Kungen har fel!

När jag gick på gymnasiet hade jag en period då jag läste ganska många standarddeckare, men det verkar som att jag fick en överdos för sedan dess har jag knappt läst en enda. Förutom Män som hatar kvinnor i den ena bokcirkeln då, men det var ju just för att det var en bok jag själv aldrig skulle köpa.

Det är ju lite tråkigt att vara sådär förutsägbar, så när jag nu ändå hade Johan Theorins Blodläge hemma tänkte jag att jag skulle passa på att läsa den. Folk vars smak jag litar på har sagt att den ska vara så speciell, bättre skriven än andra deckare, och till och med kungen läser ju den. Men hallå, den är ju tråkig! Ska inte underhållningsdeckare lyckas dra in en redan på första sidan? Jag har kommit till s. 36 nu och var så oengagerad att jag började diska istället.

Mer internationell bokmarknadsforskning

När jag var i Münster i juni fortsatte jag med det internationella bokhandels-spanandet och gjorde vissa spännande observationer. Till exempel:

I Tyskland har Twilight-hypen gett upphov till en helt ny genre! Låt mig presentera: romantasyn!

Tyskland är för övrigt förhoppningsvis det enda västeuropeiska land där ett begrepp som kvinnokraft kan bli lika med chick-lit. Jag stod ett tag bredvid det här bordet och såg arg ut, men ingen reaktion.

Fler exempel på hyllplatskreativiteten i de tyska bokhandlarna: Junge Szene, för unga young-adult-hipsterböcker som Helene Hegemanns Axolotl Roadkill, Charlotte Roches Feuchtgebiete (borde inte den vara på Frauenpower?) och nedan nämnda Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst.


Och slutligen: varför bor inte jag i ett stort kulturland där förlagen har råd att ge ut trevliga reseantologier ordnade efter respektive land? Jag vill också åka till Grekland och läsa utdrag ur The Magus och Sapfos dikter! Till Paris och läsa frankofilnoveller. Kom igen!

Döden döden döden

Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst är fin, sorglig, välskriven, men ändå bättre i teorin än i praktiken, tyvärr. Det låter så smärtsamt bra: en ung kille dör i en bilolycka, hans flickvän och hennes bästa vän bearbetar (eller flyr ifrån?) sorgen genom att ge sig ut på en planlös roadtrip genom Tysklands ingenstans. "En berättelse om vuxenlivets första riktiga kris", som baksidestexten säger. Något jag borde gilla.

Men jag har läst den här berättelsen förut, och bättre, någon annanstans. Vill man ha tysk melankolisk samtidsprosa där alla riktiga känslor är gömda mellan raderna och sorg, ilska eller desperation endast uttrycks genom till synes meningslösa beskrivningar av likgiltiga vardagssysslor och tyst dramatik tycker jag att man istället kan läsa den fantastiska Judith Hermann. I Alice behandlar hon till och med ämnet hur-reagerar-man-om-ens-livskamrat-dör i hela fem noveller.

I Und im Zweifel für dich selbst är alla de där märkliga nyckfulla handlingarna som huvudpersonerna utför och som ska göra att man förstår att de är på gränsen till nervsammanbrott så ödsligt tomma i sin symbolik. Ska man skriva isbergsteknik måste man behärska konsten att ladda ytan med verklig, tätt sammanpackad betydelse.

Men omslaget är fortfarande to die for. Och, bonusinfo, Elisabeth Rank har en rolig blogg med en massa knäppa How-to-look-like-our-shirt-print-bilder.

Soul mates

Är inte omslagen till böckerna jag och JMG läser väldigt lika på något subtilt sätt? Manshuvudena, vända mot varandra. Den mystiska deckaratmosfären.

Litteratur-events jag skulle gått på den här veckan om jag inte haft annat för mig

Sofi Oksanen på Söderbokhandeln i Stockholm. På onsdag klockan 19.

Biskops-Arnö-skribenter på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb. (Obs att bilden tyvärr inte föreställer Hornstulls strand.) Onsdag klockan 20.

Och ett samtal om litteratur och upphovsrätt (apropå Helene Hegemanns skandal med Axolotl Roadkill) på Goethe-institutet. Torsdag 18:30. (Obs att de brukar bjuda på vin!)

Böcker och politik

Lydia Cachos självbiografiska dokument Jag låter mig inte skrämmas borde läsas för den goda sakens skull. Cacho är en av de mest beundransvärda offentliga personer jag vet: journalist, feminist och människorättskämpe som blivit världskänd för sitt engagemang mot sexhandel, pedofili, korruption och organiserad brottslighet i Mexiko. Och, tyvärr (och det är det den här boken handlar om) för de repressalier hon fått utstå för sitt arbete (otaliga livshot – hon följs ständigt av livvakter – rättsvidriga gripanden, tortyr och trakasserier).

Hon är en nästan overkligt stark person – idealistisk och principfast med en ärlig tro på möjligheten till en bättre värld. Hennes föredrag på bokmässan i Göteborg i höstas är det enda av de seminarier jag gick på som jag faktiskt minns.

Synd bara att boken helt enkelt inte är särskilt bra skriven. Jag låter mig inte skrämmas är rörig och ytlig journalistik. Läsaren hålls hela tiden på armlängds avstånd, det är opersonligt, med för mycket hastigt refererande av händelseförlopp och för lite bakgrund och analys.

Men som sagt, läs den för sakens skull. Precis som för Roberto Saviano innebär medial och internationell uppmärksamhet en sorts livförsäkring för Lydia Cacho.

Books and booze

Bytet från Pocktail-festen på Natur & Kultur igår kväll. Läsa själv eller ge bort? Anna bad oss att tömma spritflaskorna och bokborden och jag och Heléne tog henne på orden. Jag har aldrig kalasat i begravnings-outfit förut och kan säga att det var en hit. Trevligt folk, fantastisk utsikt. Nu är Pocktail dött och Annas nya blogg hittar man här.