Istället för Berlin

I helgen var jag i obygden, men passade även på att beta av lite kulturturism, det vill säga:

Han låg väldigt fint där under trädet. Jag lovade genast att en gång för alla läsa Schloss Gripsholm, som står i bokhyllan hemma. Jag lovar visst alldeles för mycket. Kom att tänka på besöket på den fantastiska stora judiska kyrkogården i Weissensee i Berlin för några veckor sen, där Tucholskys föräldrar ligger begravna. Eller, där finns två stenar, men bara pappan är begraven där på riktigt, Tucholskys mamma dog i Theresienstadt. Själv hamnade han i Mariefred, trots att han var så säker på att han, precis som "alla andra", skulle sluta i Weissensee.


Mariefred har lyckats rätt bra med turistfällorna, måste jag säga. Gripsholms slott, graven, och så Grafikens hus där man just nu kan kolla in Karin Mamma Anderssons USA-prints. Ett ångtåg fanns det också, men det åkte jag inte.

Vill man ha en lätt och ledig väg till människan Kurt Tucholsky så finns han ju annars faktiskt med som en av de centrala figurerna i Jason Lutes Berlin-serier. Bra grejer!

Andra chansen då

Härom veckan lärde jag mig en läxa, nämligen att aldrig slänga bort böcker. Det är inget jag direkt brukar göra men förra året blev jag så frustrerad över hur dålig Alberto Manguels En historia om läsning var att jag efter 50 sidor – i affekt! – kastade bort den.

Jaja. Tror ni inte att just den av alla böcker dykte upp på min litteraturlista för hösten? Det var bara att gå och köpa skiten igen, eller skiten och skiten, den är fortfarande tidvis väldigt tjatig men det här gången ändå rätt intressant. Kanske för att jag nu har tvingat mig själv lite längre in i boken (än de futtiga 12 sidor efter Manguels sentimentala inledning där jag slutade sist) och kommit till den del av boken som faktiskt handlar om läsandets historia, och inte bara om författarens egen uppväxt, hans favoritböcker, barnflickor, dejter med Borges... Jag VET, det låter kul (det var ju därför jag köpte den från början) men jag lovar, till och med en genomgång av läskulturen i de medeltida klostren är mer rafflande i jämförelse.

Jag vidgar mina vyer

Med det här kassa mobilfotot vill jag bara avslöja vilken hylla jag hängde vid i förrgår på stadsbiblioteket. Anledningen stavas min andra bokcirkel (det här är den första) som har möte ikväll. Fem litteraturvetare som träffas och läser böcker vi har fördomar om ihop. Min motivation är att det ger ett mer trovärdigt intryck om man argumenterar emot något som man faktiskt har läst. Hittills har vi pratat om Paolo Coelho (fördomarna bekräftades om man säger så) och Stieg Larsson (bättre än jag trott, platt men riktigt spännande).

Och nu ligger jag i soffan och sträckläser Kvinnan är första könet. Mår lite sämre efter varje mening.

Jag gillar...

...spåren som tidigare läsare lämnat efter sig:


Namnteckningen från en, gissar jag, ung man som varit i New York och inhandlat en "number one bestseller".


Ett visitkort från en parisisk modebutik.


"Property of the Renfrewshire Education Committee."

Ingeborg

Nämen, ser man på!

Jag som funderade så på det märkliga i att Ingeborg Bachmanns roman Malina, som alltid kommer upp förr eller senare när det handlar om modern tyskspråkig litteratur, Österrike, Gruppe 47 och så vidare, aldrig översatts till svenska. På nästan fyrtio år. Men! Så kom jag hem från Berlin och tillbaka på jobbet låg den plötsligt där, i en snygg inbunden variant utgiven av det lilla förlaget Salamonski, bland andra bokhögar på nyhetsbordet. I juli kom den ut, Maria Schottenius skrev apropå det i DN om den såhär. Salamonski har jag aldrig hört talas om tidigare, men blir direkt charmad av den hemsnickrade hemsidan, den korta men personliga utgivningslistan och den uppenbara entusiasmen. "Vårt motto är att publicera det som vi inte på något sätt kan låta bli att publicera." Bakom namnet står bland annat författaren och Norstedts-förläggaren Håkan Bravinger. Stefania Malmsten har formgivit Malina (gillar alltid hennes bokomslag, dessutom är hon ju dotter till Bodil, älskar Bodil!) och Liselotte Watkins har tecknat författarporträttet.

Sjukt snyggt. Nu blir jag bara ännu mer sugen på att sätta igång med lära-känna-Bachmann-projektet. I bokhyllan hemma står också en samling med hennes lyrik, noveller och annat smått och gott som följt med J i flytten men som jag förut inte riktigt registrerat.

Plus att Eva från Brno som jag träffade på Humboldt hyllade brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan. Vet att jag läste någon essä i Süddeutsche Zeitung om den för länge sen och det lät väldigt passionerat och spännande. Det bådar gott för en djupdykning, helt enkelt!

Äntligen!

Älskar DN Boklördag. Igår var det dessutom extra roligt eftersom man med buller och bång publicerade ett – hör och häpna – alldeles äkta och nyskrivet litterärt manifest! De sju så kallade yngre författarna bakom "Manifest för ett nytt litterärt decennium" vill slå ett slag för "det klassiska berättandet" och delade i punktform högtidligt ut kängor åt främst den unga samtida prosans hang-up på omotiverade form- och språkexperiment, men även åt deckare, chick-lit, sammanblandningen av självbiografi och fiktion, journalistisk prosa, historiska biografier, skrivarskolor, samt åt herr och fru Ahndoril, Lotta Lotass med flera... Höga ideal, stora ambitioner, kvalificerat litteraturbitchande. Underbart!

Jag gillar ju verkligen hela idén med manifest, oavsett vad man tycker om innehållet i dem. Klagade senast för någon vecka sen på avsaknaden av allvar och ideal i den samtida litteraturen, av litterära grupperingar, manifest, diskussion, polemik. När var och en sitter på sin egen lilla vindskammare och skriver händer liksom inget. Känner mig väldigt tröstad av att manifestens tid alltså inte är alldeles förbi. Det finns fortfarande författare med starka åsikter om hur konst ska skapas och fungera, som i alla fall har ambitionen att utveckla litteraturen, det finns fortfarande folk som tror på framsteg! Tydligen. Dessutom håller jag med om grundidén i detta berättandets manifest, jag har alltid varit mer för epiken än lyriken.

Och så tycker jag att det är väldigt lustigt att nästan varenda tankegång som finns med i manifestet är saker som Jerker Virdborg, som är en av de sju, också pratade om när Petter intervjuade honom för Känguru förra året. Irritationen över språkexperimenten och föraktet för "clownprosa" och författare som levererar oneliners... Passionerat.

Har bara läst Försvinnarna av Virdborg, men den är väldigt bra, suggestiv och obehaglig, och faktiskt ett utmärkt exempel på just den typ av prosa som författarna enligt manifestet vill skriva: en där berättelsen och berättandet står i centrum, och egenheterna i språk och form finns där av ingen annan anledning än för att förstärka och lyfta fram historien. I oktober kommer Virdborgs nya roman Kall feber, som ska stå i något sorts dialogförhållande till Karin Boyes Kallocain. Efter den här manifest-cirkusen kan man inte göra annat än att vänta på den med spänning.

Världens mittpunkt

Hanterar saknaden efter Berlin genom att läsa om Berghain i Lost and Sound: Berlin, Techno und der Easyjetset. Nu är det slut med fyra veckor av glasbubbleliv. Dags för plugg, plikter, jobb, vardagsproblem och ett akut otillräckligt uteliv. Buhu.