska eller på tyska? Satt också och irriterade mig på att viss text i bakgrunden av filmen, typ gatuskyltar, menyer, reklam osv. var på tyska medan annan, som böcker och brev, var på engelska.

MEN, det jag egentligen ville komma till var att The Reader trots språkförvirringen faktiskt är en helt okej film. Fin, till och med. Detta, kom jag och J fram till, helt enkelt för att Schlinks grundhistoria är så bra i sig: mångskiktig, tänkvärd. Att behandla ett ämne som förintelsen och skuldfrågan är inte lätt, men Schlink lyckas faktiskt inte bara närma sig det från ett oväntat håll utan illustrerar också komplexiteten i ämnet på ett både konkret och pedagogiskt sätt. Berättelsen om Hanna Schmitz är ett skolexempel på varför det sällan är möjligt att dela in världen i endast svart eller vitt.

Boken kan jag bara rekommendera, liksom Bernhard Schlink överhuvudtaget. Att jag faktiskt har läst den hela två gånger är däremot bara en slump, första gången (på svenska, Högläsaren) var jag ungefär tretton år och mest intresserad av älskogsscenerna.

Never ending story

Apropå inlägget nedan så har min förtvivlan precis växt ytterligare. När jag kom till extrajobbet i morse så väntade nämligen en smockfull vagn med läsex i lunchrummet. Bokhögen växte med ungefär tusen sidor på 30 sekunder. Bland annat fick jag med mig Susanne Axmachers Näckrosbarnen och Pauline Wolffs Swede - just det, två manifestförfattare!

Funderar på möjliga lösningar. Anställa en professionell läsare? Ta en s.k. "time out", åka till landet och begrava mig i böcker i en månad? Nörda in på film istället?

Bokhögar

Fast jag egentligen vet bättre inbillar jag mig ständigt att det faktiskt är möjligt att någon gång i livet komma ikapp sin egen bokhög. Att kunna gå in i en bokhandel och välja något nytt baserat på omslag och baksidestexter, inte på den där ändlöst långa listan i bakhuvudet. Ibland tror jag att jag är på väg att lyckas, bara för att tre dagar senare hjälplöst se hur traven växer till på nytt. Recensioner, skyltfönster, bloggar, presenter, vänners boktips – det är omöjligt att värja sig!

Problemet är att böcker – till skillnad från konst, musik och film – är ett långsamt nöje. De tar lång tid att skriva, lång tid att läsa. Man kommer aldrig att hinna färdigt. Titlar som "1001 böcker du måste läsa innan du dör" är ett hån.

På föreläsningen idag pratades det om romanens uppsving på slutet av 1700-talet, och hur folks läsande i och med det ändrade skepnad, från att ha varit intensivt till att bli extensivt. Det vill säga, om man förut hade haft ett begränsat bibliotek med en handfull böcker som man av uppbyggeliga skäl läste om och om igen, övergick man nu till en inställning där det viktiga var att läsa snabbt, läsa mycket och alltid läsa något nytt.

Där har vi roten till mitt ont, tack för det.

Uppsala

Kulturturisten reser vidare:

Alberto och jag har saker gemensamt

Om sina böcker, på sidan 307 i En historia om läsning:

[I]nnerst inne vet jag att den främsta orsaken till att jag håller fast vid denna ständigt växande skatt är en vällustig girighet. Jag tycker om åsynen av mina fullpackade bokhyllor, fyllda av mer eller mindre välbekanta namn. Det inger mig glädje att veta att jag är omgiven av en inventarielista över mitt eget liv med förebud om framtiden. Jag tycker om att i nästan bortglömda volymer hitta spåren av den läsare jag en gång var – anteckningar, bussbiljetter, papperslappar med mystiska namn och nummer, ett datum och en platsangivelse på försättsbladet som för mig tillbaka till ett visst café, ett fjärran hotellrum, en sommar för länge sedan.

Istället för Berlin

I helgen var jag i obygden, men passade även på att beta av lite kulturturism, det vill säga:

Han låg väldigt fint där under trädet. Jag lovade genast att en gång för alla läsa Schloss Gripsholm, som står i bokhyllan hemma. Jag lovar visst alldeles för mycket. Kom att tänka på besöket på den fantastiska stora judiska kyrkogården i Weissensee i Berlin för några veckor sen, där Tucholskys föräldrar ligger begravna. Eller, där finns två stenar, men bara pappan är begraven där på riktigt, Tucholskys mamma dog i Theresienstadt. Själv hamnade han i Mariefred, trots att han var så säker på att han, precis som "alla andra", skulle sluta i Weissensee.


Mariefred har lyckats rätt bra med turistfällorna, måste jag säga. Gripsholms slott, graven, och så Grafikens hus där man just nu kan kolla in Karin Mamma Anderssons USA-prints. Ett ångtåg fanns det också, men det åkte jag inte.

Vill man ha en lätt och ledig väg till människan Kurt Tucholsky så finns han ju annars faktiskt med som en av de centrala figurerna i Jason Lutes Berlin-serier. Bra grejer!

Andra chansen då

Härom veckan lärde jag mig en läxa, nämligen att aldrig slänga bort böcker. Det är inget jag direkt brukar göra men förra året blev jag så frustrerad över hur dålig Alberto Manguels En historia om läsning var att jag efter 50 sidor – i affekt! – kastade bort den.

Jaja. Tror ni inte att just den av alla böcker dykte upp på min litteraturlista för hösten? Det var bara att gå och köpa skiten igen, eller skiten och skiten, den är fortfarande tidvis väldigt tjatig men det här gången ändå rätt intressant. Kanske för att jag nu har tvingat mig själv lite längre in i boken (än de futtiga 12 sidor efter Manguels sentimentala inledning där jag slutade sist) och kommit till den del av boken som faktiskt handlar om läsandets historia, och inte bara om författarens egen uppväxt, hans favoritböcker, barnflickor, dejter med Borges... Jag VET, det låter kul (det var ju därför jag köpte den från början) men jag lovar, till och med en genomgång av läskulturen i de medeltida klostren är mer rafflande i jämförelse.