Domedagen är nära

Har precis börjat läsa denna. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att jag alltid börjar störa mig på sån här smart amerikansk populärvetenskaplig litteratur efter typ 50 sidor? The Long Tail var urtråkig när man väl hade fattat poängen (borde läst artikeln istället), d.v.s. efter första kapitlet. Gladwell skriver bättre och har fler fyndiga exempel men ändå, att jag väljer att lyssna på musik istället för att läsa boken som ligger i väskan på tunnelbanan är inget bra betyg.

I alla fall så vet jag hur som helst inte hur bra valet att läsa The Tipping Point var just nu... Genomgående för boken är att Gladwell för att beskriva hur trender startar och plötsligt utan förvarning utvecklas och blir lavinartade använder sig av en liknelse om hur epidemier fungerar. Mitt problem är att jag tar större intryck av liknelsen i sig än av det Gladwell egentligen vill säga, alltså, om vi säger så här, jag är lätt hypokondrisk och behöver med tanke på allt snack om svininfluensan minst av allt i världen just nu läsa sånt här:

This is a well-known principle in virology. The strains of flu that circulate at the beginning of each winter's flu epidemic are quite different from the strains of flu that circulate at the end. The most famous flu epidemic of all – the pandemic of 1918 – was first spotted in the spring of that year and was, relatively speaking, quite tame. But over the summer the virus underwent some strange transformation and over the next six months ended up killing between 20 and 40 million people worldwide. Nothing had changed in the way in which the virus was spread. But the virus had suddenly become much more deadly.

Gulp. Idag skämtade min språklärare om influensan och sa glatt: "Vem vet hur världen kommer att se ut om ett år om vi träffades här igen, vem vet om vi ens skulle vara här allihop!?" Det här är inte roligt! En kund som jag hade för några veckor sen berättade att han var virolog eller immunolog eller något liknande och att svininfluensan bara är ett fjutt i förhållande till alla andra smittor som är nära att bryta ut och som han som insider men inte allmänheten kände till. Svininfluensan kanske inte ens är det största hotet!!

Vill man götta sig i influensehets så kan jag för övrigt varmt rekommendera Superklubbens rapportering. Alltid lika peppade på domedagen.

Comeback

Apropå Judith Hermann så kom jag att tänka på hur glad jag blev i våras när jag fick veta att hon skulle komma ut med en ny bok. Jag och J bildade en minibokcirkel och läste en novell i taget under ett par veckor, högtidligt, och bokpratade sedan i parken, vid frukosten, på natten.

Och jag kom att tänka på det stora minuset (som också är det stora plusset) med de författare som jag gillar och som inte är någon sorts moderna eller omoderna klassiker och döda för länge sedan utan fortfarande, som Hermann, är produktiva. Nämligen att det är så olidligt att vänta. Alla är ju inte som Palahniuk.

Till exempel, snälla rara Jeffrey, raff dich auf, få ihop en ny roman nu!

Shit vad jag kommer fira när den dagen kommer. Och det kan ju knappast bli en The Little Friend av det, eftersom den svåra andra boken redan kommit, eller??

Judith, walk with me

Kan någon förklara för mig hur man laddar ner det här? Det står att man ska kunna spara ner en mp3-fil men jag lyckas bara få någon ljudström som jag inte kan lägga på ipoden. Är det för att jag har mac? För att jag är en teknikidiot? Snälla hjälp, jag är så himla sugen: en promenad genom Berlin (med karta och allt), samtidigt som Judith Hermann guidar runt en i hörlurarna. Min absoluta favorit bland samtida tyska författare! (Ehh ok jag skulle väl inte säga att jag har stenkoll på konkurrensen men hon är i alla fall galet bra. Så bra att jag riskerade att förstöra hela upplevelsen av Nichts als Gespenster genom att skriva C-uppsats om den...) Och som dessutom, visar det sig, kommer från Neukölln, där jag just nu sitter i ett smuligt WG-kök, kokar rödbetor och lyssnar på Stone Roses.


Enda minuset är att JH har en jättejobbig röst. Jag lyssnade på ett hörprov från hennes senaste novellsamling Alice, där hon läser själv, och blev grundligt besviken. Gnällig. Värsta sortens tyska kvinnoröst (jag har en teori om att det finns kanske fem olika kvinnoröstgrupper här, ska försöka analysera det närmare någon annan gång).

Verkligheten

I en artikel om bokcirkelsfenomenet i Höstens Böcker lade en av de intervjuade fram teorin att bokcirklande är så populärt just för att det ger oss en anledning att diskutera ämnen vi annars sällan kommer in på. Tunga grejer, eller känsliga, eller väldigt personliga. Jag suktade i åratal i smyg efter att få vara med i en bokcirkel utan något som helst resultat, tills förra året, då jag plötsligt hux flux hamnade i hela två stycken. Och jag kan säga som så mycket att så länge det inte handlar om någon väldigt litterär cirkel där man diskuterar stil och motiv och analyserar berättarhållning och annat nördigt så tror jag att Höstens Böcker har väldigt rätt. Och jag tycker det är så fint.

Poängen är liksom egentligen inte själva diskussionen om romanen, dess handling eller karaktärer – alltså om textens värld – utan snarare de associationer till det egna livet som den väcker hos läsarna. Det är det som är så spännande, alla har läst samma text, har samma utgångspunkt, men i diskussionen kring texten kan man, lika gärna som att finna att man delar erfarenheter med de andra som man inte hade en aning om, inse att man läst och förstått det hela helt annorlunda, utifrån de förutsättningar och den bakgrund man har. Även om samtalet till en början rör sig kring romanen i sig brukar det i min ena cirkel inte dröja länge innan tyngdpunkten flyttas till det personliga, hemligheter avslöjas, hjärtan öppnas tills det blir ett enda stort blött deep talk av det som från början var förklätt till en diskussion om litteratur. Jag skulle till och med vilja påstå att läsningen av Revolutionary Road på ett dramatiskt sätt förändrat hela vårt sätt att umgås. Det är mer drama nu, om man säger så.

Vad vi läser brukar vi slåss om i en facebook-tråd, hittills har det blivit de här:

Nästa gång går vi över till männen och läser Goethe.

Holden och Medina

På ett sätt är det synd att jag hann läsa ut Joy Nicholsons Klanerna i Palos Verdes så snabbt (ett av Modernista-fynden, remember?). Den hade nämligen annars passat perfekt i den ena lilla bokcirkeln jag är med i, där vi av någon omedveten anledning (eller kanske inte så omedveten ändå) nästan bara valt och läst coming-of-age-romaner med kvinnliga personer i huvudrollen. Det är fint på ett sätt för annars känns det som att de flesta ”viktiga” växa-upp-skildringarna (inte samma sak som uppväxtskildringar!) handlar om män (som naturligtvis även de kvinnliga läsarna förväntas kunna identifiera sig med, det omvända är däremot otänkbart). The Catcher in the Rye är väl kanske den mest kända. Den är visserligen fin som snus men kände jag en femtonåring idag skulle jag mycket hellre ge henne eller honom Klanerna i Palos Verdes.

Hör bara hur underbar settingen låter: Katastrofalt dysfunktionell familj. Gated community på USA:s västkust. En pappa som är kändiskirurg och ligger runt med grannfruar och sköterskor. En groteskt tjock och psykiskt instabil mamma (tidigare fotomodell) som äter konstant som någon sorts förvirrad protesthandling (L som tipsade associerade till Fat is a Feminist Issue). Väldigt mycket surfing. Väldigt mycket pengar, knark, pyromaner och riktiga mean girls. Lite skabbigt och sorgligt utnyttjningssex (men som tur är också en outsider-snygging som plötsligt dyker upp och kärar ner sig i huvudpersonen).

Klanerna i Palos Verdes lyckas vara feministisk utan att någonsin vara övertydlig, lyckas få helt galna karaktärer att verka trovärdiga och lyckas skildra maktspelet i den undergångsdömda familjen Mason på ett så komplext sätt att man på något sätt förstår allas ståndpunkt. Fast både mamman och pappan sviker och manipulerar som galna framstår ingen av dem som ondare än den andra. Med huvudpersonen Medina (åh, hon är en sån tuffing!) sympatiserar jag så mycket att jag måste googla Joy Nicholson efteråt (misstänker att romanen är väldigt självbiografisk). Blir lite besviken när jag ser att hon bara skrivit en bok till (som inte alls låter lika intressant) och istället öppnat ett hem för djur som farit illa. Wot?

Sightseeing in the underground

Idag var jag så inne i all porr och alla förvecklingar i Snuff att jag åkte fel i tunnelbanan tre gånger. Skämdes och hoppades att ingen såg hur jag hela tiden fick gå över till andra sidan av plattformen och åka tillbaka samma väg igen. Hur lyckas man? Tanken var att jag skulle åka Friedrichstraße–Rathaus Neukölln men istället för att följa planen gick jag oväntat (för mig själv alltså) av på Hermannplatz, bytte helt godtyckligt till U8, upptäckte vid Hermannstraße att jag åkte fel, gick av och åkte tillbaka, missade Hermannplatz, gick av på Schönleinstraße, åkte tillbaka till Hermannplatz, gick på U7 igen och lyckades, hör och häpna, slutligen gå av på rätt hållplats. För den som vill ha en ännu tydligare bild av hur borta jag egentligen var kan den här kartan kanske vara till hjälp:

Na? Boken är för övrigt bra men inte lika bra som t.ex. Lullaby eller Rant (älskar Rant!). Lite tjatig. Lite mycket upprepningar. Lite mycket så att alla Palahniuks karaktärer har samma typ av röst och sätt att uttrycka sig på, oavsett vilka de är. Ok det är en fantastisk typ av berättarröst men jag vill inte tro att det är den enda han har att komma med.

Fyra veckor på kontinenten

Har precis packat. Bytte med tanke på de snåla bagagevikt-restriktionerna ut det stora Prisma-lexikonet mot det lilla. Jag har ingen våg och är världens sämsta på att höfta. Tur att det finns pocket asså!