Rassel i kulturtantspoängmätaren

I torsdags var jag, JMG och Louise på Goethe-institutet och lyssnade på Julia Franck som pratade om sin roman Die Mittagsfrau/Hjärtats blinda fläckar. Fascinerande historia och en väldigt fascinerande författare - jag har aldrig varit med om en författare som frivilligt varit så privat i en intervju.

Ett hett tips, det där Goethe-institutet! En-och-en-halv timmes förhoppningsvis intressant bokprat (med simultantolkning för den som inte kan tyska), sen får man gratis vin (rött, vitt) och kan mingla med exiltyskar (det är välbesökt!). Nästa Veranstaltung är den 13 november, då handlar det om murens fall och bland annat kommer författaren Katja Lange-Müller, som även hade en VIP-läsning för min kurs i Berlin i somras. Rolig kvinna.

Feber

Nämen!

Helt oberoende av varandra har båda mina bokcirklar bestämt sig för att läsa böcker med matchande titlar.

Den här med litteraturvetarna:

och den här med verklighetens folk (äh, jag ba skojar, verklighetens folk skulle aldrig läsa en kvinnlig modernist):

Härom veckan hade litteraturvetarcirkeln möte om Karin Boyes Kallocain. De andra tyckte att den var banal men jag tyckte den var en pärla. Och mer tänkvärd än både Orwells 1984 och Huxleys Brave new world. Bara det att det stora hotet mot staten och diktaturen i boken inte är det organiserade motståndet, utan de mest förtroliga mänskliga relationerna. Familjen, tvåsamheten, den nära vänskapen. Som därför måste omöjliggöras!

Jerker Virdborgs Kall feber som vi fortsätter med ska enligt reklamtexten vara inspirerad av Kallocain, och passande nog kommer han (Albert Bonniers-författaren...) till Bonniers Konsthall på torsdag för att prata dystopier med Alexandra Coelho Ahndoril. Då går vi dit, som en riktig studiecirkel.

Boktips

Jag gillar verkligen den här historien:

När J spelade i Luxemburg förra veckan försökte han få igång en konversation med publiken genom att fråga om de hade några bra boktips. Ingen svarade förstås. Men när han gått av scenen var det plötsligt någon som stack till honom en lapp:

Den hade gått runt i publiken, folk hade uppenbarligen tagit frågan på fullaste allvar. Jag dör, så fint.

Jag industrispionerar nere på kontinenten

En marginell men ändå tråkig konsekvens av att min kamera blev snodd i Spanien är att jag inte har några pedagogiska foton att illustrera mina iakttagelser i de spanska bokhandlarna med. Men ni får försöka visualisera.

Granada är en riktig studentstad så där finns bokhandlar överallt. Och välsorterade är de, även om de är små. Hur det går ihop har jag ingen aning om. Är det de fasta bokpriserna? Den kontinentala bildningen? I bokhandeln Atlandia på Gran Vía de Colón berättade innehavaren att de olika butikerna i staden nischat in sig på olika områden. En bokhandel som låg nära juridiska institutionen hade böcker inom juridik, ekonomi och politik, en som låg i läkarstudenternas kvarter medicinsk litteratur och så vidare. Jag tänkte på min Akademibokhandel och det ständigt krympande utbudet. Att jag hela tiden får hänvisa till Bokus. Läste i Svensk bokhandel att internetbokhandeln i länder med fasta bokpriser (typ alla västeuropeiska länder: Tyskland, Frankrike, Spanien...) har svårare att vinna marknadsandelar. Något att tänka på.

På Atlandia fanns dock mest skönlitteratur, både bestsellers och slowsellers och en massa klassiker dessutom. Däremot nästan inga böcker på andra språk än spanska. Det är rätt frustrerande att gå runt och mysa i boklådor där man inte kan köpa något (men bra för privatekonomin såklart). Istället blev jag hooked på andra saker, hur böckerna var ordnade i hyllorna till exempel. Jag trodde att den alfabetiska ordningen var universell, men tydligen inte: I Spanien står böckerna inte uppställda efter författare och titel, utan efter förlag, så att det bildas snygga enhetliga grafiska färgfält i hyllorna (varje förlag har sin egen profil när det gäller omslagsdesign, som en sorts serieutgivning med samma färg, storlek, typsnitt osv.). Jag blir så nyfiken, betyder det här att bokförlagens status är bättre i Spanien? Har allmänheten bättre koll på förlagen och deras profiler än här (där de flesta kanske kan namedroppa Bonniers och Norstedts, men skrämmande nog sällan mer än det)?

Och framför allt: hur hittar man det man söker? Först måste man veta vilket förlag som har gett ut just den bok man letar efter, sedan måste man lista ut hur böckerna står ordnade inom respektive förlags hylla, för inte heller där råder det någon synlig ordning, varken alfabetisk eller annan. Är det ett sätt att skapa arbetsplatser i bokhandeln måntro?

Lätt att hitta var däremot det obligatoriska svenskhörnet - en hög stapel Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Åsa Larsson intill varandra. Och i flygplatsbokhandeln i Madrid var de där igen, på mittenbordet. Det går bra, minsann!

Hälsning från Spanien

Humor på ryska

Mamma lånade mig den här, jag tycker omslaget är fantastiskt snyggt:

Novellerna däremot var lite svårsmälta, tror det berodde mycket på översättningen. Språket kändes avhugget, otympligt, konstlat – inte skriver väl Tjechov så?

Den berättelse jag gillade bäst var ingen av de slösa-bort-livet-vemodiga som upptog större delen av boken utan en kort, snärtig och väldigt rolig novell i slutet av boken som heter "Ryktet går". En lärare i välskrivning (bara det är ju roligt) vid namn Sergej Kapitonitj Achinejev råkar på sin dotters bröllopsfest inför en av sina vänner, Vankin, ge skenet av att ha en affär med sin kokerska. För att förekomma det falska rykte han befarar att Vankin kommer att sprida ut på festen skyndar sig Achinejev att mingla runt bland festdeltagarna och för var och en berätta sin version – den sanna – av historien: han stod tillsammans med kokerskan i köket och hade just medelst ett smackande ljud med läpparna i luften visat sitt gillande av hennes kokkonst, då vännen Vankin promenerar in i köket – och tror att det är ljudet av heta kyssar han precis har hört..!

Först när Achinejev berättat om incidenten för alla på festen pustar han ut. Men hans ansträngningar tycks ändå förgäves. Bara några dagar senare hör han att ryktet om hans förhållande med den allt annat än snygga kokerskan går i byn, och till slut konfronterar till och med hans egen fru honom med det. Förargad söker Achinejev upp Vankin – men denne svär på sitt eget liv att han inte har sagt ett knyst till någon om det han hörde i köket.

Den som har skapat ryktet – genom sin egna ivriga och nervösa dementi – är Achinejev själv.

Hurra!

För att jag för första gången faktiskt har läst årets nobelpristagare i litteratur. På tyska. Det ni! Och på WALTIC-kongressen förra sommaren såg jag och Simon Herta Müller live on stage, tror det var i en paneldebatt om exil-litteratur. Lika mörk, allvarlig och motvalls som jag föreställt mig efter att ha läst essäerna i Der König verneigt sich und tötet. Samtalsledarens försök att lätta upp stämningen gick inte hem alls, Müller vägrade skämta till svars på någon fråga.

Beviset!