Books versus cigarettes

Kungen har fel!

2010-07-25T17:08:00.003+02:00

När jag gick på gymnasiet hade jag en period då jag läste ganska många standarddeckare, men det verkar som att jag fick en överdos för sedan dess har jag knappt läst en enda. Förutom Män som hatar kvinnor i den ena bokcirkeln då, men det var ju just för att det var en bok jag själv aldrig skulle köpa.

Det är ju lite tråkigt att vara sådär förutsägbar, så när jag nu ändå hade Johan Theorins Blodläge hemma tänkte jag att jag skulle passa på att läsa den. Folk vars smak jag litar på har sagt att den ska vara så speciell, bättre skriven än andra deckare, och till och med kungen läser ju den. Men hallå, den är ju tråkig! Ska inte underhållningsdeckare lyckas dra in en redan på första sidan? Jag har kommit till s. 36 nu och var så oengagerad att jag började diska istället.

Mer internationell bokmarknadsforskning

2010-07-11T19:21:00.004+02:00

När jag var i Münster i juni fortsatte jag med det internationella bokhandels-spanandet och gjorde vissa spännande observationer. Till exempel:

I Tyskland har Twilight-hypen gett upphov till en helt ny genre! Låt mig presentera: romantasyn!

Tyskland är för övrigt förhoppningsvis det enda västeuropeiska land där ett begrepp som kvinnokraft kan bli lika med chick-lit. Jag stod ett tag bredvid det här bordet och såg arg ut, men ingen reaktion.

Fler exempel på hyllplatskreativiteten i de tyska bokhandlarna: Junge Szene, för unga young-adult-hipsterböcker som Helene Hegemanns Axolotl Roadkill, Charlotte Roches Feuchtgebiete (borde inte den vara på Frauenpower?) och nedan nämnda Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst.

Och slutligen: varför bor inte jag i ett stort kulturland där förlagen har råd att ge ut trevliga reseantologier ordnade efter respektive land? Jag vill också åka till Grekland och läsa utdrag ur The Magus och Sapfos dikter! Till Paris och läsa frankofilnoveller. Kom igen!

Döden döden döden

2010-07-11T18:53:00.004+02:00

Elisabeth Ranks Und im Zweifel für dich selbst är fin, sorglig, välskriven, men ändå bättre i teorin än i praktiken, tyvärr. Det låter så smärtsamt bra: en ung kille dör i en bilolycka, hans flickvän och hennes bästa vän bearbetar (eller flyr ifrån?) sorgen genom att ge sig ut på en planlös roadtrip genom Tysklands ingenstans. "En berättelse om vuxenlivets första riktiga kris", som baksidestexten säger. Något jag borde gilla.

Men jag har läst den här berättelsen förut, och bättre, någon annanstans. Vill man ha tysk melankolisk samtidsprosa där alla riktiga känslor är gömda mellan raderna och sorg, ilska eller desperation endast uttrycks genom till synes meningslösa beskrivningar av likgiltiga vardagssysslor och tyst dramatik tycker jag att man istället kan läsa den fantastiska Judith Hermann. I Alice behandlar hon till och med ämnet hur-reagerar-man-om-ens-livskamrat-dör i hela fem noveller.

I Und im Zweifel für dich selbst är alla de där märkliga nyckfulla handlingarna som huvudpersonerna utför och som ska göra att man förstår att de är på gränsen till nervsammanbrott så ödsligt tomma i sin symbolik. Ska man skriva isbergsteknik måste man behärska konsten att ladda ytan med verklig, tätt sammanpackad betydelse.

Men omslaget är fortfarande to die for. Och, bonusinfo, Elisabeth Rank har en rolig blogg med en massa knäppa How-to-look-like-our-shirt-print-bilder.

Soul mates

2010-07-07T18:37:00.003+02:00

Är inte omslagen till böckerna jag och JMG läser väldigt lika på något subtilt sätt? Manshuvudena, vända mot varandra. Den mystiska deckaratmosfären.

Litteratur-events jag skulle gått på den här veckan om jag inte haft annat för mig

2010-05-17T20:40:00.006+02:00

Sofi Oksanen på Söderbokhandeln i Stockholm. På onsdag klockan 19.

Biskops-Arnö-skribenter på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb. (Obs att bilden tyvärr inte föreställer Hornstulls strand.) Onsdag klockan 20.

Och ett samtal om litteratur och upphovsrätt (apropå Helene Hegemanns skandal med Axolotl Roadkill) på Goethe-institutet. Torsdag 18:30. (Obs att de brukar bjuda på vin!)

Böcker och politik

2010-05-13T12:53:00.005+02:00

Lydia Cachos självbiografiska dokument Jag låter mig inte skrämmas borde läsas för den goda sakens skull. Cacho är en av de mest beundransvärda offentliga personer jag vet: journalist, feminist och människorättskämpe som blivit världskänd för sitt engagemang mot sexhandel, pedofili, korruption och organiserad brottslighet i Mexiko. Och, tyvärr (och det är det den här boken handlar om) för de repressalier hon fått utstå för sitt arbete (otaliga livshot – hon följs ständigt av livvakter – rättsvidriga gripanden, tortyr och trakasserier).

Hon är en nästan overkligt stark person – idealistisk och principfast med en ärlig tro på möjligheten till en bättre värld. Hennes föredrag på bokmässan i Göteborg i höstas är det enda av de seminarier jag gick på som jag faktiskt minns.

Synd bara att boken helt enkelt inte är särskilt bra skriven. Jag låter mig inte skrämmas är rörig och ytlig journalistik. Läsaren hålls hela tiden på armlängds avstånd, det är opersonligt, med för mycket hastigt refererande av händelseförlopp och för lite bakgrund och analys.

Men som sagt, läs den för sakens skull. Precis som för Roberto Saviano innebär medial och internationell uppmärksamhet en sorts livförsäkring för Lydia Cacho.

Books and booze

2010-05-07T18:57:00.002+02:00

Bytet från Pocktail-festen på Natur & Kultur igår kväll. Läsa själv eller ge bort? Anna bad oss att tömma spritflaskorna och bokborden och jag och Heléne tog henne på orden. Jag har aldrig kalasat i begravnings-outfit förut och kan säga att det var en hit. Trevligt folk, fantastisk utsikt. Nu är Pocktail dött och Annas nya blogg hittar man här.

Branschdebatt

2010-05-06T13:41:00.003+02:00

Läs Per I Gedins debattartikel i SvD om det bedrövliga tillståndet i den svenska bokbranschen här, och Bonnierförläggarnas defensiva svar här. Tänk sedan själv!

Jag tycker mest att det är tråkigt att allas positioner känns så givna. Gedins artikel är en bra sammanfattning av läget men kommer inte med något nytt. Bonniers svar är lika självklart utifrån deras position. Vem vågar sticka ut och tänka nytt?

Damn good coffee

2010-05-04T09:59:00.005+02:00

Vi har haft en liten Twin Peaks-revival hemma, som slutade med att jag för första gången faktiskt vågade se färdigt andra säsongen. Det är ett stort steg för mig som är så harig att jag annars konsekvent undviker allt som hamnar i närheten av genren deckare/thriller/skräck/buffy/whatever.

När jag gick på gymnasiet var jag och mina bästisar helt besatta av serien. De bästa Twin Peaks-minnena har jag från bortskolkade gympalektioner och sena efterfester då vi satt nere i Katrins mörka källare och närstuderade Coopers kaffesörplande. Twin peaks fick hela min innan dess ganska vaga idé om estetik att falla på plats och fortfarande är varje ny kofta/kjol med hög midja/rött läppstift jag köper på något sätt en referens till Audrey Horne.

Eftersom SVT ska börja sända serien igen nu lagom till 20-årsjubileet är det rätt mycket Twin Peaks överallt, bland annat i ett jättenördigt och härligt P3-populär-avsnitt som ni verkligen borde lyssna på och hittar här. Mats Strandberg och Sonja Schwarzenberger pratar TP-upplevelser och nämner bland annat den här pengakåta-merch-boken, som jag definitivt inte kommer att läsa men ändå inte kunde låta bli att googla fram. Thrilling!

Frånvaro

2010-05-02T15:04:00.004+02:00

Oj, jag vet inte alls vad som hände men plötsligt kom det upp tusen andra saker som tydligen var mer intressanta att göra än att skriva här. Jag är ute på praktik nu och kanske får jag en överdos av att allt handlar om böcker där? När jag tittar på manusbuntarna på mitt skrivbord får begreppet "läsa en bok" liksom en helt ny innebörd.

Hur som helst. En lägesrapport kanske?

Den här läste jag ut senast. Medan jag var inne i den kändes den lite för bred och därför ofokuserad, men nu vetefan om den inte lyckats göra ett djupare intryck ändå. Svårt att säga vad det handlar om. Rasism? Coming-of-age? Samtida USA? Världen post-9/11? Potatis? På samma gång oväntat humoristisk och oväntat sorglig och hemsk, respektlöst blandat.

Den här håller jag på med just nu. Väldigt rolig. När jag gjorde praktik i London serverade jag vid ett tillfälle Hanif Kureishi vin på ett high society-bokreleaseparty. Det var coolt men hade såklart varit ännu coolare om jag faktiskt hade läst någon bok av karln. Härligt att det tog fyra år för mig att ta tag i den saken.

Och den här tänkte jag beställa på Bokus. Jag är väldigt nyfiken efter Jonas Thentes hyllning i DN. Och är en stor beundrare av Stephan Mendel-Enks mansbok, ville gråta av lycka efter att ha läst den. Det är – tyvärr – mycket lättare att få män i ens närhet i behov av ett feministiskt uppvaknande att läsa Med uppenbar känsla för stil än typ Under det rosa täcket, av den enkla anledningen att det är en av deras egna som skrivit boken.

Skakande insikt btw att det är billigare för mig som bokhandelsanställd att beställa vissa böcker via nätet. än att utnyttja min personalrabatt. Oftast köper jag på jobbet ändå, men ibland är jag bara för snål.

Happy schmappy

2010-03-23T18:50:00.003+01:00

Happy Sally är så bra! Så bra att jag knappt kan vänta tills jag får slita upp den ur väskan på tunnelbanan hem, trots att jag borde vara mätt på text efter att ha läst manus hela dagen på praktiken så att ögonen blöder och hjärnan ekar tomt.

Valet och kvalet

2010-03-14T18:14:00.003+01:00

Jag har lite fjärilar i magen idag men det kanske kan lugna mig att läsa? Jobbade fyra timmar och köpte (surprise) två romaner (det gör att jag genast tänker i termer av timpenning – hur mycket kostade de egentligen i arbetstid?). Jag läste om Sara Stridsbergs nya Darling River i Boklördag igår och bestämde mig för att det är hög tid att jag läser henne. En av Stridsbergs pjäser, Valerie Solanas ska bli president i Amerika, har jag sett och den var ju superbra. Men jag är peppad på Lorrie Moore också, så vilken ska jag börja med?

Tänkte bada samtidigt, så kanske Happy Sally?

Stockholmsångest

2010-03-14T13:44:00.004+01:00

Johan Klings förmåga att med minimala medel (ett språk så knappt och sparsmakat att JMGM:s svenskalärare dömde ut den som för lättläst) slå knytnäven i läsarens mage är imponerande. Människor helt utan betydelse är lysande prosa, och den får mig att må illa. Ställer in den i bokhyllan med samma känsla av nästan panikartad förödmjukelse som efter att jag såg Darling på bio (exempel: den medelålders mannen förlorar allt och tvingas flytta in i ett studentboende. Låtsas som att det är lugnt).

Det är träffsäkert, obarmhärtigt, stämningsfullt. Och inget man egentligen vill läsa när man precis är på väg ut i kulturarbetarverkligheten.

Kloka kvinnor i övre medelåldern som jag avgudar som ett patetiskt litet boyband-fan

2010-03-05T16:43:00.004+01:00

1. Bodil Malmsten

Sträckläste Priset på vatten i Finistère julen 2006 och önskade på fullaste allvar att jag också finge vara en medelålders kvinna med uppbrytarlust (inte en young and perky 21-åring), flytta till Frankrike och odla pioner.

2. Gun-Britt Sundström

Jag har bland annat poserat framför Maken-litteratur-skylten utanför café Valand i Stockholm. Hardcore! Bitar av mig själv finns i pocket nu, läs den, till exempel i kollektivtrafiken, det har jag gjort och det är passande på mer än ett sätt.

Baka kaka

2010-03-04T19:15:00.008+01:00

I år kan inget få mig att känna entusiasm inför bokrean. Gud vad trött och falsk den är. Den allmänna, stora, bokhandelskedje- och varuhusrean alltså, inget ont sagt om initiativ som Söderbokhandelns lysande 40%-på-allt-tradition.

Jag har knappt ens jobbat på rean i år, bara fyra timmar. Wahnsinn! Blev närmast förvånad när jag trots detta lyckades peppa upp mig tillräckligt för att köpa med mig Mia Öhrns Klassiska kakor på nytt vis hem när jag nu ändå var på jobbet. 60 spänn, för den som blir inspirerad och inte har ynnesten att njuta av personalrabatt.

Retro-estetiken och alla hallongrotte-, radiokake- och finska pinne-recept påminner mig om den här gamla skamlöst Marabou-sponsrade godingen:

Det är roligt att baka!! Allt jag kan om sockerkakor, korvpizza och smörkräm har jag lärt mig i Det är roligt att baka. Underbar.

Fint som snus

2010-03-02T13:52:00.003+01:00

Nästan för bra för att vara sant: världens raraste och närmast ruskigt begåvade Elisabeth Moch (som är kvinnan bakom min fina header) gör numera inte bara illustrationer för tunga tidskrifter, Minimarket-tryck och pinupkalendrar, utan även bokomslag. I love!

Se Ellis portfolio här. Läs om boken här. Låter som något som skulle kunna passa som en vemodig sommarbok, eller hur?

Jag firar uppsatsinlämningen med att dejta mig själv och en bok

2010-02-27T14:34:00.004+01:00

När jag bodde i Edinburgh brukade jag jämt göra saker själv. Gå och fika med böcker, gå på bio, gå på museum, gå till parken. Samma sak i London, och till och med under sommaren i Münster. Numera gör jag det i stort sett aldrig (för lite tid? för många vänner? för invand miljö?) och igår blev jag påmind om hur dumt det är att jag slutat med en sak som jag ju egentligen gillar jättemycket. Hänga med mig själv d.v.s.

Anledningen till detta var att jag oväntat blev lämnad hanging solo, eftersom de tre människorna jag kunde tänka mig att eftermiddagshänga med för att fira att jag äntligen blivit färdig med magisteruppsatsen 1. hade kräksjukan, 2. jobbade, 3. var på föreläsning. Bra kvinna reder sig själv, tänkte jag, gick till jobbet och köpte den här:

och satte mig sedan på Bagdad Café (i hörnsoffan, som är grön och lagom mjuk och lagom hög att liksom sjunka ner i på ett bekvämt men inte allt för osnutet sätt) på medelhavsmuseet och läste och drack te i två timmar. Det var så underbart att jag till och med tog påtår, inte bara på teet utan även på kakan.

Läs boken istället!

2010-02-23T23:20:00.002+01:00

Bara så ni vet var filmen en besvikelse – förenklad, förkortad, för sentimental, för långt ifrån originalet. Boken däremot fantastisk. Den svenska översättningen av Håkan Bravinger damn beautiful. En av de bästa romaner jag läst på länge (någonsin?), faktiskt. Amanda störde sig på kvinnoporträtten men allt sånt gick över huvudet på mig, jag älskar allt: språket, stämningen, tempot; melankolin, universitetsmiljön, det småputtrigt vardagliga och de stora känslorna som flätas in i varandra. Att vara fast i Georges huvud en hel dag: se genom honom, men också se honom, som den futtiga men samtidigt fina varelse han är.

Till filmens fördel får väl nämnas att den var full av snygga kaliforniska solbrännor.

Läs ...

2010-02-21T12:49:00.002+01:00

... Annina Rabes sammanfattning av litteraturen på 00-talet i Noll noll. Om språkmaterialism, deckarvågen, bekännelser, kärnfamiljsångest, pappor, bloggar och litteraturen som blev en hipp modeaccessoar.

The Thin Man

2010-02-20T13:45:00.004+01:00

En av de mer oväntade behållningarna med den fina Blur-dokumentären No Distance Left to Run, som vi såg på Debaser igår kväll (bio med öl = hurra!), var det tidiga 90-talsmodet och då särskilt Damons Penguin-omslags-tröja i videon till "She's so high".

Penguin är som Apple, en estetik-sekt.

Ser ni kopplingen?

2010-02-19T13:09:00.000+01:00

Vad lustigt det där är, när man nyss har lärt sig nåt nytt eller gått och grubblat på nån viss grej, och så plötsligt stöter på associationer och referenser till det precis hela tiden. Uppsatsskrivandet gör till exempel att jag ser Bourdieu och teorin om kulturella fält överallt, nu senast i Dagens Nyheters artikel om Lee Lozano-utställningen på Moderna. "Just Lee Lozanos extrema självständighet, hennes vägran att sälja ut sig, är det som nu väcker störst beundran", skriver Birgitta Rubin i artikeln. Och jag vill bara säga: Vilket praktexempel på en aktör som följer det kulturella fältets regler! Det vill säga avstår från fame, glory och feta checkar för att istället, i det tysta, samla kulturellt kapital. Ironiskt bara att Lozanos verk nu, tio år efter hennes död, har blivit en kommersiell succé.

Något annat som fastnat i min hjärna på senaste tiden är The Man of My Dreams, senaste bokcirkelsboken. Det är inte bara verkligheten som påminner om den, även annan fiktion. I romantiska amerikansk-indie-komedin 500 Days of Summer är till exempel huvudpersonen Tom den perfekta manliga spegelbilden till Hannah i TMOMD. Lika skadad av romantisk populärkultur och tvåsamhetspropaganda som hon, och filmen kommer med samma lösning på problemet som boken: hårt arbete istället för hjärtekrossat grubblande! Den lösningen stör mig f. ö., som om man skulle kunna jämföra behovet av kärlek med behovet av självförverkligande, eller ersätta det ena med det andra! Påminner mig om den där freudianska idén om att nunnor och munkar kanaliserar över sin sexuella energi till typ trädgårdsarbete. Tror inte det funkar. Tror att det är två helt olika saker, båda viktiga.

När jag var på Stadsteatern härom veckan och såg Harper (bra! Gå innan det är för sent!) dök The Man of My Dreams än en gång upp i huvudet, för det är ju inte var dag man får sig berättat historien om kvinnor tvingas ta kontroll över situationen efter att deras män anklagats för pedofili ... Såväl Harper som Hannahs syster kör på samma strategi: tig, låtsas som inget, förneka det. Funkar inte så bra i något av fallen.

En snygg enda man

2010-02-13T18:05:00.003+01:00

Jag har svärmat för dem förut men jag kan inte låta bli att säga det igen: Salamonski gör så fina böcker! Formen, papperskvaliteten, typsnittet, Liselotte Watkins författarillustration. Det är såhär the good ol'book ska bemöta det digitala hotet.

Öken

2010-02-11T18:31:00.006+01:00

Le Clézio-boken alltså. Efter 60 sidor lade jag tillbaka den i hyllan. Segt! Jag vet inte om ni förstår hur rebellisk och personligt utvecklande en sådan gest är för mig?

Istället fann jag Ingeborg Bachmann-samlingen med dikter, noveller och essäer som jag velat titta i ända sen i somras, och ännu mer sen jag läste Malina. Blev så glad. Ingeborg fascinerar mig, till och med när jag inte förstår henne.

Jag har besegrat bokhögen!

2010-02-07T12:37:00.004+01:00

Kan knappt tro att det är sant men jag har kommit till botten i bokhögen som har legat och gett mig skuldkänslor hemma! Längst ned låg Öken av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Har kastats in i en mödosam ökenvandring och kan hittills konstatera vackert språk, om än väl överlastat med Tusen-och-en-natt-exotism och upprepningar : mörka ögon som blänkande metall, indigoskimrande hud, kvinnor i blå slöjor.

De senaste månaderna har jag kämpat emot läsinspirationen i bokhandlar och tidskrifter, hållt för öronen när folk börjat tipsa och hållit plånboken så stängd som möjligt. Den mentala listan är så klart lika diffust evighetslång som vanligt, men när jag är färdig med Öken vill jag ändå kunna gå in i en bokhandel och vara – like omg! – spontan! Det är målet.

Tioboksjubileum med champagne, ostron och "The Man of My Dreams"

2010-02-04T20:23:00.005+01:00

Hurra, hurra för vår bokcirkel som har hunnit igenom tio böcker och lika många subjektivism-indränkta diskussioner vid det här laget!! Vi firade högtidligt med champagne och ostron på AG. Det var mitt livs första ostron (gott!) och med tanke på alla världsvana modeveckemänniskor som cirklade i lokalen var jag rätt nervös för själva isörplandet. Det gick dock galant, bra jobbat.

Efter ät-prestationen övergick vi till bokpratet och eftersom diskussionen bara växte och växte (inte riktigt i stil med när vi läste Maken, men nära) övergick vi även till öl. Jag är väldigt förtjust i Prep så det var ett kärt återseende att få läsa Curtis Sittenfeld igen: hennes cyniska ton, träffsäkra skildringar av känslor som man trodde man var ensam om i hela världen, och karaktärer som är så vardagliga att de borde vara tråkiga men istället är precis lika intressanta som verkliga människor.

Saker vi diskuterade:
Boken som psykoanalytisk fallbeskrivning. Idén om tvåsamheten som lösning på allt. Att ha extremt dåligt självförtroende. Att ständigt definiera sig själv utifrån andra. Att alltid övertolka andras beteende till sin egen nackdel. Att ständigt anpassa sig till killar, till vad killar vill prata om, även om man egentligen tycker att de är idioter. Att aldrig kunna tro att man verkligen, verkligen är önskad. Att jämföra sig med andra. Kvinnliga förebilder. Vems fel det är att Hannah inte träffar mannen i sina drömmar. Perfekta par och poängen med att punktera idén om perfekta par. Varför Mike i Hannahs ögon aldrig kan vara mannen i hennes drömmar. Att bli föremål för för mycket kärlek. Om jakten. Om tryggheten i att vara besatt på avstånd. Olivers bisarra otrohet. Henry och idén om den perfekte mannen. Att önska att hela dejting-grejen var overwith och man bara fick hoppa direkt till någon sorts vardagstrygghet. Och slutligen: det väldigt chick-littiga omslaget och det väldigt o-chick-littiga innehållet – bra kombination eller dålig?

Alltsammans naturligtvis väldigt obalanserat och oanalytiskt och hela tiden fritt associerat till våra egna liv, egna relationer, egna erfarenheter och neuroser. Precis som vanligt alltså, och precis som alla litteraturkritiker jag sitter och läser på KB dagarna i ända säger att man inte får göra när man ska samtala om litteratur. Bra kväll. Vi snodde med oss tre goodie-bags och gick hem.

Störiga kids i publiken

2010-02-03T10:54:00.003+01:00

För tillfället läser jag Jonas Hassen Khemiris Invasion! på tunnelbanan. Somligt briljant, somligt lite rörigt. Och pjäser (boken innehåller två) ska man ju egentligen inte läsa utan se. Vilket jag tyvärr inte har gjort.

Nu blir jag dock olidligt nyfiken, särskilt på den första, som heter just Invasion! Är det någon som har sett den? Hur funkade inledningsscenen där Yousef och Arvind går undercover i publiken och skjuter spottpapper och gör pruttljud tills skådespelarna låtsas-lackar-ur och de istället springer upp och tar över på scenen? Vad gjorde den riktiga publiken? Gick man på det? Har för mig att någon (Amanda? Hedvig?) berättat för mig om just den där pjäsöppningen men jag kan som vanligt inte minnas vem.

Snart slut på det Buddenbrookska lidandet

2010-01-24T13:18:00.003+01:00

Trettio sidor kvar i Buddenbrooks ... Jag ser ljuset i tunneln men är vid det här laget rejält less. Klarar inte av ännu en långrandig beskrivning av de Buddenbrookska krämporna: tandvärk, ledvärk, magkramp, nervändar i kläm, hjulbenthet, allmän opasslighet. Har aldrig varit med om en familj med så dåligt immunförsvar.

På de senaste femtio sidorna har det gått utför i rasande fart (undertiteln är ju ändå "Verfall einer Familie): folk dör som flugor, hus måste säljas, tillgångar och familjemedlemmar spridas för vinden. Jag kommer med medkänsla att minnas de insiktsfulla avsnitt där karaktärerna plötsligt obarmhärtigt avslöjats i sin svaga och pinsamma mänsklighet – men, tut mir Leid, 760 sidor babblig text satt i mikroskopiskt typsnitt på flortunnt bibelpapper är bara inte värt det!

Vilket uppenbarligen inte heller redaktören till mammas Buddenbrooks-utgåva (från 40-talet?) i halvfranskt band tyckte. Vi jämförde utgåvor i julas och hennes var ungefär 300 sidor kortare än min, satt i större typsnitt och med luftiga marginaler. Skulle ha velat se strykningarna i det originalmanuset!

Mental förberedelse

2010-01-14T18:49:00.006+01:00

Första utlästa boken 2010 kommer förhoppningsvis att hänga kvar i bakhuvudet under vårens uppsatsskrivande, praktiserande och jobbsökande.

Omslaget lyckas vara otroligt fult och otroligt fyndigt samtidigt. Bettskenan. Spända duktiga-flicka-käkar.

Det finns faktiskt en hel rad böcker som handlar om duktighet och prestationsångest, jag läste även baksidestexten på de här:

men kom fram till att Diagnos duktig var mest konkret, minst självhjälps-flummig och tog tydligast avstamp i en seriös genusanalys. Tunn och snabbläst är den också, vilket kan vara ett övertygande unique selling point för den duktiga målgruppen.

Livet som spännande läsning

2010-01-10T12:13:00.007+01:00

Den senaste tiden har jag både här och där och på de mest oväntade ställen stött på (den väldigt mänskliga) tanken att världen eventuellt inte är vad den utger sig för att vara och att vi – eventuellt, eventuellt – lever i en fiktion. Kristina Lugn pratade om livet som en berättelse i Vi Läser och härom veckan skrev Kajsa på We Tell Ourselves Stories in Order to Live om mystiska tecken i vardagen och Carina Rydberg-paranoia.

Tanken är onekligen kittlande. Och eventuellt en konsekvens av ett långvarigt och intensivt läsande/filmtittande/berättelseknarkande? När jag var liten brukade jag fantisera om hur alla andra i min omgivning endast existerade när jag var närvarande, alternativt hade helt andra liv när jag inte var med. Jag såg framför mig en omfattande konspiration, ett sorts livsskådespel (very Truman Show) där jag var den enda ovetande och det hela gick ut på till varje pris hålla skenet uppe inför mig. Jag vet, väldigt egocentriskt. Sen gav mamma mig Sofies värld när jag var tio och jag blev oerhört fascinerad av berättelsen med fiktionen inuti fiktionen – hur Sofie plötsligt upptäcker att hon bara är en figur i Hildes berättelse (filosofiavsnitten skummade jag pliktskyldigt igenom den gången). Vatten på kvarnen för min paranoida lilla barnhjärna.

Numera har jag kommit över min konspirationsteoriperiod men letar fortfarande mer eller mindre omedvetet efter logik och tecken och håller med om att livet blir mer intressant om man betraktar det som en sorts berättelse. Och – kan ni tänka er, när jag satt på KB och läste Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker (s. 141!) häromdagen stötte jag till och med på argument för att ett sådant förhållningssätt – att se sitt liv och sin karaktär som ett konstverk – kan vara nyttigt:

Rätt tillämpat gör möjligen ett sådant perspektiv oss också till bättre människor. Vi blir inte bara bättre Begripare utan också bättre Levare. Utifrån kriterier som stilenlighet, överflödighet och avrundning kan vi mäta det kloka i enskilda handlingar och i längre tidsförlopp. Att betrakta andra och oss själva som figurer i en stor roman kan på det sättet inte uppfattas som en ytlig världsbild där eskapismen ruvar runt hörnet. Tvärtom kan det skärpa vår inlevelseförmåga och vidga vyerna kring våra vardagligheter. På det sättet undviker vi den partikularism – bundenheten vid den enskilda situationen – som lätt förvandlar andra människor till järnfilsspån och oss själva till magneter. Men det förutsätter givetvis att vi är goda läsare.

Bra bok! Mycket kritik-debatt nu f. ö. Se t. ex. senaste numret av 00-tal.

Snygg hylla

2010-01-06T14:30:00.005+01:00

Ni måste älska den här bokhyllebloggen som Katten tipsade mig om. Jag önskar jag vore händig (och inte bodde i andrahand) och liksom kunde bygga in hela mitt hem i bokhyllor!

Spelhåla

2010-01-05T21:20:00.002+01:00

Lättaste frågan hittills fick Ida:

Complete this Françoise Sagan book title – Bonjour ...?
a) Tristesse
b) Encore
c) Ca va?

Annars är frågorna klurigare, speciellt med tanke på att allt är på engelska och allt handlar om engelskspråkig litteratur. Tre kvällar i rad har vi spelat och jag väntar fortfarande på att få vinna!

Berlin x 6

2010-01-04T15:39:00.007+01:00

Pocketshop på tyska.

Tillfällig geografisk förvirring när jag först inte kunde finna tv-tornet på Alexanderplatz.

Snö!

En hel rad Reclam i Julias bokhylla

Suhrkamp, nyinflyttade på Pappelallee.

Silvester-fest!

Lite lokalpatriotism

2010-01-03T15:03:00.005+01:00

I december läste jag Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska som tunnelbanebok. Den passar väldigt bra som just det, med korta kapitel som man kan hoppa in i och ut ur lite hur som helst. Jag gillar ju Hanna, hennes skarpa På-stan-krönikor och Namn-och-nytt-kåserier som alltid lyckas efterlämna en klump i halsen, och eftersom jag också lever i exil uppskattar jag dessutom till skillnad från somliga andra hennes Värmlands-romantik och breda dialekt (som hos mig till synes oundvikligen bleknar för varje dag).

Boken då, en "uppväxtskildring i djurform" (haha, fyndigt!) är egentligen inget annat än just en samling kåserier på ungefär samma tema som Hanna brukar köra (i alla fall innan pappan gick bort), dvs.: väldigt mycket excentrisk skäggig pappa, mycket djur, barndom, Värmland. Mamma läste den före mig och vi var överens om att det precis som vi befarat blir lite av en överdos. Lite för hackigt, för upprepande och enformigt att läsa ett par hundra sidor kåseri på kåseri sådär. Men som några minuters underhållning mellan Slussen och Hötorget passade den ypperligt! Och lämnade i slutändan genom de där nästan omärkliga små nattsvarta stänken i allt det farsartade och dråpliga ändå ett djupare avtryck än vad jag hade räknat med.

Största läsupplevelserna 2009

2010-01-02T13:45:00.004+01:00

Av 54 titlar, sammanlagt (ja men klart jag räknar!). Alla rekommenderas å det varmaste, utan förbehåll.

Fler intressanta bilder på min packning

2009-12-29T10:05:00.004+01:00

Nu åker jag till Berlin och firar nyår i Elises fina Prenzlauer Berg-lägenhet. Känns nästan nervöst att komma dit igen efter den där fantastiska sommaren. Kommer relationen mellan mig och staden att funka i minusgrader?

De sista trettio sidorna av Malina tar jag på flygbussen. Gott nytt år, hörni!

Bokbloggarna och litteraturkritiken

2009-12-28T20:41:00.008+01:00

"I think there is a major problem [...] in that the media manages to talk about books in a way that goes over the heads of the vast majority of people", skriver independentförläggaren Catheryn Kilgariff apropå den traditionella litteratur-kritiken i tidningar och tidskrifter i The Bookaholic's Guide to Book Blogs. "There has to be a way of encouraging the reading of books which is more democratic, fair and not full of intellectual concerns that pull people off."

Kilgariffs lösning på problemet är – naturligtvis – bokbloggen. Har hon rätt? Fortsättning och den rafflande upplösningen följer förhoppningsvis i min magisteruppsats.

Mardrömmar och död i "Malina"

2009-12-27T12:45:00.006+01:00

Under de senaste dagarna har jaget i Malina plågats av onda drömmar. Hela det andra kapitlet (eller kanske mer den andra delen), som heter "Der dritte Mann", är en djupdykning ner i hennes ångestfyllda undermedvetna: en förvirrande, våldsam och grotesk värld som ibland liknar den hon faktiskt upplevt, men som förr eller senare inte stämmer. Gemensamt för drömmarna är att jagets far vill döda henne, och i varje dröm måste hon dö. Hon gasas ihjäl, fryser till is, bryter nacken, begravs under en lavin.

Drömskildringarna är imponerande. Ingeborg lyckas precis fånga den där speciella mardrömsstämningen, känslorna. Jag känner igen dem allihop. Att vara förföljd, att inte komma undan. Att försöka tala någon till rätta, böna och be men inte lyckas. Vreden, att frustrerat skrika och slåss och hata. Illamåendekänslan av att darrig av press försöka lyckas med något (hinna fram, rädda sig själv) men hela tiden snubbla, misslyckas, glömma något viktigt. Drömmarna är inte på riktigt men det gör ju ingen skillnad för känslorna. När jag läser Malina och känner igen mig tänker jag att drömkänslorna alltid är desamma, för alla. Det är bara sättet hjärnan får för sig att illustrera dem som varierar.

Varje gång jaget dör och med ett ryck vaknar ur trancen för att tröstas av Malina (som här antar rollen som drömtydare och terapeut) är hennes uppskrämda hjärtklappning också min. Tyvärr befarar jag att vandringen ner i det nattsvarta bara kommer att fortsätta i kapitel tre.

Årets julklapp

2009-12-25T11:16:00.004+01:00

Gissa om jag är en väldigt glad boknörd idag?! Som TP, fast allt handlar om läsning och istället för att fylla tårtan med tårtbitar fyller man bokhyllan med böcker. Vem vill spela?

Läs mer här.

Martina Lowden till Kristina Lugn i Vi Läser:

2009-12-22T14:01:00.004+01:00

M: Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
K: Det är jag inte. Men kanske har det tagit över, bara att jag inte är medveten om det. Jag lever väldigt mycket i en berättelse, och livet har varit en strävan att få andra att förstå hur de ska passa in i min fiktion och spela den roll som jag har tilldelat dem. Det handlar om att få livet att hänga ihop och ha en mening. När livet slutar vara en berättelse, när man liksom inte hittar berättarrösten, det är då man får ångest.

Inte bara retroromantiska bloggerskor utan även kloka poeter behöver ibland känslan av att leva i en fiktion. Kristina Lugn är så fin, motvalls.

Driving home for Christmas

2009-12-19T09:31:00.003+01:00

Med tanke på att jag kom hem senare än min morgontidning i natt är det faen ett under att jag nu, halv tio, är påklädd, färdigpackad, färdigdiskad, har färdig-tömt-soporna, slängt bort filen, borstat tänderna etc. etc. och sitter här och bryr mig om att lägga upp en bild på årets julklappspåse. Här är den:

Jag brukar alltid försöka undvika att ge bort böcker till alla i julklapp för att inte vara så förutsägbar men som ni eventuellt kan ana av formatet har jag tänkt annorlunda i år. Någon måste ju rädda den fysiska bokhandeln. Om en knapp timme går tåget, over and out!

Tyskland kommer till Göteborg!

2009-12-17T11:54:00.007+01:00

Åh, temat för bokmässan i Göteborg 2011 kommer att vara tyskspråkig litteratur! Okej, nu är det ju väldigt långt fram men tänk ändå på alla intressanta författare och teman man kan förväntas få nörda in sig på. Hurra!

För övrigt gillar jag Karins bokblogg: inspirerande, motto ur Feberboken och så gillar hon också Malina, vilket man kan läsa om lite här och där och var.

Vackert och upplyftande

2009-12-15T18:04:00.005+01:00

Ivan tycker inte om att jaget skriver om så dystra saker (han hittar lappar i hennes lägenhet som det står saker som "SÄTT ATT DÖ" och "Det egyptiska mörkret" på). Hon borde författa något lite trevligare och gladare. Så jaget börjar drömma om att skriva just en sån där härlig och fröjdefull bok som han önskar sig, för honom:

Wenn es dieses Buch geben sollte, und eines Tages wird es das geben müssen, wird man sich vor Freude auf den Boden werfen, bloß weil man eine Seite daraus gelesen hat, man wird einen Luftsprung tun, es wird einem geholfen sein, man liest weiter und beißt sich in die Hand, um vor Freude nicht aufschreien zu müssen, es ist kaum auszuhalten, und wenn man auf dem Fensterbrett sitzt und weiterliest, wirft man den Leuten auf der Straße Konfetti hinunter, damit sie erstaunt stehenbleiben, als wären sie in einen Karneval geraten, und man wirft Äpfel und Nüsse, Dattel und Feigen hinunter, als wäre Nikolaustag, man beugt sich, ganz schwindelfrei, aus dem Fenster und schreit: Hört nur, hört! schaut nur, schaut! ich habe etwas Wunderbares gelesen, darf ich es euch vorlesen, kommt näher alle, es ist zu wunderbar!

(Det vill säga vad som händer när man läser den där HÄRLIGA boken: man kastar sig på golvet av lycka, skuttar runt, biter sig i handen för att inte skrika av fröjd, man spårar ur totalt och kastar jublande konfetti och äpplen och dadlar och fikon och annan frukt på människorna på gatan för att de ska förstå hur underbart allt är osv. osv.)

Ivan fattar inte varför jaget plötsligt sitter och fnissar för sig själv.

Det hela får mig att tänka på Petra Söderlunds avhandling om läsardiskussioner på Internet, Läsarnas nätverk, och hur en kvinna i en av diskussionerna hon citerar där (just denna handlade om huruvida man gillar att läsa klassiker eller inte) upprört frågar sig varför man måste läsa så obehaglig litteratur jämt på universiteten. Själv har hon pluggat litteraturvetenskap och tvingats ta sig igenom ruskigheter som Dostojevskij och Orwell – borde inte litteratur-undervisningen snarare fokusera på VACKER OCH UPPLYFTANDE litteratur??

Teori

2009-12-15T09:34:00.001+01:00

Det här är vad jag gör idag. Grattis till mig.

Ungargassenland

2009-12-14T23:12:00.009+01:00

Äntligen har jag kommit ner till Malina i bokhögen, jag har läst trettio sidor och känner mig helt golvad. Språket är så vackert! Smärtsamt. Ibland tänker jag att jag missförstår tonen i vissa böcker bara för att jag råkar vara på ett visst humör när jag läser dem eller har en viss melodi på hjärnan (sedan kanske jag går och hör författaren läsa samma text IRL på ett helt annat sätt och blir ofta djupt besviken). Att Malina känns så melankolisk skulle eventuellt kunna bero på att jag bland annat haft den här kvartslånga hypnosen i bakgrunden. Men skitsamma, jag tror att Ingeborg Bachmann är ett geni. Hur jaget beskriver vägen hem till lägenheten på Ungargasse, hur krampen släpper och hon blir alldeles lugn och genomträngd av lycka. De första mötena med Malina (som kanske är hon själv?), att veta att hon är underordnad honom, skildringen av barndomsstaden som bara är en rad meningslösa minnen, det förvirrande i att ingen annan är född på samma dag som hon, det allt uppfyllande och uppoffrande i kärleken till Ivan.

Att läsa på tyska för alltid att jag läser långsammare, och kanske lite mer uppmärksamt. Generöst? Lättpåverkat?

Om att vänta på Ivan och ringa hem till honom fast hon vet att han inte är där:

Seit ich diese Nummer wählen kann, nimmt mein Leben endlich keinen Verlauf mehr, ich gerate nicht mehr unter die Räder, ich komme in keine ausweglosen Schwierigkeiten, nicht mehr vorwärts und nicht mehr vom Weg ab, da ich den Atem anhalte, die Zeit aufhalte und telefoniere und rauche und warte.

Ingeborg.

The Bookaholics Guide to Book Blogs

2009-12-12T14:55:00.003+01:00

Den här kom på posten igår. Svårt att tro men det är faktiskt kurslitteratur, till magisteruppsatsen. I bakgrunden överdådet från S:t Nikolaus-paketen som kom på samma gång. Good times!

Sisters unite!

2009-12-08T19:07:00.005+01:00

Är det någon som kan tipsa mig om romaner som använder sig av ett berättarsubjekt i plural? Alltså ett "vi"? Stötte på det nyligen i Pauline Woolfs västernroman Swede, i kapitlen som skildras från de hämndlystna systrarna Steens perspektiv. Tror aldrig jag har läst något liknande förut. Det skulle kunna bli konstigt och svårläst, men i Swede funkar det riktigt bra: det förstärker intrycket av systrarna (Ada, Esther, Jennifer) som en hårt sammansvetsad grupp, som en enda liten mytisk dödsmaskin som målmedvetet arbetar sig fram genom det ödsliga landskapet. Det oväntade vi:et hjälper definitivt till att göra deras historia till den av bokens alla öden som fastnar tydligast i minnet. Finns det fler lyckade exempel?

Snygg bok!

Elli ♥

2009-12-04T10:11:00.002+01:00

Extreme header makeover gjord av den fantastiska Elisabeth Moch.

Man dånar!

Bourgeois

2009-12-02T20:18:00.005+01:00

Just nu sitter jag hela dagarna och läser Habermas på KB (mest om hur folk gått från kritiska medskapare i det litterära samtalet till passiva konsumenter, hej kulturpessimism) och allt prat om den borgerliga familjen får mig att vilja plocka upp Buddenbrooks igen. Som jag minns det var de olika delarna (12 stycken) relativt fristående, som små miniromaner, så det borde inte vara så svårt att kasta sig in i den igen. Jullovet?

Här tog det stopp sist:

Mest böcker

2009-12-01T21:06:00.005+01:00

Roade mig alldeles nyss med en statistisk undersökning av vår bokhylla. Resultatet var att denna kvantitativt sett domineras av:

Chuck! Fem böcker, fem titlar. Jag är skyldig till allihop. Grattis, Chuck!

På andra plats, till ära för bloggen, hittar vi ingen annan än:

Georgie! Fyra böcker, fyra titlar, jag är inte särskilt skyldig alls. Men har läst alla utom en och känner (fortfarande) en gnagande nyfikenhet på Down and out. När, när?

Av bronsplatsens Albert har vi bara tre titlar, men hela fem (5) böcker. Pluspoäng för olika språkutgåvor?

Obs att jag faktiskt har en svart basker och JMG en svart polo. Vi använder dessutom dessa ofta.

Nästan på prispallen, dvs tröstpris:

Truman! Fyra böcker, tre titlar. Tre språk. Bra jobbat.

Såhär långt kanske man undrar var kvinnorna har tagit vägen. Det kan man lugnt göra! Men jag försäkrar om att de är hack i häl (Judith Hermann, Susan Faludi, Bodil Malmsten, Nina Bouraoui). Och ärligt talat är det nog dem jag i de flesta fallen föredrar, om vi nu ska prata om kvalitet istället för kvantitet.

Syföreningen Märka ord

2009-11-30T17:51:00.014+01:00

Att man inte behöver ha något litteraturintresse för att bli VD för Sveriges största bokhandelskedja har vi lärt oss under det senaste året. Tydligen behövs ingen språkkänsla för bokhandelsyrket heller. Eller kan någon förklara för mig hur det kommer sig att såväl nätbokhandeln Bokus som nystartade konkurrenten Kulturbutik fått det här med massa/mängd/grad/antal fullkomligt om bakfoten? "Mest böcker billigast" basunerar Bokus ut på hemsidan. "Mer litteratur till mindre priser" kontrar Kulturbutik i sina annonser.

Seriöst, "mest" böcker? "Mindre priser"? Kommit på tanken att kanske SPRÅKGRANSKA företagets freakin' SLOGAN innan den klubbas igenom? Häng copywritern!

MVH,

Vän av ordning

Team fjortis

2009-11-25T09:23:00.004+01:00

New Moon var precis så kass som jag anat men som bioupplevelse sett en njutning. Lagom smaskigt, lagom pinsamt, härlig trickfilmning (kommer ni ihåg det uttrycket? Ungefär samtidigt som man pratade om "otecknad film"), hjärta, smärta och ett helt hav av fjortisar omkring oss som fnissade initierat åt alla vampyrskämt (det var väldigt mycket identitetsbygge i salongen, visa kompisarna att du är med i klubben etc.) och faktiskt dessutom hade smak nog att hånskratta rått åt de mest klyschiga slow-motion-scenerna.

Jag och Amanda gick in för det till MAX: största biosalongen och största coca-colan (vilket inte var ett så smart val eftersom vi var tvungna att springa ((obs ej överdrift)) ut och kissa mitt i filmen och därmed missade säkert två minuters footage på Jacobs nyrakade nakna överkropp i regnet):

Berlinmurens fall fyller 20 år

2009-11-23T22:11:00.002+01:00

Tyskt tema i Hedengrens skyltfönster! Observera tegelstenarna som ska symbolisera muren.

Jag blir i alla fall inspirerad av att se skyltning med annat än nyheter och topplisteböcker – till och med lite Goethe och Schiller har de klämt in!

SM i icke-normativitet

2009-11-22T13:39:00.008+01:00

Sara Lövestams Udda fick jag i en s.k. godispåse och var inte sådär jättesugen på att läsa, men eftersom jag får dåligt samvete om jag får en bok och inte ger den ens en chans plockade jag upp den efter att jag blev färdig med Katja Lange-Müllers Böse Schafe (äntligen) förra veckan.

Jag förväntade mig inte så mycket av 1. en debutant som 2. fått ge ut en bok genom att vinna bokvärldens svar på Idol, Bok-SM (där första pris var ett kontrakt med Piratförlaget) men Sara Lövestam är skicklig! Udda är bra lättsam underhållning, driven, rolig, snabbläst och snyggt konstruerad med fler oväntade twistar i handlingen. Plus att det är befriande att läsa den här typen av klassisk under-hållningsroman men utan de klassiska stereotypa mainstream-karaktärerna. Huvudpersonerna i Udda snarare tävlar om vem som är mest icke-normativ och marginaliserad och vinner gör tjejen som lyckas pricka in både kvinna, handikappad, fosterbarn, blatte och lesbisk. Grymt!

Här kan man läsa mer om Sara och boken.

Kusligt och fascinerande

2009-11-08T14:20:00.005+01:00

Jag har redan tvingat den på både mamma och Amanda - alla (särskilt de som liksom jag själv brukar vara lika skeptiska till ny svensk film som till ny svensk prosa) borde läsa Susanne Axmachers tjocka och mörka moderna släktkrönika Näckrosbarnen. Från första sidans suggestiva bild av den döda pojken som ligger och flyter i det grumliga insjövattnet var jag fast, sträckläste. Okej, varje mening är kanske inte perfekt språkligt avvägd, och visst finns det dialogpassager som är mindre trovärdiga, men det hör till undantagen; på det hela taget är Näckrosbarnen välskriven, fascinerande, autentisk, gripande. Jag föll särskilt för bildspråket: ruttnande löv, dyig insjöbotten, slingrande näckrosstjälkar som drar ned en i djupet, huvudpersonen Claras ärr efter hjärtoperationen som värker och hotar att spricka i sömmarna. Grymheterna och våldet mellan syskonen Lancken får det fortfarande att krypa längs ryggraden. Läs!

Lördagsbokläsning

2009-11-08T11:30:00.002+01:00

Intervju med Toni Morrison i Zeit Literatur, DN boklördag om murens fall och nya Svensk bokhandel om hur dåligt det går i branschen jag vill in i.

Det här med reseguider

2009-11-03T13:38:00.004+01:00

Jag gillar att köpa reseguider, det är en viktig del i både peppandet inför och efterbearbetningen av en resa och så är det fint att så småningom kunna bygga upp en liten guideboksavdelning i bokhyllan. Min förebild som i så många andra bokhyllsfrågor är J:s pappa, som har långa rader guideböcker hemma, ett helt resande liv till allmänt beskådande.

När vi var i Granada hade vi med oss en klassisk reseguide från Första klass (de där med lite text, mycket bilder och dissekerande tecknade bilder på alla viktiga byggnadsverk). Den var ingen hit direkt, alldeles för lite information (speciellt som Granada bara behandlades på typ sex sidor av 300) och riktad till en något äldre och något turistigare målgrupp än vi. (Men uppslagen som behandlade mat och dryck var väldigt hjälpsamma och inspirerande, om man säger så ...)

En hit var däremot den här:

En bruksanvisning till Spanien. Precis som det låter en sorts introduktion till Spanien som land överhuvudtaget – till kultur, politik, historia, mat, seder, regioner ... Bruksanvisningarna finns till en hel massa länder (jag har tidigare läst den om Japan) och är en sån otroligt bra idé. Jag vill att någon fixar kapital till mig så att jag kan ge ut en liknande serie i Sverige! Det är inga reseguider i traditionell mening (inga bilder alls) utan mer en sorts samling personligt färgade anekdoter (författarna växlar från bok till bok, t.ex. journalister eller diplomater med ett särskilt förhållande till landet i fråga) som leker väldigt mycket med klischéer (det får man vara beredd på, men det är gjort på ett intelligent sätt) och jämförelser med den tyska kulturen. Alltsammans skrivet i en kåserande ton och med den där hövliga gentlemannamässiga tyska humorn som jag gillar så mycket.

I Gebrauchsanweisung für Spanien lärde jag mig oumbärliga fakta som att man för allt i världen inte får hoppa in och sätta sig på sätet bredvid en spansk taxichaufför (shotgun-sätet tjänar som förvaringsplats och papperskorg). Baksätet är det som gäller. Detta kunde jag senare bekräfta p.g.a. avsaknaden av kollektivtrafik till och från Malagas flygplats efter klockan tio på kvällen.

Värmländska, med en touch av Norge

2009-11-01T15:43:00.012+01:00

Med tanke på att jag mer än en gång påstått i mitt CV att jag är en fena på norska och dessutom hävdat att jag på grund av mitt värmländska arv (Värmland = nästan Norge) har en naturlig fallenhet för språket var det verkligen på tiden. Just nu är jag bara väldigt stolt över att äntligen, på fullaste allvar, faktiskt ha avslutat min första norska roman. Hurra för mig!

Det gick ganska mycket som en dans, förutom att jag hakade upp mig på vissa ord. Att lav betyder låg fick jag lista ut av kontexten och ett antal exempelmeningar, för att koppla ihop legen med läkaren krävdes en hel del grubblande. Men ändå, färdigläst. Och det värmländska arvet gjorde sitt för att underlätta, skulle jag vilja påstå.

Per Pettersson, vilken charmör! Är det den norska satsmelodin som gör att allt låter så gemytligt? Författarsamtalet på Kulturhuset i onsdags var det bästa hittills.

Kurslitteratur

2009-11-01T12:50:00.005+01:00

Vill bara uttrycka min lycka över att efter sju terminers studier äntligen få en litteraturlista i handen med titlar som How to market books, Editing fact and fiction och Förlagsboken. Jag betalar med glädje och tänker att jag hade ett sjukt bra omdöme när jag bestämde mig för att flytta till Stockholm. Målet är nära!

Rassel i kulturtantspoängmätaren

2009-10-25T15:47:00.006+01:00

I torsdags var jag, JMG och Louise på Goethe-institutet och lyssnade på Julia Franck som pratade om sin roman Die Mittagsfrau/Hjärtats blinda fläckar. Fascinerande historia och en väldigt fascinerande författare - jag har aldrig varit med om en författare som frivilligt varit så privat i en intervju.

Ett hett tips, det där Goethe-institutet! En-och-en-halv timmes förhoppningsvis intressant bokprat (med simultantolkning för den som inte kan tyska), sen får man gratis vin (rött, vitt) och kan mingla med exiltyskar (det är välbesökt!). Nästa Veranstaltung är den 13 november, då handlar det om murens fall och bland annat kommer författaren Katja Lange-Müller, som även hade en VIP-läsning för min kurs i Berlin i somras. Rolig kvinna.

Feber

2009-10-25T13:15:00.007+01:00

Nämen!

Helt oberoende av varandra har båda mina bokcirklar bestämt sig för att läsa böcker med matchande titlar.

Den här med litteraturvetarna:

och den här med verklighetens folk (äh, jag ba skojar, verklighetens folk skulle aldrig läsa en kvinnlig modernist):

Härom veckan hade litteraturvetarcirkeln möte om Karin Boyes Kallocain. De andra tyckte att den var banal men jag tyckte den var en pärla. Och mer tänkvärd än både Orwells 1984 och Huxleys Brave new world. Bara det att det stora hotet mot staten och diktaturen i boken inte är det organiserade motståndet, utan de mest förtroliga mänskliga relationerna. Familjen, tvåsamheten, den nära vänskapen. Som därför måste omöjliggöras!

Jerker Virdborgs Kall feber som vi fortsätter med ska enligt reklamtexten vara inspirerad av Kallocain, och passande nog kommer han (Albert Bonniers-författaren...) till Bonniers Konsthall på torsdag för att prata dystopier med Alexandra Coelho Ahndoril. Då går vi dit, som en riktig studiecirkel.

Boktips

2009-10-18T15:14:00.006+02:00

Jag gillar verkligen den här historien:

När J spelade i Luxemburg förra veckan försökte han få igång en konversation med publiken genom att fråga om de hade några bra boktips. Ingen svarade förstås. Men när han gått av scenen var det plötsligt någon som stack till honom en lapp:

Den hade gått runt i publiken, folk hade uppenbarligen tagit frågan på fullaste allvar. Jag dör, så fint.

Jag industrispionerar nere på kontinenten

2009-10-18T13:18:00.005+02:00

En marginell men ändå tråkig konsekvens av att min kamera blev snodd i Spanien är att jag inte har några pedagogiska foton att illustrera mina iakttagelser i de spanska bokhandlarna med. Men ni får försöka visualisera.

Granada är en riktig studentstad så där finns bokhandlar överallt. Och välsorterade är de, även om de är små. Hur det går ihop har jag ingen aning om. Är det de fasta bokpriserna? Den kontinentala bildningen? I bokhandeln Atlandia på Gran Vía de Colón berättade innehavaren att de olika butikerna i staden nischat in sig på olika områden. En bokhandel som låg nära juridiska institutionen hade böcker inom juridik, ekonomi och politik, en som låg i läkarstudenternas kvarter medicinsk litteratur och så vidare. Jag tänkte på min Akademibokhandel och det ständigt krympande utbudet. Att jag hela tiden får hänvisa till Bokus. Läste i Svensk bokhandel att internetbokhandeln i länder med fasta bokpriser (typ alla västeuropeiska länder: Tyskland, Frankrike, Spanien...) har svårare att vinna marknadsandelar. Något att tänka på.

På Atlandia fanns dock mest skönlitteratur, både bestsellers och slowsellers och en massa klassiker dessutom. Däremot nästan inga böcker på andra språk än spanska. Det är rätt frustrerande att gå runt och mysa i boklådor där man inte kan köpa något (men bra för privatekonomin såklart). Istället blev jag hooked på andra saker, hur böckerna var ordnade i hyllorna till exempel. Jag trodde att den alfabetiska ordningen var universell, men tydligen inte: I Spanien står böckerna inte uppställda efter författare och titel, utan efter förlag, så att det bildas snygga enhetliga grafiska färgfält i hyllorna (varje förlag har sin egen profil när det gäller omslagsdesign, som en sorts serieutgivning med samma färg, storlek, typsnitt osv.). Jag blir så nyfiken, betyder det här att bokförlagens status är bättre i Spanien? Har allmänheten bättre koll på förlagen och deras profiler än här (där de flesta kanske kan namedroppa Bonniers och Norstedts, men skrämmande nog sällan mer än det)?

Och framför allt: hur hittar man det man söker? Först måste man veta vilket förlag som har gett ut just den bok man letar efter, sedan måste man lista ut hur böckerna står ordnade inom respektive förlags hylla, för inte heller där råder det någon synlig ordning, varken alfabetisk eller annan. Är det ett sätt att skapa arbetsplatser i bokhandeln måntro?

Lätt att hitta var däremot det obligatoriska svenskhörnet - en hög stapel Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Åsa Larsson intill varandra. Och i flygplatsbokhandeln i Madrid var de där igen, på mittenbordet. Det går bra, minsann!

Hälsning från Spanien

2009-10-13T20:07:00.002+02:00

Humor på ryska

2009-10-08T15:24:00.004+02:00

Mamma lånade mig den här, jag tycker omslaget är fantastiskt snyggt:

Novellerna däremot var lite svårsmälta, tror det berodde mycket på översättningen. Språket kändes avhugget, otympligt, konstlat – inte skriver väl Tjechov så?

Den berättelse jag gillade bäst var ingen av de slösa-bort-livet-vemodiga som upptog större delen av boken utan en kort, snärtig och väldigt rolig novell i slutet av boken som heter "Ryktet går". En lärare i välskrivning (bara det är ju roligt) vid namn Sergej Kapitonitj Achinejev råkar på sin dotters bröllopsfest inför en av sina vänner, Vankin, ge skenet av att ha en affär med sin kokerska. För att förekomma det falska rykte han befarar att Vankin kommer att sprida ut på festen skyndar sig Achinejev att mingla runt bland festdeltagarna och för var och en berätta sin version – den sanna – av historien: han stod tillsammans med kokerskan i köket och hade just medelst ett smackande ljud med läpparna i luften visat sitt gillande av hennes kokkonst, då vännen Vankin promenerar in i köket – och tror att det är ljudet av heta kyssar han precis har hört..!

Först när Achinejev berättat om incidenten för alla på festen pustar han ut. Men hans ansträngningar tycks ändå förgäves. Bara några dagar senare hör han att ryktet om hans förhållande med den allt annat än snygga kokerskan går i byn, och till slut konfronterar till och med hans egen fru honom med det. Förargad söker Achinejev upp Vankin – men denne svär på sitt eget liv att han inte har sagt ett knyst till någon om det han hörde i köket.

Den som har skapat ryktet – genom sin egna ivriga och nervösa dementi – är Achinejev själv.

Hurra!

2009-10-08T15:20:00.004+02:00

För att jag för första gången faktiskt har läst årets nobelpristagare i litteratur. På tyska. Det ni! Och på WALTIC-kongressen förra sommaren såg jag och Simon Herta Müller live on stage, tror det var i en paneldebatt om exil-litteratur. Lika mörk, allvarlig och motvalls som jag föreställt mig efter att ha läst essäerna i Der König verneigt sich und tötet. Samtalsledarens försök att lätta upp stämningen gick inte hem alls, Müller vägrade skämta till svars på någon fråga.

Beviset!

Geografisk harmoni

2009-10-07T18:38:00.005+02:00

Jag hade egentligen inte tänkt köpa något på bokmässan, men det blev två böcker och en kulturtantspåse i alla fall. Vet inte riktigt varför jag tror att man inte kan få för många tygkassar?

Böckerna då: av en slump blev det två fransoser. Och båda med koppling till Algeriet:

Albert Camus' Främlingen i Jan Stolpes nyöversättning är nästa bok i tur för bokcirkeln efter Werther-"upplevelsen" sist. Jag blev så imponerad av Stolpe när han blev intervjuad i DN och språket var verkligen väldigt bra. Modernt och nära. Det skulle vara intressant att ha läst den äldre versionen för att kunna jämföra, men det här var första gången för mig. Nu ska jag inte säga för mycket innan bokcirkelsmötet men det var fascinerande att inse hur Främlingen är som en skönlitterär variant av, ett komplement till eller en repetition av Myten om Sisyfos. Som en illustration av Camus' existentialistiska filosofi. Bra.

Nina Bouraouis Innan männen har jag till skillnad från Främlingen läst förut, men älskade den så mycket att jag var tvungen att äga den också. Köpte den i Elisabeth Grates monter – av hennes man? Sen läste jag om den på tåget hem, det är bara 62 koncentrerade sidor, så det går snabbt. 62 sidor teenage angst, sommarångest, familjeångest, besatthet, åtrå, skejting, gräs, förortsbetong och tomma ändlösa fält där bakom. Nina Bouraoui är så bra, hon skriver monologer så att man blir hypnotiserad. Ännu tydligare är det i Mina onda tankar, den är också en av mina favoritböcker men jag skulle nog ändå rekommendera den som vill testa att läsa henne att börja med Innan männen. Den är mer av aptitretare.

Bokmässan i efterhand

2009-10-06T19:01:00.004+02:00

Jag har varit bortrest och blivit bestulen, allt är ganska kaotiskt när man varken kan ta ut pengar, identifiera sig, åka tunnelbana eller ringa någon – dvs. allt det där man annars tar för givet –, därav frånvaron.

Men innan resan och innan kaoset inträffade var jag hur som helst på mitt livs första bokmässa. Väldigt spännande bara att få åka morgontåg till Göteborg. Det var litegrann som en klassresa, alla mina kursare var i stort sett också där så det blev mycket bondande av i bistrovagnen, mässfiket, på sylta, Galagofest, Park, i folkvimlet, på Världskulturmuseet osv osv. Kände mig socialt utmattad på vägen hem. Fina vänner och bekanta att stöta på, bo hos, luncha eller dricka vin med överallt, och så det där obligatoriska nätverkandet som det var tanken att vi skulle syssla med. Jag klarade av det mesta runtminglandet på torsdagen (klokt val, fr.o.m fredag var det så mycket folk att man inte hade en chans att prata ordentligt med folk i montrarna), ägnade fredagen åt seminarier (Lydia Cacho var den som fastnade bäst i minnet, supermänniska!) och lördagen åt att driva omkring planlöst, handla lite och titta på folk. Så mycket intryck, Geschäft, bibliotekarier, böcker överallt! Och väldigt spännande att se känt folk i verkligheten. Jag och Jii fick bl.a. platser längst fram i SR:s monter när Spanarna sände live, satt där och dreglade ihop med tanterna och farbröderna, det var en höjdare.

En himmel för en boknörd alltså. Men åker jag dit nästa år igen – och det gör jag nog – får det räcka med en dag eller högst två. Klarar inte av för mycket folkmassor, oavsett om det är på en mässa, på Drottninggatan eller i simhallen.

Samtal om en whiner

2009-09-20T13:58:00.011+02:00

Förra veckan när jag var på harmonihelg i ett hus mitt ute i de öppna landskapen i Skåne (dvs fina vänner, mycket mat, mycket vin, lite bilutflykter, mycket sällskapsspel och mycket naturromantik) passade vi även på att ha bokcirkelsmöte om Goethes Sturm-und-Drang-verk Den unge Werthers lidanden. Slående i diskussionen var hur extremt irriterande vi alla (dvs. en demografiskt sett väldigt homogen grupp kvinnor i 24-25-årsåldern, boende i storstad, huvudsaklig inkomst studiemedel, övervägande singlar, inga barn, nästan helt heterosexuella, uppväxta med Darling, potentiella kulturtanter om sisådär trettio år) var på bokens huvudfigur, den lidande Werther. Faktum är att diskussionen ganska så direkt rörde sig bort från att behandla romanen så där lite allmänt och istället enbart fokuserades på Werthers personlighet som whiner, drama queen och egoist ("han är ju inte ens intresserad av Lotte på riktigt, bara av att i sina brev framställa sig själv som extremt romantisk och passionerad") och huruvida Goethe var medveten om vilken jobbig karaktär han hade skapat eller inte.

Jag tycker att det är väldigt intressant. Som litteraturvetare har jag stött på en hel del kursare som tyckt att Den unge Werthers lidanden är hur bra som helst, att Werther är hur fin som helst, slutet hur sorgligt som helst osv osv. Medan jag själv redan när jag läste den första gången, på littvet A-kursen, var så frustrerad över Werthers piedestalsyn på kvinnor, plåstertendenser, självömkande och påförande av skuld på Lotte att jag knappt kunde läsa klart boken (istället för att bara ta livet av sig direkt drar han ut på det hela i ett helt dygn, gottar ned sig ordentligt i sin olycka och passar under tiden på att skriva en rad brev, de flesta till Lotte och de flesta med det uppenbara resultatet att hon kommer att känna sig skyldig till W:s död. Mysig kille.).

Vilka är människorna som gillar Werther? Och varför tycker jag och mina kompisar instinktivt att han är så jäla jobbig och osympatisk? Rent intuitivt och genom att jämföra empiriska fakta kom vi fram till att den som hyllar Werther ofta själv är något av en Werther. Och anledningen till att vi ogillar Werther är att vi själva har negativa personliga erfarenheter av Werthers motsvarighet IRL.

Typexemplet på IRL-Werther är en kille du har träffat på universitetet någon gång, förslagsvis har ni läst konstvetenskap eller litteraturvetenskap ihop. Killen är en konstnärssjäl, känslig och romantisk, kanske är han det man förut kallade för indiepoppare. Kanske brukar han lyssna på Bon Iver eller Elliot Smith och vältra sig i sin egen melankoli (eller eh, det är ju jag...). Han är alltid kär, alltid olyckligt, eller väldigt destruktivt. Men verkar paradoxalt nog inte bry sig om att faktiskt lära känna föremålet för sina käsnlor. Kanske skriver han långa, passionerade kärleksbrev. Ofta önskar han att livet vore lite mer Sturm und Drang, helt enkelt. Och Den unge Werthers lidanden är en av hans absolut bästa läsuppleverlser, total identifikation här.

Vad säger ni? Har vi fel? Kan man gilla både Werther och Fittstim?

How do you do, Fräulein?

2009-09-20T12:56:00.010+02:00

Igår i videobutiken (eller borde jag kalla det DVD-butiken? Förvirring.) fick jag plötsligt ett oväntat sug efter att se The Reader, filmatiseringen av Bernhard Schlinks Der Vorleser, som det var en massa ståhej om för ett tag sen, snygga Kate Winslet fick bl.a. en Oscar om jag inte minns fel (vilket man väl hade kunnat vänta sig eftersom hon i filmen 1. spelar en inte allt igenom god, ja, man skulle t. om. kunna kalla det en komplex människa, 2. är osminkad, 3. springer runt naken hela tiden). Jag undvek filmen med flit när den gick på bio eftersom jag hade läst i en recension att de amerikanska skådespelarna pratar engelska med tysk brytning, vilket lät rätt så outhärdligt.

Och såhär i efterhand så kan jag ju bekräfta att ja, det här med språkblandningen var rätt så outhärdligt. Ingen konsekvens överhuvudtaget: Winslet pratar engelska med någon sorts konstig hård tysk låtsasbrytning, Ralph Fiennes däremot (vars rollfigur ska vara lika tysk som Winslets) pratar perfekt engelska. De tyska Top Dawg-skådisarna som lånats in för att spela de inte lika bärande rollerna i filmen pratar å sin sida naturligtvis med autentisk accent. Vidare uttalas vissa tyska namn i filmen på tyska (Heinrich, Hanna) medan andra, som huvudpersonen Michael Bergs, med amerikanskt uttal. Jag orkar inte mecka med någon riktig fonetisk skrift här men om man på tyska säger ungefär "Mi-cha-el Berk" säger man på engelska "Majkel Börg". Sånt här stör mig ofantligt! Kan de inte bara bestämma sig, antingen kör vi på engelska eller på tyska? Satt också och irriterade mig på att viss text i bakgrunden av filmen, typ gatuskyltar, menyer, reklam osv. var på tyska medan annan, som böcker och brev, var på engelska.

MEN, det jag egentligen ville komma till var att The Reader trots språkförvirringen faktiskt är en helt okej film. Fin, till och med. Detta, kom jag och J fram till, helt enkelt för att Schlinks grundhistoria är så bra i sig: mångskiktig, tänkvärd. Att behandla ett ämne som förintelsen och skuldfrågan är inte lätt, men Schlink lyckas faktiskt inte bara närma sig det från ett oväntat håll utan illustrerar också komplexiteten i ämnet på ett både konkret och pedagogiskt sätt. Berättelsen om Hanna Schmitz är ett skolexempel på varför det sällan är möjligt att dela in världen i endast svart eller vitt.

Boken kan jag bara rekommendera, liksom Bernhard Schlink överhuvudtaget. Att jag faktiskt har läst den hela två gånger är däremot bara en slump, första gången (på svenska, Högläsaren) var jag ungefär tretton år och mest intresserad av älskogsscenerna.

Never ending story

2009-09-20T12:21:00.007+02:00

Apropå inlägget nedan så har min förtvivlan precis växt ytterligare. När jag kom till extrajobbet i morse så väntade nämligen en smockfull vagn med läsex i lunchrummet. Bokhögen växte med ungefär tusen sidor på 30 sekunder. Bland annat fick jag med mig Susanne Axmachers Näckrosbarnen och Pauline Wolffs Swede - just det, två manifestförfattare !

Funderar på möjliga lösningar. Anställa en professionell läsare? Ta en s.k. "time out", åka till landet och begrava mig i böcker i en månad? Nörda in på film istället?

Bokhögar

2009-09-17T08:42:00.005+02:00

Fast jag egentligen vet bättre inbillar jag mig ständigt att det faktiskt är möjligt att någon gång i livet komma ikapp sin egen bokhög. Att kunna gå in i en bokhandel och välja något nytt baserat på omslag och baksidestexter, inte på den där ändlöst långa listan i bakhuvudet. Ibland tror jag att jag är på väg att lyckas, bara för att tre dagar senare hjälplöst se hur traven växer till på nytt. Recensioner, skyltfönster, bloggar, presenter, vänners boktips – det är omöjligt att värja sig!

Problemet är att böcker – till skillnad från konst, musik och film – är ett långsamt nöje. De tar lång tid att skriva, lång tid att läsa. Man kommer aldrig att hinna färdigt. Titlar som "1001 böcker du måste läsa innan du dör" är ett hån.

På föreläsningen idag pratades det om romanens uppsving på slutet av 1700-talet, och hur folks läsande i och med det ändrade skepnad, från att ha varit intensivt till att bli extensivt. Det vill säga, om man förut hade haft ett begränsat bibliotek med en handfull böcker som man av uppbyggeliga skäl läste om och om igen, övergick man nu till en inställning där det viktiga var att läsa snabbt, läsa mycket och alltid läsa något nytt.

Där har vi roten till mitt ont, tack för det.

Uppsala

2009-09-08T22:03:00.002+02:00

Kulturturisten reser vidare:

Alberto och jag har saker gemensamt

2009-09-04T17:36:00.003+02:00

Om sina böcker, på sidan 307 i En historia om läsning:

[I]nnerst inne vet jag att den främsta orsaken till att jag håller fast vid denna ständigt växande skatt är en vällustig girighet. Jag tycker om åsynen av mina fullpackade bokhyllor, fyllda av mer eller mindre välbekanta namn. Det inger mig glädje att veta att jag är omgiven av en inventarielista över mitt eget liv med förebud om framtiden. Jag tycker om att i nästan bortglömda volymer hitta spåren av den läsare jag en gång var – anteckningar, bussbiljetter, papperslappar med mystiska namn och nummer, ett datum och en platsangivelse på försättsbladet som för mig tillbaka till ett visst café, ett fjärran hotellrum, en sommar för länge sedan.

Istället för Berlin

2009-09-02T19:43:00.007+02:00

I helgen var jag i obygden, men passade även på att beta av lite kulturturism, det vill säga:

Han låg väldigt fint där under trädet. Jag lovade genast att en gång för alla läsa Schloss Gripsholm, som står i bokhyllan hemma. Jag lovar visst alldeles för mycket. Kom att tänka på besöket på den fantastiska stora judiska kyrkogården i Weissensee i Berlin för några veckor sen, där Tucholskys föräldrar ligger begravna. Eller, där finns två stenar, men bara pappan är begraven där på riktigt, Tucholskys mamma dog i Theresienstadt. Själv hamnade han i Mariefred, trots att han var så säker på att han, precis som "alla andra", skulle sluta i Weissensee.

Mariefred har lyckats rätt bra med turistfällorna, måste jag säga. Gripsholms slott, graven, och så Grafikens hus där man just nu kan kolla in Karin Mamma Anderssons USA-prints. Ett ångtåg fanns det också, men det åkte jag inte.

Vill man ha en lätt och ledig väg till människan Kurt Tucholsky så finns han ju annars faktiskt med som en av de centrala figurerna i Jason Lutes Berlin-serier. Bra grejer!

Andra chansen då

2009-09-02T19:29:00.004+02:00

Härom veckan lärde jag mig en läxa, nämligen att aldrig slänga bort böcker. Det är inget jag direkt brukar göra men förra året blev jag så frustrerad över hur dålig Alberto Manguels En historia om läsning var att jag efter 50 sidor – i affekt! – kastade bort den.

Jaja. Tror ni inte att just den av alla böcker dykte upp på min litteraturlista för hösten? Det var bara att gå och köpa skiten igen, eller skiten och skiten, den är fortfarande tidvis väldigt tjatig men det här gången ändå rätt intressant. Kanske för att jag nu har tvingat mig själv lite längre in i boken (än de futtiga 12 sidor efter Manguels sentimentala inledning där jag slutade sist) och kommit till den del av boken som faktiskt handlar om läsandets historia, och inte bara om författarens egen uppväxt, hans favoritböcker, barnflickor, dejter med Borges... Jag VET, det låter kul (det var ju därför jag köpte den från början) men jag lovar, till och med en genomgång av läskulturen i de medeltida klostren är mer rafflande i jämförelse.

Jag vidgar mina vyer

2009-08-27T13:26:00.002+02:00

Med det här kassa mobilfotot vill jag bara avslöja vilken hylla jag hängde vid i förrgår på stadsbiblioteket. Anledningen stavas min andra bokcirkel (det här är den första) som har möte ikväll. Fem litteraturvetare som träffas och läser böcker vi har fördomar om ihop. Min motivation är att det ger ett mer trovärdigt intryck om man argumenterar emot något som man faktiskt har läst. Hittills har vi pratat om Paolo Coelho (fördomarna bekräftades om man säger så) och Stieg Larsson (bättre än jag trott, platt men riktigt spännande).

Och nu ligger jag i soffan och sträckläser Kvinnan är första könet. Mår lite sämre efter varje mening.

Jag gillar...

2009-08-27T13:13:00.005+02:00

...spåren som tidigare läsare lämnat efter sig:

Namnteckningen från en, gissar jag, ung man som varit i New York och inhandlat en "number one bestseller".

Ett visitkort från en parisisk modebutik.

"Property of the Renfrewshire Education Committee."

Ingeborg

2009-08-27T12:10:00.008+02:00

Nämen, ser man på!

Jag som funderade så på det märkliga i att Ingeborg Bachmanns roman Malina, som alltid kommer upp förr eller senare när det handlar om modern tyskspråkig litteratur, Österrike, Gruppe 47 och så vidare, aldrig översatts till svenska. På nästan fyrtio år. Men! Så kom jag hem från Berlin och tillbaka på jobbet låg den plötsligt där, i en snygg inbunden variant utgiven av det lilla förlaget Salamonski, bland andra bokhögar på nyhetsbordet. I juli kom den ut, Maria Schottenius skrev apropå det i DN om den såhär. Salamonski har jag aldrig hört talas om tidigare, men blir direkt charmad av den hemsnickrade hemsidan, den korta men personliga utgivningslistan och den uppenbara entusiasmen. "Vårt motto är att publicera det som vi inte på något sätt kan låta bli att publicera." Bakom namnet står bland annat författaren och Norstedts-förläggaren Håkan Bravinger. Stefania Malmsten har formgivit Malina (gillar alltid hennes bokomslag, dessutom är hon ju dotter till Bodil, älskar Bodil!) och Liselotte Watkins har tecknat författarporträttet.

Sjukt snyggt. Nu blir jag bara ännu mer sugen på att sätta igång med lära-känna-Bachmann-projektet. I bokhyllan hemma står också en samling med hennes lyrik, noveller och annat smått och gott som följt med J i flytten men som jag förut inte riktigt registrerat.

Plus att Eva från Brno som jag träffade på Humboldt hyllade brevväxlingen mellan Bachmann och Paul Celan. Vet att jag läste någon essä i Süddeutsche Zeitung om den för länge sen och det lät väldigt passionerat och spännande. Det bådar gott för en djupdykning, helt enkelt!

Äntligen!

2009-08-23T20:52:00.004+02:00

Älskar DN Boklördag. Igår var det dessutom extra roligt eftersom man med buller och bång publicerade ett – hör och häpna – alldeles äkta och nyskrivet litterärt manifest! De sju så kallade yngre författarna bakom "Manifest för ett nytt litterärt decennium" vill slå ett slag för "det klassiska berättandet" och delade i punktform högtidligt ut kängor åt främst den unga samtida prosans hang-up på omotiverade form- och språkexperiment, men även åt deckare, chick-lit, sammanblandningen av självbiografi och fiktion, journalistisk prosa, historiska biografier, skrivarskolor, samt åt herr och fru Ahndoril, Lotta Lotass med flera... Höga ideal, stora ambitioner, kvalificerat litteraturbitchande. Underbart!

Jag gillar ju verkligen hela idén med manifest, oavsett vad man tycker om innehållet i dem. Klagade senast för någon vecka sen på avsaknaden av allvar och ideal i den samtida litteraturen, av litterära grupperingar, manifest, diskussion, polemik. När var och en sitter på sin egen lilla vindskammare och skriver händer liksom inget. Känner mig väldigt tröstad av att manifestens tid alltså inte är alldeles förbi. Det finns fortfarande författare med starka åsikter om hur konst ska skapas och fungera, som i alla fall har ambitionen att utveckla litteraturen, det finns fortfarande folk som tror på framsteg! Tydligen. Dessutom håller jag med om grundidén i detta berättandets manifest, jag har alltid varit mer för epiken än lyriken.

Och så tycker jag att det är väldigt lustigt att nästan varenda tankegång som finns med i manifestet är saker som Jerker Virdborg, som är en av de sju, också pratade om när Petter intervjuade honom för Känguru förra året. Irritationen över språkexperimenten och föraktet för "clownprosa" och författare som levererar oneliners... Passionerat.

Har bara läst Försvinnarna av Virdborg, men den är väldigt bra, suggestiv och obehaglig, och faktiskt ett utmärkt exempel på just den typ av prosa som författarna enligt manifestet vill skriva: en där berättelsen och berättandet står i centrum, och egenheterna i språk och form finns där av ingen annan anledning än för att förstärka och lyfta fram historien. I oktober kommer Virdborgs nya roman Kall feber, som ska stå i något sorts dialogförhållande till Karin Boyes Kallocain. Efter den här manifest-cirkusen kan man inte göra annat än att vänta på den med spänning.

Världens mittpunkt

2009-08-21T09:14:00.005+02:00

Hanterar saknaden efter Berlin genom att läsa om Berghain i Lost and Sound: Berlin, Techno und der Easyjetset. Nu är det slut med fyra veckor av glasbubbleliv. Dags för plugg, plikter, jobb, vardagsproblem och ett akut otillräckligt uteliv. Buhu.

Mer än bara Bonjour Tristesse uppenbarligen

2009-08-21T09:03:00.003+02:00

Måste bara visa bokpaketet som Ellis mamma hade med sig till henne: fyra gamla inbundna Francoise Sagan-romaner med kiosklitteratur-omslag, titlar som "Ögon som siden" och massa LSD, Hollywood och vackra kvinnor i baksidestexten. Så fina! Finns de översatta till svenska?

Ca. 450 Taschenbücher, neuwertig, ungelesen

2009-08-14T14:46:00.004+02:00

Vem sitter egentligen och håller på 450 olästa pocketböcker? Och vem vill köpa dem? Är det 450 olika titlar eller 450 ex av en och samma, och i så fall, vilken titel handlar det egentligen om?

Gissar på 450 olika, de enda som kan tänkas vara intresserade av att köpa ett helt parti på flera hundra ex av samma bok är väl de stora kedjorna, och de brukar nog använda andra kanaler än stormarknadens annonstavlor.

Shopping craze

2009-08-10T21:07:00.003+02:00

Det råkar ligga 7000 kvadratmeter bokhandel precis mitt emellan de båda universitetsbyggnaderna jag springer mellan på dagarna.

Resultat efter lunchrasten: W. G. Sebalds Die Ringe des Saturn, Theodor Fontanes Effi Briest (fick komplex när jag insåg att jag grovt uppskattat var den enda av alla germanistik-studenterna som inte hade läst den) och Ingeborg Bachmanns Malina.

Åkte till Schloss Charlottenburg som var kvar på min att-göra-lista och föreställde mig hur jag skulle sitta lite romantiskt tillbakalutad i slottsparken och läsa Fontane, det gick tyvärr inte, för många turister och för få bänkar. Fick bli en grafittad bänk under ett träd en bit därifrån istället, se så mysigt.

En blondinvits?

2009-08-08T10:45:00.010+02:00

Fast det var över två veckor sen jag läste ut Lonely Planet har jag svårt att få Amanda, jag-berättaren, ur huvudet, jag blir varken klok på henne eller på boken överlag. Å ena sidan gillar jag huvudpersonen, hur hon både bekräftar mina fördomar och glider undan dem, och så tycker jag att Elise Karlsson är skicklig i hur hon förmedlar Amandas karaktär och sätt att tolka världen genom monologen. Jag blir alltid imponerad när en författare så uppenbart lämnar sin egen röst för att anpassa sig till sina figurer, här är det ju extremt genomfört, med felaktig satsbyggnad, ett (åtminstone till ytan) tomt, förstrött språk. Bimbospråk.

Å andra sidan blir jag samtidigt (inte alls logisk här) inte av med känslan av irritation över just samma sak – språket. Av känslan av att Karlsson driver med Amanda, som om det inte vore okej att skriva på det sättet, eller kanske snarare att det inte är okej att just Elise Karlsson skriver på det sättet, eftersom karaktären och språket är så långt ifrån henne själv (smart, pretentiös, skriver om klassiker i SVD osv) att det automatiskt gränsar till att vara raljerande.

För övrigt oerhört snyggt av Modernista att sätta en sliten söndersminkad Marilyn på omslaget. Och passande också, Amanda påminner faktiskt en hel del om Joyce Carol Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Inte bara i beskrivningen av yta och de fördelar det för båda för med sig att vara snygga, korkade blondiner, utan kanske ännu mer i skildringen av huvudpersonernas sexualitet, som är mycket mer komplicerad och mycket mer självständig än vad man till en början förväntar sig.

Godnatt!

2009-08-06T22:08:00.005+02:00

Nu går jag och lägger mig med de här: två böcker som båda handlar om Berlin men annars är så olika man kan tänka sig. Å ena sidan Christa Wolfs definitiva delade-Tyskland-roman Der geteilte Himmel (underbart språk, trodde inte alls att hon var så poetisk!) om kärlekshistorien mellan lärarstudenten Rita och kemisten Manfred. Manfred, liksom miljontals andra östtyskar, flyttar (eller flyr) av missnöje till Västberlin, Rita tvekar om hon ska följa efter eller inte, och innan hon hinner bestämma sig är det 1961 och muren byggs.

Å andra sidan: Tobias Rapps nyutkomna reportage om teknoscenen i Berlin och de horder av unga hipsters från hela Europa som plötsligt vallfärdar till det annars så otrendiga landets huvustad. Lost and Sound: Berlin, Techno und der Easyjetset.

Passar bra, är det något den här staden är så är det just full av kontraster.

Boktips till LK

2009-08-02T22:06:00.005+02:00

Den bästa föreläsningen på Humboldt den här veckan var utan tvekan onsdagens, som handlade om DDR-författaren Brigitte Reimanns roman Franziska Linkerhand. Det är så synd att LK inte kan tyska, för jag tror hon skulle gilla den här minst lika mycket som Urkällan. Reimann var en av de unga intellektuella östtyskar som i början av 1960-talet flyttade till Hoyerswerda, en stad som byggdes upp för arbetarna i brunkolsindustrin Schwarze Pumpe, och utformades med höga ambitioner för att bli en sorts socialistisk idealstad. Det betydde identiska Plattbau-hus i långa rader, inget att göra efter mörkrets inbrott och en befolkning som till största delen bestod av unga familjer.

Reimann kom till Hoyerswerda för att arbeta i industrin och hjälpa till att bygga upp staden, men istället för en utopi fann hon i staden stoff till att skriva romanen Franziska Linkerhand, som är en kritisk uppgörelse med just den socialistiska stadsplaneringen. Huvudpersonen Franziska är en ung arkitekt som kommer till Neustadt, fiktionens Hoyerswerda, för att delta i det pågående byggprojektet där, men stöter på problem, inte bara med tankesättet som styr planeringen av den nya staden utan också med sin roll som kvinnlig arkitekt. Arkitekturhistoria vävs ihop med fiktion. Plus lite kärlek och idealism. Inspiration fick Reimann av sina samtal med den store DDR-arkitekten Hermann Henselmann (gjorde bl.a. de första skisserna till tv-tornet i Berlin) som aldrig slutat hylla hennes författarskap och som själv förkastat Hoyerswerda som "en ständig upprepning av form och norm".

Själv frågade sig Reimann: "kann man in Hoyerswerda überhaupt küssen?"

Hon dog 1973 i cancer, bara fyrtio år gammal. Skrev in i det sista på romanen. 1998 kom Franziska Linkerhand för första gången ut i fullständig utgåva, när den 1974 gavs ut i DDR hade bland annat de avsnitt som rörde självmord och psykisk sjukdom i den socialistiska idealstaden försvunnit i censuren.

Cheap and chic

2009-08-02T18:44:00.006+02:00

Nu har det gått så långt att jag skäms när någon kund kommer fram med en pocketbok i handen och vill ha reda på priset. Rent instinktivt tänker jag alltid ungefär en femtilapp, alltså två för hundra, men sen standardprisskalan höjdes senast kostar F, som länge varit den prisgruppen de flesta pocketböcker ingår i, inte mindre än 64 kronor. Det finns i stort sett inte en enda bok som märks med A–D längre (förutom någon ungdomspocket och En bok för alla-utgåvorna, men att En bok för alla överhuvudtaget märks efter pocketskalan är en skandal i sig, de ska ju kosta 30 spänn, tydligt utskrivet på bokryggen) och sedan prishöjningen är dessutom mystiskt nog alla nya böcker som kommer ut för första gången eller trycks om G- eller H-märkta (69 respektive 74 kronor). Vissa, ofta tjockisar eller bästsäljare, tillhör till och med I-gruppen (79 spänn). Är detta ok? Är detta en normal prisutveckling? Jag är inte ekonom även om jag läst en termin företagsekonomi, så jag kan inte argumentera för att är nåt mysko med det hela men jag vet att jag inte känner mig beredd att betala mer än 70 kronor för en oinbunden liten skruttbok! Själva idén med pocket är ju att det ska vara och kännas billigt. Inte konstigt att folk beställer sina böcker från Adlibris istället för att köpa dem i den fysiska bokhandeln, där ligger en nyutkommen pocket snarare på 30-40 spänn (varför måste inte de följa A–I-skalan egentligen?) – just nu har de dessutom en helt galen 9-kronors-sommarrea.

Apropå låga priser så är det dessutom bara att beklaga att Sverige tydligen är för litet för att det ska finnas plats för ett initiativ med billighetsutgåvor av gamla klassiker. Penguin är såklart föredömliga när det gäller engelska, även om de nyare gröna versionerna är fula (ja, det är tydligen möjligt även på Penguin) och om möjligt ännu sämre och bubbligare bundna än de gamla. Men ännu bättre är tyska Reclam, som har allt, och dessutom, upptäckte jag i bokhandeln häromdagen, även engelska och franska klassikerserier (de är röda istället för gula). De är tillräckligt små för att stoppa i fickor (yes!) och handväskor, har sett likadana ut i urminnes tider så det är bara att acceptera och nörda in sig på designen, och det bästa, nästan alla kostar mellan två och tre euro.

Har sett bokhyllor i tyska hem där tre hela hyllplan varit fulla bara med tunna små gula Reclam. Man dånar.

Domedagen är nära

2009-07-28T17:09:00.004+02:00

Har precis börjat läsa denna. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att jag alltid börjar störa mig på sån här smart amerikansk populärvetenskaplig litteratur efter typ 50 sidor? The Long Tail var urtråkig när man väl hade fattat poängen (borde läst artikeln istället), d.v.s. efter första kapitlet. Gladwell skriver bättre och har fler fyndiga exempel men ändå, att jag väljer att lyssna på musik istället för att läsa boken som ligger i väskan på tunnelbanan är inget bra betyg.

I alla fall så vet jag hur som helst inte hur bra valet att läsa The Tipping Point var just nu... Genomgående för boken är att Gladwell för att beskriva hur trender startar och plötsligt utan förvarning utvecklas och blir lavinartade använder sig av en liknelse om hur epidemier fungerar. Mitt problem är att jag tar större intryck av liknelsen i sig än av det Gladwell egentligen vill säga, alltså, om vi säger så här, jag är lätt hypokondrisk och behöver med tanke på allt snack om svininfluensan minst av allt i världen just nu läsa sånt här:

This is a well-known principle in virology. The strains of flu that circulate at the beginning of each winter's flu epidemic are quite different from the strains of flu that circulate at the end. The most famous flu epidemic of all – the pandemic of 1918 – was first spotted in the spring of that year and was, relatively speaking, quite tame. But over the summer the virus underwent some strange transformation and over the next six months ended up killing between 20 and 40 million people worldwide. Nothing had changed in the way in which the virus was spread. But the virus had suddenly become much more deadly.

Gulp. Idag skämtade min språklärare om influensan och sa glatt: "Vem vet hur världen kommer att se ut om ett år om vi träffades här igen, vem vet om vi ens skulle vara här allihop!?" Det här är inte roligt! En kund som jag hade för några veckor sen berättade att han var virolog eller immunolog eller något liknande och att svininfluensan bara är ett fjutt i förhållande till alla andra smittor som är nära att bryta ut och som han som insider men inte allmänheten kände till. Svininfluensan kanske inte ens är det största hotet!!

Vill man götta sig i influensehets så kan jag för övrigt varmt rekommendera Superklubbens rapportering. Alltid lika peppade på domedagen.

Comeback

2009-07-27T20:02:00.006+02:00

Apropå Judith Hermann så kom jag att tänka på hur glad jag blev i våras när jag fick veta att hon skulle komma ut med en ny bok. Jag och J bildade en minibokcirkel och läste en novell i taget under ett par veckor, högtidligt, och bokpratade sedan i parken, vid frukosten, på natten.

Och jag kom att tänka på det stora minuset (som också är det stora plusset) med de författare som jag gillar och som inte är någon sorts moderna eller omoderna klassiker och döda för länge sedan utan fortfarande, som Hermann, är produktiva. Nämligen att det är så olidligt att vänta. Alla är ju inte som Palahniuk.

Till exempel, snälla rara Jeffrey, raff dich auf, få ihop en ny roman nu!

Shit vad jag kommer fira när den dagen kommer. Och det kan ju knappast bli en The Little Friend av det, eftersom den svåra andra boken redan kommit, eller??

Judith, walk with me

2009-07-27T18:43:00.005+02:00

Kan någon förklara för mig hur man laddar ner det här? Det står att man ska kunna spara ner en mp3-fil men jag lyckas bara få någon ljudström som jag inte kan lägga på ipoden. Är det för att jag har mac? För att jag är en teknikidiot? Snälla hjälp, jag är så himla sugen: en promenad genom Berlin (med karta och allt), samtidigt som Judith Hermann guidar runt en i hörlurarna. Min absoluta favorit bland samtida tyska författare! (Ehh ok jag skulle väl inte säga att jag har stenkoll på konkurrensen men hon är i alla fall galet bra. Så bra att jag riskerade att förstöra hela upplevelsen av Nichts als Gespenster genom att skriva C-uppsats om den...) Och som dessutom, visar det sig, kommer från Neukölln, där jag just nu sitter i ett smuligt WG-kök, kokar rödbetor och lyssnar på Stone Roses.

Enda minuset är att JH har en jättejobbig röst. Jag lyssnade på ett hörprov från hennes senaste novellsamling Alice, där hon läser själv, och blev grundligt besviken. Gnällig. Värsta sortens tyska kvinnoröst (jag har en teori om att det finns kanske fem olika kvinnoröstgrupper här, ska försöka analysera det närmare någon annan gång).

Verkligheten

2009-07-25T20:37:00.006+02:00

I en artikel om bokcirkelsfenomenet i Höstens Böcker lade en av de intervjuade fram teorin att bokcirklande är så populärt just för att det ger oss en anledning att diskutera ämnen vi annars sällan kommer in på. Tunga grejer, eller känsliga, eller väldigt personliga. Jag suktade i åratal i smyg efter att få vara med i en bokcirkel utan något som helst resultat, tills förra året, då jag plötsligt hux flux hamnade i hela två stycken. Och jag kan säga som så mycket att så länge det inte handlar om någon väldigt litterär cirkel där man diskuterar stil och motiv och analyserar berättarhållning och annat nördigt så tror jag att Höstens Böcker har väldigt rätt. Och jag tycker det är så fint.

Poängen är liksom egentligen inte själva diskussionen om romanen, dess handling eller karaktärer – alltså om textens värld – utan snarare de associationer till det egna livet som den väcker hos läsarna. Det är det som är så spännande, alla har läst samma text, har samma utgångspunkt, men i diskussionen kring texten kan man, lika gärna som att finna att man delar erfarenheter med de andra som man inte hade en aning om, inse att man läst och förstått det hela helt annorlunda, utifrån de förutsättningar och den bakgrund man har. Även om samtalet till en början rör sig kring romanen i sig brukar det i min ena cirkel inte dröja länge innan tyngdpunkten flyttas till det personliga, hemligheter avslöjas, hjärtan öppnas tills det blir ett enda stort blött deep talk av det som från början var förklätt till en diskussion om litteratur. Jag skulle till och med vilja påstå att läsningen av Revolutionary Road på ett dramatiskt sätt förändrat hela vårt sätt att umgås. Det är mer drama nu, om man säger så.

Vad vi läser brukar vi slåss om i en facebook-tråd, hittills har det blivit de här:

Nästa gång går vi över till männen och läser Goethe.

Holden och Medina

2009-07-21T21:45:00.003+02:00

På ett sätt är det synd att jag hann läsa ut Joy Nicholsons Klanerna i Palos Verdes så snabbt (ett av Modernista-fynden, remember?). Den hade nämligen annars passat perfekt i den ena lilla bokcirkeln jag är med i, där vi av någon omedveten anledning (eller kanske inte så omedveten ändå) nästan bara valt och läst coming-of-age-romaner med kvinnliga personer i huvudrollen. Det är fint på ett sätt för annars känns det som att de flesta ”viktiga” växa-upp-skildringarna (inte samma sak som uppväxtskildringar!) handlar om män (som naturligtvis även de kvinnliga läsarna förväntas kunna identifiera sig med, det omvända är däremot otänkbart). The Catcher in the Rye är väl kanske den mest kända. Den är visserligen fin som snus men kände jag en femtonåring idag skulle jag mycket hellre ge henne eller honom Klanerna i Palos Verdes.

Hör bara hur underbar settingen låter: Katastrofalt dysfunktionell familj. Gated community på USA:s västkust. En pappa som är kändiskirurg och ligger runt med grannfruar och sköterskor. En groteskt tjock och psykiskt instabil mamma (tidigare fotomodell) som äter konstant som någon sorts förvirrad protesthandling (L som tipsade associerade till Fat is a Feminist Issue). Väldigt mycket surfing. Väldigt mycket pengar, knark, pyromaner och riktiga mean girls. Lite skabbigt och sorgligt utnyttjningssex (men som tur är också en outsider-snygging som plötsligt dyker upp och kärar ner sig i huvudpersonen).

Klanerna i Palos Verdes lyckas vara feministisk utan att någonsin vara övertydlig, lyckas få helt galna karaktärer att verka trovärdiga och lyckas skildra maktspelet i den undergångsdömda familjen Mason på ett så komplext sätt att man på något sätt förstår allas ståndpunkt. Fast både mamman och pappan sviker och manipulerar som galna framstår ingen av dem som ondare än den andra. Med huvudpersonen Medina (åh, hon är en sån tuffing!) sympatiserar jag så mycket att jag måste googla Joy Nicholson efteråt (misstänker att romanen är väldigt självbiografisk). Blir lite besviken när jag ser att hon bara skrivit en bok till (som inte alls låter lika intressant) och istället öppnat ett hem för djur som farit illa. Wot?

Sightseeing in the underground

2009-07-21T18:58:00.006+02:00

Idag var jag så inne i all porr och alla förvecklingar i Snuff att jag åkte fel i tunnelbanan tre gånger. Skämdes och hoppades att ingen såg hur jag hela tiden fick gå över till andra sidan av plattformen och åka tillbaka samma väg igen. Hur lyckas man? Tanken var att jag skulle åka Friedrichstraße–Rathaus Neukölln men istället för att följa planen gick jag oväntat (för mig själv alltså) av på Hermannplatz, bytte helt godtyckligt till U8, upptäckte vid Hermannstraße att jag åkte fel, gick av och åkte tillbaka, missade Hermannplatz, gick av på Schönleinstraße, åkte tillbaka till Hermannplatz, gick på U7 igen och lyckades, hör och häpna, slutligen gå av på rätt hållplats. För den som vill ha en ännu tydligare bild av hur borta jag egentligen var kan den här kartan kanske vara till hjälp:

Na? Boken är för övrigt bra men inte lika bra som t.ex. Lullaby eller Rant (älskar Rant!). Lite tjatig. Lite mycket upprepningar. Lite mycket så att alla Palahniuks karaktärer har samma typ av röst och sätt att uttrycka sig på, oavsett vilka de är. Ok det är en fantastisk typ av berättarröst men jag vill inte tro att det är den enda han har att komma med.

Fyra veckor på kontinenten

2009-07-18T19:44:00.003+02:00

Har precis packat. Bytte med tanke på de snåla bagagevikt-restriktionerna ut det stora Prisma-lexikonet mot det lilla. Jag har ingen våg och är världens sämsta på att höfta. Tur att det finns pocket asså!

Har Zlatan läst den?

2009-07-16T22:47:00.004+02:00

Nu har LK också läst ut Urkällan, som jag tipsade om efter att ha läst den i vintras. Jag hade valt den som lite av vinterns kämpa-sig-igenom-klassiker (om nu sommarens är Buddenbrooks) men den visade sig vara så fantastisk och fascinerande att jag när jag väl hade fångats rasade igenom den på bara ett par veckor då i januari när jag inte hade något att göra. Det var så längesen jag blev gripen av en bok på det sättet, så absorberad att jag var tvungen att gå runt och tänka på den hela tiden, associera allt till den. Fasen om jag inte har börjat se på modernitet och urbanitet, betong, individualister och hård disciplin på ett helt annat och väldigt underdånigt beundrande sätt efteråt. Även om jag samtidigt tyckte att allt det politiska, all extremindividualism och alla hyllningar av kapitalism och egoism som boken innehåller tidvis var rätt frånstötande. Urkällan är en riktig idéroman, och en skickligt genomförd sådan, så till den grad att jag tidvis blev paranoid under läsningen, kände mig hjärntvättad. Ayn Rand var inte dum minsann.

På tankesmedjan Timbros hemsida (det är de som ger ut Rand i Sverige, bara det säger ju något om åt vilket håll det barkar) kan man läsa kopior på en lång rad ”personliga brev” som de vid pocketutgivningen av Rands andra stora framgångsrika roman, Och världen skälvde, skickade ut till olika kända personer i Sverige (bl.a. en hel del vänstermänniskor…), kompletta med hänvisningar till passager och karaktärer i romanen. Tanken var väl att folk skulle läsa boken, provoceras lite, förhoppningsvis också de bli påverkade av idéinnehållet. Till Zlatan skriver Timbro till exempel såhär:

Hej Zlatan!
Du har gått din egen väg och litat till din egen förmåga. Därför är det här är en bok för dig.

Hehe. Kul PR-knep.

LK gillade hur som helst också boken jättemycket, det gjorde mig glad! Tänkte väl att arkitekturporren skulle gå hem men man vet ju aldrig, det är alltid fint att lyckas med ett boktips. Eftersom den är så tjock – den svenska pocketutgåvan av Urkällan är 787 sidor lång, satt i det minsta typsnitt jag sett – kan det kännas lite motigt till en början men man får sin belöning, jag lovar!

Ack Värmeland du sköna etc.

2009-07-16T11:50:00.003+02:00

JMG läser just nu Gösta Berlings saga, på min rekommendation. Hittills har jag därmed lobbat in denna fantastiska Värmlandsskildring hos hela tre tyskar. JMG tycker att boken är bra men förvirras ibland av kapitel som inte har något varken med Gösta eller majorskan att göra utan istället handlar om en (till synes, säger jag bara!) sammanhangslös stor björn eller om skogen eller sjön eller någon annan kär del av det väldigt mänskliga landskapet. Om jag är i närheten fungerar jag lite som ett levande lexikon och har bland annat fått förklara följande ord:

Järpar
Kavaljer
Kälke
Släde
Brukspatron
Tjärbotten

Det sista var klart svårast. Järpar vet jag i och för sig heller inte vad det är, men gissade och sa "en sorts fågel". Är det det? Måste slå upp det snarast. Har samtidigt ett vagt minne av att ha ätit sk järpar i skolmatsalen, men då var det små köttfärskorvar. ???

Sommarens hetaste tips

2009-07-14T21:55:00.005+02:00

För några dagar sen var jag på Modernistas utförsäljning på Kvarngatan. Ojojoj säger jag bara! Höga travar med snygg kvalitetslitteratur för 10-70 kronor styck, och då är i alla fall en tredjedel av allt de rear ut sånt som är prismärkt med 10 spänn... Där fanns klassikerserierna, gamla Feminista-titlar och massor (det om något gör lite ont i hjärtat) av tunna små unga pretentiösa svenska debutromaner (som förlaget överdoserar på om man säger så). Förra säsongens nyheter. Gamla snyggingar som jag inte trodde fanns i tryck mer. Å ena sidan tycker jag att det är jättedeppigt att det uppenbarligen går så katastrofalt dåligt ekonomiskt sett för ett så unikt och föredömligt nischat förlag som Modernista, å andra sidan blev jag glad som en liten gutt av att få fyra fantastiska böcker för 40 kronor. 40 KRONOR!!!Sarah och More Fire (i den inbundna versionen med ludet omslag!) har jag läst för många år sen och ville ha i bokhyllan, Klanerna i Palos Verdes var ett tips från L (har börjat läsa och den är bra!!) och Elise Karlssons Lonely Planet åkte med av bara farten. Med tanke på innehållet kan jag tänka mig att den kan vara ett bra sällskap på Ryanair på söndag.

Geld

2009-07-14T21:13:00.003+02:00

Det är farligt att jobba i bokhandel. Även om man har personalrabatt ruinerar man sig lätt. Min lista på att-läsa-böcker byggs alltid på när jag hoppat in och jobbat extra en dag, jag plockar läsex, köper lite pocketar, högen växer. Ofta spelar det knappt någon roll vilken typ av böcker det är, är jag lite uttråkad eller råkar på ett riktigt snyggt omslag kan jag få för mig att vilja köpa de mest otippade böcker. Jag är inte kräsen, jag tar minsann vad som erbjuds! I början av min bokhandelsbiträdeskarriär, då jag jobbade på en studentbokhandel, brukade jag exempelvis ofta svältfött (vi hade en minimal pockethylla med mycket fack och lite party) gå och tafsa på juridik-böckerna: hmm, EG-rätt, låter det inte rätt så spännande ändå?

Just nu ligger sedan några veckor den här hemligt undanlagd åt mig på jobbet. Alltså, jag har verkligen en grej för Tyskland och jag är fascinerad av tidsperioden, alla fina foton… Men hur ofta kommer jag faktiskt att titta i den om jag nu köper den? Är det värt de där hundralapparna? Vore det inte förnuftigare att köpa en cykel istället när jag nu så satans olägligt har blivit bestulen?

Så snyggt: gamla Großes Schauspielhaus som pryder omslagets baksida.

Kunder

2009-07-12T22:44:00.001+02:00

Förutom det här skriver George Orwell också en hel massa annat intressant i Books v. cigarettes. Den tunna boken innehåller en samling artiklar från 40-talet där Orwell (som egentligen inte alls hette Orwell, det var en pseudonym minsann, han hette Blair) bland annat beskriver sin gamla internatskola och sin tid som lungsjuk tjugonågonting-åring på ett katastrofalt skabbigt parisiskt sjukhus (gripande! JMG tipsade om att det nog är lite i samma stil som Down and out in Paris and London, som står i vår bokhylla men som jag inte har läst).

Men allra mest skriver Georgie (eller, Eric då) i alla fall om böcker, och allra roligast i ”Bookshop Memories”, där han beskriver arbetet som biträde i ett antikvariat. OMG kunderna! Tydligen är det ingen större skillnad mellan en second-hand-bookshop i mellankrigstidens England och en pösande bokhandelskedja i nutidens Sverige, jag kände igen mig i allt:

Many of the people who came to us were of the kind who would be a nuisance anywhere but have special opportunities in a bookshop. For example, the dear old lady who ’wants a books for an invalid’ (a very common demand, that), and the other dear old lady who read such a nice book in 1897 and wonders whether you can find her a copy. Unfortunately she doesn’t remember the title or the author’s name or what the book was about, but she does remember that it had a red cover.

But apart from these there are two well-known types of pest by whom every bookshop is haunted. One is the decayed person smelling of old breadcrusts who comes every day, sometimes several, times a day, and tries to sell you worthless books. The other is the person who orders large quantities of books for which he has not the smallest intention of paying. […] Scarcely half the people who ordered books from us ever came back.

Ok bara ett citat till:

In a town like London there are always plenty of not quite certifiable lunatics walking the streets, and they tend to gravitate towards bookshops, because a bookshop is one of the places where you can hang about for a long time without spending any money.

Hahaha! Exakt så är det. Jag måste tänka på alla våra stammisar, de där som kanske luktar lite konstigt och smyger runt i butiken i timmar. Döden, killen med Aspbergers som alltid ställer så svåra frågor, damen i rosa som sitter och läser i böckerna med förstoringsglas, den asiatiske mannen som lägger undan stora högar men aldrig hämtar ut dem … Mannen med alla pengar i små separata plastpåsar, han med glasögonen som är så gullig och alltid köper skrivblock för tio kronor styck, och så min favorit: den lilla gubben som brukade komma in varje lördag när jag jobbade och köpa fyra ångande Harlequin-romaner för tre.

Pantertant

2009-07-11T20:17:00.008+02:00

Sommarboken var ett tips från A som jag varit motsträvig till i ett helt år men den var fantastiskt fin i beskrivningarna av Sophia och den egensinniga farmorn och deras förhållande till varandra. Allra mest gillade jag farmorns pedagogik. Som här där Sophia klättrat upp i de alldeles för höga sjömärket:

Sophia hade hunnit nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. Hon måste vänta tills barnet kom ner igen. Det var inte farligt, små barn har en hel del apa i sig, de hugger tag och faller inte bara man låter bli att skrämma dem. Nu klättrade Sophia mycket långsamt och med en lång paus mellan varje steg och farmorn förstod att hon var rädd. […]
Det går fint, ropade farmorn. Nu har du bara lite kvar till toppen!
Sophia fortsatte. Hon fick händerna över den sista plankan och rörde sig inte.
Och nu ska du neråt igen, sa farmorn.
Men barnet rörde sig inte. Det var så hett i solen att sjömärket flimrade, alla konturer gick i vågor.
Sophia, sa farmorn. Min käpp har ramlat i potten och jag hålls inte på benen. Hon väntade och ropade igen: Det är asdåligt, hör du! Det är asdåligt med balansen idag och jag måste ha dendär käppen!
Sophia började klättra neråt, det gick stadigt, ett steg i sänder.

Fina Tove Jansson! Nu måste jag väl läsa Lyssnerskan också.