Stockholmsångest

Johan Klings förmåga att med minimala medel (ett språk så knappt och sparsmakat att JMGM:s svenskalärare dömde ut den som för lättläst) slå knytnäven i läsarens mage är imponerande. Människor helt utan betydelse är lysande prosa, och den får mig att må illa. Ställer in den i bokhyllan med samma känsla av nästan panikartad förödmjukelse som efter att jag såg Darling på bio (exempel: den medelålders mannen förlorar allt och tvingas flytta in i ett studentboende. Låtsas som att det är lugnt).

Det är träffsäkert, obarmhärtigt, stämningsfullt. Och inget man egentligen vill läsa när man precis är på väg ut i kulturarbetarverkligheten.

Kloka kvinnor i övre medelåldern som jag avgudar som ett patetiskt litet boyband-fan

1. Bodil Malmsten

Sträckläste Priset på vatten i Finistère julen 2006 och önskade på fullaste allvar att jag också finge vara en medelålders kvinna med uppbrytarlust (inte en young and perky 21-åring), flytta till Frankrike och odla pioner.

2. Gun-Britt Sundström

Jag har bland annat poserat framför Maken-litteratur-skylten utanför café Valand i Stockholm. Hardcore! Bitar av mig själv finns i pocket nu, läs den, till exempel i kollektivtrafiken, det har jag gjort och det är passande på mer än ett sätt.

Baka kaka

I år kan inget få mig att känna entusiasm inför bokrean. Gud vad trött och falsk den är. Den allmänna, stora, bokhandelskedje- och varuhusrean alltså, inget ont sagt om initiativ som Söderbokhandelns lysande 40%-på-allt-tradition.

Jag har knappt ens jobbat på rean i år, bara fyra timmar. Wahnsinn! Blev närmast förvånad när jag trots detta lyckades peppa upp mig tillräckligt för att köpa med mig Mia Öhrns Klassiska kakor på nytt vis hem när jag nu ändå var på jobbet. 60 spänn, för den som blir inspirerad och inte har ynnesten att njuta av personalrabatt.






Retro-estetiken och alla hallongrotte-, radiokake- och finska pinne-recept påminner mig om den här gamla skamlöst Marabou-sponsrade godingen:


Det är roligt att baka!! Allt jag kan om sockerkakor, korvpizza och smörkräm har jag lärt mig i Det är roligt att baka. Underbar.

Fint som snus

Nästan för bra för att vara sant: världens raraste och närmast ruskigt begåvade Elisabeth Moch (som är kvinnan bakom min fina header) gör numera inte bara illustrationer för tunga tidskrifter, Minimarket-tryck och pinupkalendrar, utan även bokomslag. I love!

Se Ellis portfolio här. Läs om boken här. Låter som något som skulle kunna passa som en vemodig sommarbok, eller hur?

Jag firar uppsatsinlämningen med att dejta mig själv och en bok

När jag bodde i Edinburgh brukade jag jämt göra saker själv. Gå och fika med böcker, gå på bio, gå på museum, gå till parken. Samma sak i London, och till och med under sommaren i Münster. Numera gör jag det i stort sett aldrig (för lite tid? för många vänner? för invand miljö?) och igår blev jag påmind om hur dumt det är att jag slutat med en sak som jag ju egentligen gillar jättemycket. Hänga med mig själv d.v.s.

Anledningen till detta var att jag oväntat blev lämnad hanging solo, eftersom de tre människorna jag kunde tänka mig att eftermiddagshänga med för att fira att jag äntligen blivit färdig med magisteruppsatsen 1. hade kräksjukan, 2. jobbade, 3. var på föreläsning. Bra kvinna reder sig själv, tänkte jag, gick till jobbet och köpte den här:

och satte mig sedan på Bagdad Café (i hörnsoffan, som är grön och lagom mjuk och lagom hög att liksom sjunka ner i på ett bekvämt men inte allt för osnutet sätt) på medelhavsmuseet och läste och drack te i två timmar. Det var så underbart att jag till och med tog påtår, inte bara på teet utan även på kakan.

Läs boken istället!

Bara så ni vet var filmen en besvikelse – förenklad, förkortad, för sentimental, för långt ifrån originalet. Boken däremot fantastisk. Den svenska översättningen av Håkan Bravinger damn beautiful. En av de bästa romaner jag läst på länge (någonsin?), faktiskt. Amanda störde sig på kvinnoporträtten men allt sånt gick över huvudet på mig, jag älskar allt: språket, stämningen, tempot; melankolin, universitetsmiljön, det småputtrigt vardagliga och de stora känslorna som flätas in i varandra. Att vara fast i Georges huvud en hel dag: se genom honom, men också se honom, som den futtiga men samtidigt fina varelse han är.

Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.

Läs ...

... Annina Rabes sammanfattning av litteraturen på 00-talet i Noll noll. Om språkmaterialism, deckarvågen, bekännelser, kärnfamiljsångest, pappor, bloggar och litteraturen som blev en hipp modeaccessoar.